Förskolans nya läroplan – ansvarsfördelningen

Mats Öhlin beskriver turerna kring ansvarsfördelningen i den nya läroplanen för förskolan:

Länk

I den slutgiltiga versionen finns en tydlighet som liknar skolans – förskolechefen har det övergripande ansvaret. Innebär detta att förskollärarna, arbetslaget eller alla  i personalgruppen får mindre ansvar? Troligen inte – begreppet ansvar bygger på en viss form av kontroll och delegering. Då kan inte alla ta ansvar för allt.

Jag minns de spännande diskussionerna på 80-talet då arbetslagstanken var som hetast i Malmö. Frågan komplicerades av att barnomsorgschefen (som var höjdare i VPK) dessutom var gift med en av de tunga ombudsmännen i SKAF. Det var ett av de sista utslagen av centralism i barnomsorgspolitiken då åldersblandade grupper och gemensamt arbetslagsansvar genomfördes i hela kommunen. Sedan kom stadsdelarna och andra aktörer tog över.

När det gäller det infekterade  förhållandet mellan barnskötare och förskollärare är jag glad att lagstiftarna inte har fallit för frestelsen att fördela ansvaret efter utbildning. Nu får chefen göra de nödvändiga bedömningarna utifrån erfarenhet och kompetens.

Ibland springer alla bara omkring...

Ibland springer alla bara omkring...

En perfekt konsert!

Malmö Arena innan konserten

Malmö Arena innan konserten

Jag har en del tveksamma konsertupplevelser som gör att jag ofta tvekar inför att konfronteras med mina hjältar. Rolling Stones på Ullevi 1982 var en plågsam upplevelse och Dylan var ett bottennapp.. Samtidigt vet jag att det är få saker som är underbarare än en riktigt bra konsert.

Onsdagen den 4/8 var kvällen då allt stämde. Leonard Cohen var precis så ödmjuk och karismatisk som jag ville. Texterna skimrade mer poetiskt än jag trodde var möjligt. Bandet var fullständigt lysande och ljudet kristallklart i den stora hockeyladan.

Liveskivan från London finns på Spotify och kan kanske ge en  glimt av hur bra det var. Håkan Engström beskriver detaljerna utmärkt i sin recension. Jag är väldigt imponerad över hans förmåga att formulera sig under en konsert! (Länk)

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within

Jag funderar på att ta det som motto för den här bloggen?

Texten till First we take Manhattan

Fostransuppdraget – finns det?

Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)

Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)

När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren”  som vi fostrar idag?  Bra fråga!

Gåtan Finland

Utbildning som strid

Utbildning som strid

De flesta skoldebattörer tvingas förr eller senare ta ställning till fenomenet Finland. Många inspireras av lärarnas höga status och elevernas goda prestationer – andra förfäras av traditionellt arbetssätt och statisk organisation.

Merete Mazzarella referera en internationell studie i dagens Sydsvenska (ingen länk än) och de finska  barnen beskrivs som lärda men likgiltiga när det gäller frågor som rör samhälle och politik. Hon ställer allvarliga frågor :

Hur ska ett sådant resultat förstås? Är det för att ungdomarna inte tror att de har möjlighet att påveka samhällsutvecklingen? Är det för att det finländska samhället som sådant ter sig så ospännande? Är det just därför att samhällskunskap är något som lärs ut i skolorna som det har blivit ett skolämne bland många andra, något abstrakt att vara duktig på så länge man kan betygsättas men samtidigt något osexigt som omöjligt kan intressera en personligen?

En annan paradox tycks vara att unga miljömedvetna människor samtidigt vet väldigt lite om naturen. När jag som handledare fick lärarstudenter som inte kunde skilja mellan gran och björk, men visste allt om försurning och fotosyntes – då blev jag bekymrad.

Jag får nog leta reda på den här icke namngivna studien!

Vad kan locka mig till Malmö?

Inte rätt mycket, om jag ska vara ärlig. Men gratiskonserten på söndag med Malouma är väldigt lockande. Första gången jag hörde låten förstod jag ingenting – nu anar jag att sångerskan har full koll.

Malouma – Gamly

Sommarscen Malmö har ett spännande program och det verkar inte vara särskilt synd om de som stannar kvar i staden.

I bästa fall hinner jag dessutom se finalen mellan Holland och Tyskland.

“Jag är så svitt – men du är svittare”

Den pojkaktiga orkestern spelade på Lindängens amfiteater i förmiddags och det var en sällsynt varm föreställning. Min hjärna kokade över och den improviserade sången om svett lät absolut bättre på skånska än på rikssvenska.

svitt=svettig, svittare=svettigare

Jag är glad att inte min inre svensklärare var där. Ännu gladare blev jag över att möta före detta studenter som nu är äkta förskollärare!

Jag tror att gitarristen Håkan hade det allra svettigast!

Rundgång och tomgång i betygsfrågan

Nackdelen med att skriva blogg är att vissa ämnen kommer tillbaka och det är inte säkert att de åldrats i skönhet. För några år sedan föreslog Ilmar Reepalu att Malmös elever skulle betygsätta sina lärare. Debatten var upphetsad och jag som normalt försvarar den kommunala nivån kände marken vibrera under fötterna. (Länk)

Nu är staden klädsamt självkritisk och konstaterar att metoden innebär stora problem.

Länk till Sydsvenskan

Och jag är naturligtvis en alltför fin människa till att känna skadeglädje. Ilmar är bättre på hus och pengar än på skolpolitik.

Mitt hemma – mitt borta

När jag rundar tobaksaffären på hörnan och svänger in på min gata brukar jag tänka på tvååringen som på hemvägen från dagis reste sig upp i dubbelsulkyn och jublande skrek:
– Mitt  hemma!

Mitt hemma gömmer sig bakom den ljusgula gaveln på höger sida – huset där Zlatan bodde några månader innan han tog steget ut i Europa. Malmö på sommaren är  en förvirrande blandning av bonnighet och mondänitet. Det är  jag också. Just nu befinner jag mig i skarven och försöker få de två sidorna att passa ihop.

Min akademiska vecka

Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.

Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.

Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om  möjligt skapa en gemensam bild som bas för  tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.

Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.

Grattis Marie!

Forskaren som vår tids Sibylla?

Forskaren som vår tids Sibylla?

Läs mer