Jag tror att ordet “islossning” är djupt tyngt av sitt symbolvärde. Bilden av att någonting håller på att förlösas ur ett vintrigt järngrepp associerar till psykiskt frigörande processer och jag rycks med av den inneboende retoriken.
Samtidigt är det en banal liknelse. Restaurangbåten på andra sidan hamnbassängen har ingen inneboende längtan efter att ge sig ut på haven. Elvis vickar inte längre på höfterna iförd uniform på båten. Jag är inte säker på att han skulle bli insläppt idag. (Länk)
Det är sportlov i Skåne och många försöker utnyttja de sorgliga resterna av snötäcket. En lärarstudent är i princip aldrig ledig, men aktiviteten är ganska låg i Biblioteket högst upp i Orkanen. Jag passar på att njuta av skymningen som faller utanför fönstren.
Ibland saknar jag medioteket på Munkhättegatan – det var liksom närmre till studenterna där.
Hur många signaler behöver vi? - förstora bilden!
Jag tänker att det finns ett samband mellan samhällets försök att styra människor genom signaler och det kaos som allmänna kommunikationer tycks befinna sig i just nu. Om vi bara väntar på vår tur och förmår tyda tecken från ovan kanske det går att ta sig igenom även denna vinter, men på något sätt är det som om själva tilltron till systemet är allvarligt rubbad.
De elva stolparna med släckta ljussignaler framför den blivande Citytunnelstationen avtecknar sig mot Lärarutbildningens fasad. Det känns inte enbart tryggt. Behöver vi all denna styrning?
I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.
Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)
En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla målen utantill?
Det var inte så vi tänkte. Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.
Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen
Jag är på ett utbildningsvetenskapligt seminarium som diskuterar behovet av en ny tidning om utbildning. Jan Thavenius och Olle Holmberg beskriver tankarna bakom Skola och samhälle (S O S) och vi diskuterar vad det är för tomrum publikationen fyller.
Det är en imponerande uppsättning skribenter som bidrar med texter och visst finns det utrymme för en kritisk röst i utbildningsdebatten.
Vi funderar över formen och det finns en spänning mellan traditionen att å ena sidan göra en fin akademisk tidskrift som ligger nära Pedagogiska magasinets genomarbetade redaktionella produktioner och å andra sidan utnyttja nätets fördelar genom att våga vara mer oförutsägbar och interaktiv.
Jag hoppas att de båda riktningarna kan samsas och att Olle orkar fortsätta att moderera kommentarer. Idag är Malmö Högskola värd för tidningen och dekan Johan Elmfelt bekymrar sig för okontrollerbara kommentarer som gör utgivarskapet riskabelt. Jag tror han oroar sig i onödan.
Min blogg har på tre år fått 8 500 kommentarer. 2 500 har varit skräppost som plockats bort av filtret. Jag har själv plockat bort två kommentarer med rasistiska undertoner. Inget har varit åtalbart.
Ett större bekymmer är att S O S är en smula ideologiskt förutsägbar. Ambitionen att öppna sidan för landets skrivglada lärare innebär risk för att en del “privat läckage” (Johans Elmfelts uttryck) kan förekomma. Vardagsbetraktelser, kåserier, krönikor, fotoreportage, metodtips tror jag inte hotar ambitionen att vara en seriös aktör i skoldebatten. Olle har tidigare talat om den akademins skräck för att “smutsa ner sig” och bloggvärlden är full av tveksamma men lockande företeelser. Alternativet är att göra en “papperstidning på nätet” och det känns ganska ointressant. Jag hoppas på en digital mötesplats med oräddhet som ledord.
Den 8/3 kommer Sven-Eric Liedman och berättar om sin medverkan i tidningen Inbjudan. Den aktuella texten är “Månglarnas tempel.”
Fyra glada pensionärer
Min aningen bittra slutkommentar är att det tycks vara lättare att driva en debatt utanför Malmö Högskola än inom organisationen.
Det finns ett förslag om att göra historieundervisningen mer nutidsanknuten och relevant när det gäller att skapa förståelse för dagens samhälle. En kursplaneöversyn är aktuell och min kollega Per Eliasson är delaktig. Länk
Lundaprofessorn Dick Harrisson rasar i Expressen:
Medeltidens och den tidigmoderna erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.
