Jag har försökt resa i fantasin mellan alla fantastiska städer som avbildats på fototriss.
Själv har jag ett rikt inre liv och behöver mycket lite yttre stimulans. Igår var jag på loppis i grannkvarteret och fyndade en broderad bonad som sammanfattar min livsfilosofi.
Förväntningarna inför konserten var ganska uppskruvad och det mytologiserande snacket gick:
– Jag undrar var han bor?
– Vad gör han just nu?
Då kom jag på att den lille mannen som satt i hörnet på Det lilla köket i fredagskväll var misstänkt lik Bob Dylan. Han satt lite bortvänd och nynnade för sig själv på ett ganska förvirrat. Kunde det verkligen ha varit Bob som smitit iväg från SAS Radisson för stt få en lugn stund och njuta av tysk husmanskost?
Annars gjord Håkan Engström sitt bästa för att klä av myten och Claes Fürstenberg sitt för att klä på den.
Håkan vara nöjd med själva konserten – mycket nöjdare än jag som hörde illa. Att sitta långt fram mellan högtalarna öppnar för akustiska äventyr snarare än musikaliska upplevelser. Jag måste nog samla mig för att beskriva mina intryck.
Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. 
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.
När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.
Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?
Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.
Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?
Jag tänker att högskolans lärare ibland måste vara förebilder för studenter. Jag är mindre intresserad av moralisk eller intellektuell idealbildning – nej, jag vill att vi som jobbar med framtidens skola ska gå före när det gäller sådant som mod och kreativitet.
Därför länkar jag med stolthet till min kollega Mikael Björk som har gjort en lysande cover på en fantastisk låt.
En del kanske undrar över diskussionen mellan mig och Christian Eidevald. Efter min elaka sågning av hans avhandling har jag fått krypa till korset och erkänna att den (sågningen alltså) byggde på en slarvig läsning och ytlig tolkning av fragment. Å andra sidan har vi fått bra kontakt och vårt mailsamtal utanför bloggen gör mig väldigt glad – det är sällan jag blivit så utmanad av en text och jag får hålla hårt i hatten för att inte gå vilse i de poststrukturalistiska intersektionella feministiska virvlarna.
Nåja – jag fick en fråga från Anne-Marie som jag skickade vidare till Christian. Nu tänker jag att det är dags för fler att tänka vidare kring problemet Vygotskij och genus
Sydsvenskan publicerar idag en bra artikel om skolans problem att förstå barn i svårigheter. Efter dödsskjutningarna i Tyskland finns det utrymme på nyhetsplats för sådana här frågor.
På nätets förstasida finns puffrubriken:
Dödsskjutningar skylls på skolan
Den gör mig djupt olustig. Jakten på syndabockar och ett kollapsat samhälles försök att lägga skulden på skolan (lärarna – lärarutbildningen?) känns som dåliga repriser.
Själva artikeln har en bättre rubrik:
Hatet mot skolan lever ännu kvar
Här möter vi en människa i ett levande porträtt och frågan nyanseras på ett sätt som gör det möjligt att diskutera. Vad är det för krav som fick Peter att känna sig så misslyckad? Vilka möjligheter till stöd går att utveckla?
Det finns olika tankar om kårobligatoriet och det kan hända att jag har svurit över kårfifflare som varit mer intresserade av festande än utbildningspolitik och studenters möjligheter till inflytande. Därför är det med största möjliga stolthet jag länkar till en artikel i AB om Rasmus Wennergren som arbetar på studentkåren i Malmö
Enligt ”Sista ordets” grundare är centralstyrda institutioner som kyrkan och militären på väg ut. De är omoderna.
– Samtidigt vill Jan Björklund skapa klassiska gamla institutioner i skolan, med hård disciplin och betygshets. Det går vi lärare som är under utbildning inte med på. Därför har jag skapat en utbildningspolitisk grupp som ska försöka föra in perspektiv i den svenska skoldebatten, säger Rasmus Wennergren.
Moral är svårt. Tanken på att varje handling ska vara möjlig att generalisera kanske fungerar som stöd för de som har svårt att se moralen i att avpassa sitt agerande efter situationen.
Den avskedade fritidsledaren Kija Habibzadeh upptäckte att om inte hennes chefer ville visa sig i baddräkt så var det inte lämpligt för henne att göra så.
Jag tror inte att Kant menade så.
Jag är bekymrad över att en del studenter lättvindigt låter sig fångas in av skolans normativitet. När jag läser historien om fritidsledaren som har fått avsluta sin provanställlning i förtid inser jag att de kanske är smartare än jag. Här gäller det att passa in – till varje pris.
Det som skrämmer mig mest är att de ansvariga skolledarna antagligen hänvisar till något de kallar värdegrunden.
Tysta tankar 