Vi har varit på landet de flesta helger och nu var det dags att återerövra staden. Dagen började med en klassisk minigolfturnering i Folkets park.
Därefter skaffade vi nya perspektiv från Pariserhjulet.
Målningarna gav en försmak av gallerinattens fröjder.
Det finns olika former av kvinnoideal. Ägarnas önskningar värmde inför åkturen.
Utsikten mot vattentornet vid Nobelvägen är tankeväckande. Jag tror att Göran Skytte har skrivit något om att det sätter sina spår att ha vuxit upp i skuggan av en sådan byggnad.
På kvällen köar jag för att komma in i f.d. Rooseum – numera Moderna museets malmöfilial. Det är en uppblåst bubbla med mycket tunt innehåll.
Nu vet jag vad “hype” är.
Kvällens höjdpunkt är annars Åke Arenhills och Lasse Olssons konsert på Galleri Finals bakgård.
Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.
Malmös lekplatser är bäst. I alla fall har vi fått pris av Movium för vår satsning på temalekplatser. Det känns skönt att kunna skryta om sin kommun och helt ogenerat använda pronominat “vi”!
Detta trodde jag inte skulle ske. Men erbjudandet från förlaget Bakhåll är alldeles för bra för att låta bli och jag ingår numera i något som kallas kärntruppen.
I det generösa introduktionspaketet ingår bland annat en introduktion till Kafkas författarskap som är lysande.
Kanske är det den klassiska novellen Förvandlingen som känns mest drabbande. Jag går och lägger mig som en ganska engagerad och kreativ universitetsadjunkt och vaknar som – en skalbagge?
Antagligen kommer jag att läsa om de samlade skrifterna i den nyöversättning som har fått lysande kritik.
Det känns bra att kunna sätta ord på den ansträngda situationen inom lärarutbildningen och Kafka är alltid aktuell. Och fruktansvärt rolig!
Jag går på kvällspromenad genom en stad där affärerna har stängt och kunderna återvänt till förorterna. Skyltdockorna vilar sig och det finns något inåtvänt i poserna som lockar mig.
Den senaste tidens oro och krav på handlande har gjort mig en smula trött. Kanske skulle man söka jobb som skyltdocka? En odisputerad sådan.
Jag är en lågfrekvent konsertbesökare men när Annika Norlins orkester Hello Saferide kommer till Malmö på onsdag går det inte att stanna hemma.
Nästa vecka ska vi arbeta med ungdomars utsatthet på nätet och det kanske vore en bra idé att visa sången om vänskap över generationsgränser. Skräcken för beröring hotar att förlama vår längta efter närhet.
Stämningen på jobbet är en aning spänd. Logiken bakom de s.k. turordningskretsarna visar sig vara helt obefintlig och enligt de centrala personalhandläggarna är det centrala begreppet “arbetsbrist” enbart en teknisk och juridisk term som i stort sett låter arbetsgivaren byta ut vem som helst.
Jag har skrivit alldeles för mycket om spektaklet på Stadsbiblioteket. Nu verkar den planerade “vi bär ut böckerna och bär in författarna”-kampanjen vara avblåst och det är dags att sammanfatta.
Men publikmaximering kan inte vara ett mål i sig – varken för ett operahus (då borde Bert Karlsson vara den givna efterträdaren till Lars Tibell på musikteatern i Malmö) eller för ett stadsbibliotek (då borde deckarrummet genast kompletteras med en porrboudoir).
På måndag lägger regeringen fram sin kulturproposition. Den utredning vars arbete ligger till grund för proppen kritiserades hårt för att den inte brydde sig om att formulera några kvalitetsmål för kulturpolitiken.
En liknande kritik kan med rätta riktas mot de kulturrevolutionära planerna på Malmö Stadsbibliotek. Om biblioteket inte vågar eller vill stå för sin roll som kulturell normbildare och folkbildare utan definierar sig som en konkurrent till Akademibokhandel och andra upplevelsevaruhus på den kommersiella marknaden, varför ska då biblioteket skattefinansieras?
Fortfarande är det en gåta för mig att landets bibliotekarier verkar sluta upp bakom den nya politiken.
Diskussionen om Lärarutbildningens framtid rullar vidare. I veckan fick vi en konsekvensbeskrivning och riskanalys som antyder att vi som blir kvar ska jobba hårdare och bli bättre på att sälja oss – och att det finns stödåtgärder för dem som mår dåligt. Det känns en aning otryggt och framtiden för adjunkterna är dyster.
Disputerade kolleger är bekymrade över att jag polariserar och ställer grupper mot varandra. Drömmen om syntesen är stark och i en avlägsen framtid är vi alla reflekterande (och disputerade) praktiker. Jag tycker att resonemanget är en aning idealistiskt och menar att den pågående processen är mer annektering än syntetisering.
Vi för ett allvarligt samtal om villkoren för akademisk professionsutbildning och prövar exemplet musiklärare. Antagligen är det en bra idé om du först lär dig spela ett instrument. Kanske bör du även gå ett par år på en folkhögskola och träna dig på att samspela med andra. Därefter är det dags att söka till Musikhögskolan – om du klarar inträdesproven kommer du antagligen få en utbildning som försöker täcka in olika genrer av det som vi kallar musik. Du kommer säkert möta erfarna lärare som ger dig goda pedagogiska råd.
Det finns chans att du även kommer möta sociologer som analyserar musiken funktion ur ett samhällsperspektiv och psykologer som belyser musikens betydelse för individens utveckling. Till sist kommer du att få undervisning i forskningsmetodik och hjälp att skriva ett examensarbete. I bästa fall kompetterar de olika delarna varandra.
I dag finns en uppenbar risk att den senare analytiska delen tränger ut det som vi i brist på annat kallar praktiska kunskaper. Vi är några stycken som tror på en lycklig förening av de båda världarna.
De mer illusionslösa kollegerna menar att tilltron är borta. Det papper som facket har skrivit under har stora likheter med Münchenöverenskommelsen 1938. Trots försäkringar om “peace in our time” packar adjunkterna väskorna och lämnar den polska gränsen.
Tysta tankar 