Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.

Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.

Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om  möjligt skapa en gemensam bild som bas för  tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.

Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.

Grattis Marie!

Forskaren som vår tids Sibylla?

Läs mer