Jag är trött på blygsamma människor. I nummer 37 av den oförutsägbara lokala kulturtidningen Nya upplagan finns en intervju med och av Björn Ranelid som jag härmed utser till världens absolut bästa i sin genre:
Jag skriver krönikor i Dagens arbete och blir ofta ombedd att författa artiklar i Aftonbladet och Expressen. Jag skryter inte, utan säger bara sanningen. Alla hycklande människor borde dömas till villkorligt fängelsestraff i vilket ingår att de måste lyssna till min röst åtminstone tio minuter om dagen, utan att hålla för öronen.
Vi möts i en gemensam kärlek till naturen på Österlen. Snart kommer jag orka att läsa en hel bok av honom också.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Nu närmar sig sjösättningen av den stora annonskampanjen och jag skulle gärna vilja höra diskussionerna på reklambyrån Imperiet när strategin lades upp. En del tycks tror att kampanjen är ett svar på Sydsvenskans artiklar – så är det inte.
Det har förekommit en del varianter men jag tror att den senaste är ”Nu bär vi ut böckerna och släpper in författarna”. Anna Åkerberg skriver att det inte alls handlar om gallring utan beskriver en ny satsning där bibliotekarierna ska dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag är nyfiken på hur stadens bokhandlare kommer att reagera på idén och misstänker att biblioteket bränner ytterligare en bro till kulturlivet. Att konkurera ut en hårt pressad bransch med skattemedel ter sig en aning kortsiktigt. Och då tänker jag inte på krogarna.
Men jag är fortfarande osäker på om de ansvariga vågar fullfölja planerna. Kommer Carina Nilsson, Ilmar Reepalu och Bengt Hall att låta sig fotograferas framför väggplanscherna? När bibliotekschefen fick i uppdrag att sätta Malmö på kartan var det kanske inte i herostratisk betydelse.
För övrigt skulle gallringen av magasinet enligt planerna vara färdig igår. Jag är fascinerad över att många bibliotekarier i landet tycks tro att det har varit någon form av sofistikerat hantverk och ett uttryck för yrkesstolthet. I bibliotekariernas instruktioner talas det om en ”akut och rejäl” gallring. Dessutom ska den vara ”automatisk” – ett ord som jag tycker är mer än olycksbådande. Bevisbördan är alltså omvänd – om ingen pekar ut boken som värdefull är den borta. På det sättet behöver ingen ta direkt ansvar för beslutet. Samtidigt demonteras de ämnesgrupper som varit en garanti för kvalitet.
I dagens tidning fortsätter Tank (länk) att utveckla sina visioner och nu kommer Ljusets Kalender att heta Fantasins hus. Samtidigt sprider hon nya siffror som är svåra att kontrollera. Jag tror att det enda sättet att gå vidare är total öppenhet.
1) Offentliggör instruktionerna till bibliotekarierna. Förklara vad som menas med automatisk gallring.
2) Publicera listor på de böcker som rensats ut under sommaren
3) Har policyn ändrats efter de starka reaktionerna? I så fall varför?
Hur tänker bibliotekets mediestrateger och informatörer?
Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.
På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.
Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?
Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)
Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?
Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)
Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.
Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.
Läser man Tanks visioner om det framtida biblioteket så uppdagas snart en politisk agenda som handlar om mycket mer än gallring och synen på teknologi. Det handlar om synen på det offentliga. Om synen på medborgaren och demokratin.
Vi värjer oss mot den utveckling som Tank hävdar är lag. Tank är nämligen inte bara domare, hon är även jury. Det är hon som fattat besluten att bryta upp ämneskompetenta arbetsgrupper, centralisera inköp av litteratur och annat bestånd, arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark. Det är inget tiden kräver. Det är något Tank systematiskt genomför. Och inget engagerade medborgare stillasittande kan acceptera.
När striden började ställde jag en fråga om bibliotekschefens framtid och på måndagskvällen var ställningen jämn. Jag tror oddsen har förändrats genom utspelet. Det blir svårt att driva en författarscen utan författare – även om tyngdpunkten ska ligga på internationella storheter.
