Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.

Kunskapssamhället 2.0.

Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?

De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)

När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.

Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.

Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.

Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.