I en annan tråd har debatten gått hög om lärarutbildningens kvalitet och vad som egentligen är kärnan i lärarkunskapen. En del oväntade allianser har uppstått och det tycks råda en stor enighet om att goda ämneskunskaper är önskvärda. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att läraryrket är något som traderas genom handledning – den erfarne läraren lär ut “hur man gör”.

Morrica betonar skillnaden mellan olika åldrar och jag argumenterar för att det är möjligt att se generella drag i lärarkompetensen. Då lutar jag mig i första hand mot examensordningen som är gemensam för förskollärare och gymnasielärare. Min poäng är att det finns en reflekterande del som är själva basen för samtalet om skolan. Vi måste kunna beskriva hur kunskap uppstår hos barnet och då behöver vi ett språk som ger oss möjlighet att värdera de metoder vi möter.

När jag möter studenter som gör VFU i sin avslutande termin är mitt uppdrag att värdera deras insatser utifrån följande betygskriterier (det finns fler i På väg mot läraryrket)

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Det har tagit några terminer att förstå möjligheterna med de här formuleringarna, men nu tycker jag att det fungerar bra. De studenter som inte har en teori om lärande kommer aldrig att bli mer än hyfsade kopior av sina handledare.

Vissa saker behöver vridas och vändas