På rymmen i Malmö

Jag är väldigt nyttig och effektiv på förmiddagen och försöker vara lite kompetensutvecklande på eftermiddagen. En organisation som heter Kunskapsdagarna ordnar föreläsningar och jag lyssnar förundrat på en konsult som talar om betydelsen av att kommunicera. Jag trodde att den tiden var över då folk betalade pengar för att lyssna på sådana trötta budskap. Kolla programmet och den imponerande listan med samarbetspartners: Länk

Bedrövad rymmer jag ut på staden som visar sig från sin vackraste sida. På Lilla torg känner jag mig nästan som en turist och njuter av en sista tjeckisk öl i eftermiddagssolen innan höstdagjämningen slår till.

För några år sedan hade Sydsvenskan en kampanj med den dumdryga sloganen “Haur du sitt Malmö haur du sitt varlden“. Idag kändes det både klokt och sant.

Sverigedemokraterna – självskadepartiet

 

Från ungdomsmotagninens utmärkta sida!

Från ungdomsmottagningens utmärkta sida!

 

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1242135/Lakare-von-Arnold-skar-sig-sjalv.html

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1242168/Sa-har-SD-anvant-von-Arnold-attacken.html

Jag tror inte det här behöver kommenteras. De som sett Åkesson och de lokala företrädarna försöka dra växlar på händelser anade vad som var på gång. Och jag som inte trodde det var möjligt att sakna Sten Andersson!

– Det här är för jävligt, inte bara att han kostade resuser, utan det han har gjort kan inte vara annat än röstfiske, säger en polis med mycket god insyn i utredningen till Sydsvenskan.

För i veckan kom rättsläkarintyget efter den så kallade levandeundersökningen av David von Arnold Antoni. Undersökningen gjordes kort efter händelsen.

Det är en underläkare vid rättsmedicinalverket i Lund som undertecknat intyget. Och det är i det närmaste unikt i sin skärpa. “Starka skäl beträffande läge och utseende talar för att skadan är självförvållad”, står det i utlåtandet.

Enligt Sydsvenskans källor klassar rättsläkaren sannolikheten för att alltihop är fejk som 9 på en 10-gradig skala. Bedömningen görs utifrån hur djupa skadorna är och hur kniven varit vinklad när hakkorset skars in.”

Uppdatering: 18-nyheterna SVT nämner inte skandalen. Är det alltför långt ifrån Stockholm?

Aftonbladet

Valet och det röda Möllevången?

Jag läser i Sydsvenskan om stadsdelen Möllevången och funderar över vad det är som håller på att hända.

Länk

Norra Möllevången är både Vänsterpartiets och Miljöpartiets starkaste fäste i Malmö. Och Pensionärspartiets svagaste. I de gamla arbetarkvarteren försöker unga akademiker, kulturarbetare och låginkomsttagare behålla områdets identitet.

Det är oklart vad som menas med “områdets identitet” men jag anar att många har ganska romantiska föreställningar  om att kunna förena arbete och kultur, svenskar och invandrare, fattigt och rikt. De billiga krogarna och myten om en avslappnad livsstil lockar hit tusentals smålänningar med musiker- och konstnärsdrömmar. Samtidigt befolkar de Malmö högskolas mer frisläppta utbildningar och min unge släkting som läser freds- och konfliktforskning beskriver dem förvånat:
– Alla är så vänliga!

Sydsvenskan slarvar som vanligt bort materialet på nätet genom en slarvig presentation. Samla porträtten av stadsdelar och lyft det statistiska underlaget!

Idag klockan 13.00 debatterar Malmös politiker på Stortorget. Jag anar att några partier har dubbla känslor inför tanken på att möta Sverigedemokraterna. För fyra år sedan avstod Vänsterpartiet och Miljöpartiet lämnade scenen demonstrativt. Det var inte så lyckat.

Det mörka molnet över Stortorget

Det mörka molnet över Stortorget

Memory Lane

Minnie Riperton – Memory Lane

 

Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.

Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.

Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?

Ärlig?

Jonas Thente sammanfattar i DN

Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.

”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.

Han har säkert rätt.

För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?

Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:

Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.

Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.

I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.

Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.

Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.

Min bild av den runda fotbollsplanen

Druvfingersvamp (?????) och teambuilding

Efter en vecka av bild, musik, drama och teambuilding i skogen börjar studenterna undra. Men böckerna då?

