Igår var jag på kalas hos en nypensionerad arbetskamrat från min gamla förskola. Vi var många som har arbetat länge där och de flesta av oss var naturligtvis helt överens:
– Det var bättre förr!
Jag har tidigare försökt beskriva vad det var som gjorde Östra Fäladen till en unik förskola och varför jag stannade kvar i 25 år.
Länk
Det hände ibland att barn kom och hälsade på sin gamla förskola som tonåringar eller vuxna. Vi pedagoger frågade då om de kom ihåg något av alla de välplanerade aktiviteter som vi förgyllde deras vardag med – men den vanligaste frågan var:
– Finns elefantkojan kvar?
I kojan hade barnen möjlighet att leka utan omedelbar övervakning från personalen. Denna förmån var ytterst dyrbar och jag erkänner skamset att vi ibland använde kojan som förhandlingsargument och muta. Barnen visste också att de hade fått ett förtroende och för de mesta skötte de sig utmärkt. Rätten till avskildhet diskuteras sällan i svensk utbildningspolitik som är mer inriktad på korrektion och träning.
Nu är det nya tider och de sista spåren av de gamla idéerna rensas bort. Barngrupperna ska förtätas och verksamheten inriktas mot stillsammare aktiviteter. Därför åker kojan ut. Jag hoppas att det inte har något med den prisbelönta genuspedagogiken att göra.
Vikingafest på sjörövarbåt
Jag har inga bra bilder på kojan – det kan bero på att barnen sällan var stilla där.
P.S. Tack för en underbar fest och tid tillsammans Gull-Britt! Jag inser att karaoke är svårare än det verkar och att jag antagligen är bättre som Ike Turner i Proud Mary än Kenny Rogers i Islands in the stream.
P.S.S. När jag tittar närmare på bilden känner jag igen en nyantagen lärarstudent med inriktning mot matematik.
Tysta tankar 