I andra delar av biblioteksvärlden diskuteras efter de gamla mönstren och favoritförklaringen är att skylla på pressen.
På Peter Alsbjers blogg fortsätter biblioteksdiskussionen och Elsebeth Tank skyller det folkliga missnöjet på Sydsvenskans skriverier:
Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning.
Alsbjer anknyter till tidigare diskussioner om folkbibliotekens kärnverksamhet och uppdrag. ”Samla, ordna och tillgängliggöra” är traditionella nyckelord men det tycks finnas krafter som vill förändra dessa.
Frågan är om det handlar att förändra och utveckla – eller hitta på något helt nytt? Enligt mig vänder ett äkta paradigmskifte upp och ner på alla invanda sanningar och Alsbjer avslutar med att avkräva Tank tre nya nyckelord.
Det kan väl inte vara de där inburna författarna som är det nya paradigmet?
Jag har svårt att se något nytt i de “visioner” som presenterats än så länge – kanske finns det ett hemligt trumfkort som förklarar mystiken? Än så länge ser det mest ut som osjälvständigt lånegods från olika håll.
– Desperat, sa Bill.
– Underligt, sa Bull.
Uppdatering:
På Sydsvenskans kultursida ifrågasätter Trygve Bång bibliotekets roll som en del av förlagens marknadsföringskampanjer.
Bjarne Stenqvist skriver ett inlägg som pendlar mellan att vara banalt och obegripligt. Att det finns amerikansk forskning som menar att mötesplatser är viktiga… jo, det torde vara ett okontroversiellt påstående. Att möten som äger rum i “bibliotekens icke-stigmatiserande karaktär” skulle ha en särskild kvalitet – njae, det återstår nog att bevisa. Bjarne ansluter sig till dem som tror att valet står mellan människor och böcker. Vem tjänar på den här uppdelningen?
I kulturdelen går Ulf Clarén genom budgetläget för kulturförvaltningen och återigen häpnar jag över att Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken är skilda verksamheter med olika huvudmän. Hur gick det till?
I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.
Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.
Min lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.
Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.
Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?
Jag är färgblind. Det är en bra egenskap om man samtidigt är lat och har en tendens att slarva med påklädningen på morgonen. Det fanns alltså en tid när det kunde hända att jag gick på stadens gator i olikfärgade strumpor utan att skämmas. Färgglada omaka strumpor funkade ganska bra tillsammans med snickarbyxa och flanellskjorta.
Sen blir jag förälder och lärarutbildare. Jag upptäcker att mitt handlingsutrymme har krympt. Kanske handlar det om att vara ett föredöme för ett uppväxande släkte, men antagligen vill jag bara bli respekterad som vuxen och ansvarsfull. Och då finns det inget utrymme för olikfärgade strumpor.
I biblioteksdiskussionen har ordet KÄRNVERKSAMHET återkommit. Begreppet antyder att det finns någon del som är särskilt viktig för identiteten. När allt omprövas och förnyas finns det något som skapar förtroende och en avdelning där besökarna känner igen sig i de värden som kommuniceras. I skolan kan kärnan vara svår att urskilja bland alla uppdrag som lastas på lärarna. Malmö stadbibliotek tycks vara beredd att överge centrala värden i en diffus förändringslängtan.
På ett plan förkroppsligas dessa värden i medarbetarna som förutsätts ha någon form av integritet och yrkesstolthet- men det är vanligt att chefer tror att denna kvalitet är en fråga om policydokument och handlingsplaner.
I det goda företaget kan ledningen balanser behovet av förnyelse och kontinuitet utan att tappa vare sig rötter eller nutidsanknytning. IKEA har under många år slagit knut på sig själv för att fånga upp de senaste trenderna och anlitat de hetaste formgivarna.
På årets katalog ståtar bokhyllan BILLY och soffan KLIPPAN.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Tysta tankar 