Kanske riskerar vi att skapa orimliga förväntningar på varierande undervisningsformer- men jag tror att de har fått en bra start på sina högskolestudier.

Och jag hittade druvfingersvamp (tror jag) i skogen!

En medgångssupporters bekännelse

Skolans värdegrund ställer krav på oss. “Allas lika värde” är en väldigt storslagen paroll och de flesta av oss försöker bryta ner det till en vardaglig nivå och mer gripbara regler som till exempel: “Var en god kamrat”.

Idag tänkte jag skriva om mitt förhållande till Malmö FF. Efter några år av lidande ligger vi äntligen högst i tabellen och mitt fotbollsintresse vaknar. Jag inser att jag hör till den föraktliga skaran medgångssupportrar som gärna vill vara med i de framgångsrika stunderna, men inte har tillräcklig uthållighet när motgångarna kommer.

Den 15/9 möter MFF Helsinborg i en tidig seriefinal och vi har biljetter.

Som jag ser det...

Som jag ser det...

Underskattad teveunderhållning

Det fanns en tid då Per Dunsö och Ola Ström dominerade barnteve. Då tyckte jag att det var ganska amatöristiskt och fånigt. När jag återser Ulla-Bella och Knegoff är det med blandade känslor. Antingen har jag blivit mer korkad – eller så är serien roligare än jag minns? Ett tredje alternativ är att jag är en sentimental idiot.

Så lärde jag mig samarbeta

Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde som kallas Nya Bellevue. Det är ganska enkla hus, men nu räknas det som fint att bo där – åtminstone om man hör till rätt stadsdel (Limhamn) och skola (Djupadal).

Varje dag efter skolan följde samma ritual. Släng väskan, ett stort glas oboy, på med skorna och iväg till fotbollsplanen i Bågängsparken. Vi var många barn och jag antar att arkitekterna skrattade högt när de kom på den galna idéen att bygga en rund fotbollsplan med två korsande spelplaner. Det gick alltså att spela två matcher samtidigt och maktens regel var enkel. Om det blev trängsel på mittfältet fick de yngre vänta på sin tur. Dessutom hade staketet stolpar på insidan som gjorde varje försök till vallning riskabla. Man riskerade att få sina dribblingsförsök i nacken.

Ändå har planen fostrat berömdheter som Anders Palmér och författaren Fredrik Ekelund. Nu läser jag att han tänker berätta sanningen om “rundan” i sin nya bok Fadevår, tack för ljuset. (Länk). Tusan också – det är ju min berättelse!

Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då?
Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också?
Eller?
Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.

Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.

Jag älskar malmöskildringar och är skräckblandat nyfiken! (Provläs)

Hans, Leif och Mats

Hans, Leif och Mats

Strike the pose

Jag passerar Stortorget och möter en oväntad syn:

Min symbolfantasi går igång:

Den överdrivet långa vita bilen?

Assistenten med moroten (ett framtidsjobb)?

Den svartklädda skönheten som kelar med en vit häst?

Den hårt arbetande fotografen?

Den vitklädda flickan som är på väg in i bilen?

Rådhusets trappa där brudparen brukar möta folkets jubel?

Vad betyder allt detta? Ett skådespel där alla spelar sina roller utom jag som missat poängen?

Efter en stund inser jag att det är ett reklamjippo för en limousinefirma och en modellargentur. Jag tar några bilder och förbannar den ytliga och  kvinnoexploaterande kommersialismen – när  jag ser något bekant hos en av fotomodellerna. Det är ju  C  – den snorigaste ungen på dagis som nu 15 år senare sträcker ut sina långa ben på motorhuven.

Återigen en meningslös historia utan mening eller moral. Jag måste skärpa mig.

Madonna – Vogue

Jimmie Åkesson dansar vidare

Den lilla serien “Dansa med Jimmie” har idag nått stadsdelen Almgården i Malmö. Det är Sverigedemokraternas starkaste fäste och reportaget bjuder på många godbitar. Riktigt bra journalistik med statistik och personporträtt i skön förening! Så här vill jag att valet ska bevakas. (Om Sydsvenskan kunde presentera den här serien i en vettig form på nätet hade jag varit ännu gladare!)

Länk till Sydsvenskan

Jag har ett särskilt förhållande till Almgården. Där hade jag mitt första vikariat som förskollärare sommaren -78. Tänk om jag hade stannat kvar…