Jag kanske borde ha en åsikt i frågan men just nu känner jag mig en aning vilsen. Hur är det poliserna säger i USA:
– You´ve got the right to remain silent, but everything you say can, and will be used against you!
Jag frågar publiken!
Uppdatering:
Jag tänkte skriva något allvarligt om hur högskolevärlden förhåller sig till lärarutbildningspropositionen. Vi samlas i aulan och försöker tyda de motsägelsefulla direktiven. Utbildningsledare Anders Olsson sprider lugn och förtröstan i församlingen. Lärosätena ska söka examensrätt och det handlar om överlevnad. En del principer måste troligtvis överges för att tillfredställa de tillståndsgivande myndigheterna. De flesta av oss lämnar mötet med en känsla av tillförsikt.
Min koncentrationen är lite svävande och jag kan inte låta bli att snegla på ett engelskt teveprogram om pinsamma husdjur. TV4 har en förmåga att plocka godbitarna.
En klen matte bekymrar sig över jättehunden Badger som inte kan låta bli att försöka sätta på (humping) ljudteknikern Vickis ben. Värre är det med den släthåriga taxen Mr Darcy som envisas att äta upp sitt eget bajs.
Jag borde verkligen se mindre på teve. På alla hjärtans dag måste det finnas andra ämnen att skriva om.
Metta Fjelkner och Trevor Dolan kritiserar Malmö stads tokiga planer på att låta barn betygsätta läare.
Jag tar omedelbart tillbaka allt ont jag skrivit om Fjelkner och LR.
Malmö från ovan - förstora!
Det finns en del luckor i propositionen om ny lärarutbildning. En avgörande svaghet är att högskolorna som ska ansöka om examenstillstånd inte förstår tidsplanen. Allt vi vet är att det helst skulle varit klart igår. Vi väntar på ny högskolelag och regler för hur personal ska få användas i skolorna. Behörighet är idag ett mycket svårtolkat ord.
Dessa ansökningar om att få utbilda lärare ska göras utifrån kända premisser, men ingen vet vilka krav som gäller och de flesta menar att det är ganska förnedrande att behöva gissa. Vi har redan sagt upp dugliga adjunkter i ett ängsligt försök att möta framtidens diffusa krav.
För att kunna konstruera en kravspecifikation behöver HSV en examensordning. Någon sådan föreligger inte. Det är helt avgörande för vilka kompetenser som behövs om delar av utbildningen placeras på grundläggande eller avancerad nivå. Hur många självständiga arbeten ska skrivas? Hur stor del ska vara forskningsförberedande?
Kanske ser vi början på slutet av den olyckliga akademiseringsvåg som sveper genom högskolevärlden? Björklund tycks vilja återuppväcka tanken på lärarutbildning som en professionsutbildning.
Det var på tiden.
I veckan har våra studenter arbetat tillsammans med Anders Thall från organisationen Tidningen i skolan. (länk).
I Freinets anda har studenterna använt världen utanför högskolan som den stora läroboken och nu finns de 100 reportagen både som väggtidning och webbtidning. (länk)
Jag borde vara glad men är faktiskt både arg och ledsen. Tidningsägarna i Skåne har beslutat att lägga ner lokalavdelningen av Tidningen i skolan. Skammens börda delas av HD, familjen Bonnier och Skånska dagbladets ägare. Bevakningen av nedläggningen är obefintlig. Det känns en aning underligt när vi predikar medias roll som demokratins väktare för studenterna.
I examensordningen för lärare finns skarpa formuleringar om betydelsen av mediekunskaper. Tidningen i skolan har varit ett stort stöd för oss och många andra lärare. Jag är orolig för att det skånska exemplet ska sprida sig till andra landsdelar.
Jag startar en protestblogg. Ni som reagerar mot nedläggningen av Skåneavdelningen av Tidningen i skolan får gärna berätta varför på bloggen Stöd tidningen i skolan!
Sprid uppropet!
Väggtidning i ljusgård på Lärarutbildningen i Malmö
Tysta tankar 
