Hmmmmmmmmmm… 5

Det här irriterande hummandet fortsätter. Jag lyckas fortfarande inte formulera något klokt om skjutandet och fortsätter att vara ledsen och upprörd.

Per Ek lyckas beskriva hur händelserna skadar självförtroendet hos sargad stad (Länk) Offren får en röst och det är viktigt.

Eskil Fagerström skriver en krönika om den skamliga känslan av att inte vara drabbad. (Länk)

I Malmös buskage står en beväpnad man och siktar. Och hur nöjd är jag inte över att han inte står någonstans i Lund.

Nöjd, belåten och aningen illamående. Jag måste ha förätit mig på Det Händer Inte Här-konfekten.

Jag gillar tanken på att läsarna skickar in sina bästa bilder av Malmö. (Länk)

 

Hmmmmmm… 4

Ibland behöver jag hjälp för att gestalta mina känslor. I radioserien Klassikern presenteras ett omslag av King Chrimson som speglar stämningen i Malmö. Länk

Pressurehed – 21st Century Schizoid Man

Samtidigt drar Sydsvenskan igång kampanjen  Vi älskar Malmö och försöker skapa en positiv motbild mot våldet och skräcken.

Bra tänkt, och gensvaret på Facebook är stort.

Hmmmmmm….. 3

Efter att ha sett gårdagens Debatt (länk) med ytterst förutsägbara roller (arg anklagande invandrare, försiktig polis, förorättad SD-sympatisör, och intellektuellt alibi) känner jag en helt irrationell längtan efter ett ingripande från ovan i frågan om den anonyme terroristen.

Barnet inom mig kräver att Batman, Stålmannen eller Spindelmannen tar tag i det här och löser problemet omgående.

Jag kan även tänka mig en gudomlig hand som straffar skytten hårt och rättvist.

Mikael Stigendal om SD och betygen

Mikael Stigendal menar på SOS att det är möjligt att tolka SD:s framgångar som en form av trots och att det kan vara ett nödvändigt uppvaknande för många.

Fanns det något värre man kunde göra i detta val än att rösta på Sverigedemokraterna? Det gick uppenbarligen för sig att ligga kvar på sofflocket och därmed vända demokratin ryggen. Men den som röstade på Sverigedemokraterna passerade alla anständighetens gränser.

Stigendal antyder att det är en havererad betygsdiskussion som ligger bakom förändringarna på den politiska kartan:

Enligt min uppfattning beror Sverigedemokraternas valframgångar på att vi i det här landet har berövats en tänkandekultur. Kunskap har gjorts liktydigt med fakta, i enlighet med Jan Björklunds tvångströja.

Jag är inte säker  på att argumentationen är vattentät men delar slutsatsen helhjärtat:

För att hejda den pågående splittringen av samhället kommer det, enligt min uppfattning, att krävas grundläggande diskussioner om vad man ska mena med kunskap, villkor för lärande, hur kunskap ska bedömas, sambandet mellan kunskap och demokrati o.s.v. Förhoppningsvis lär vi oss då förstå varför folk röstade på Sverigedemokraterna.

Den monolitiska skolan?

Den monolitiska skolan?

Betygen som teknologiskt redskap – jag får vaga associationer till en känd filmscen:

Den nöjde kursledaren

Det är ett stort ansvar att möta 310 nya studenter. Jag vill att de ska känna sig välkomna, trygga, intellektuellt utmanade och fria samtidigt. En del av dem mår bra av strikta instruktioner och andra njuter av att få testa gränserna. Dessutom ska undervisningen hjälpa dem att klara kursens examinationer.

Idag har de presenterat sin första uppgift och jag är väldigt nöjd. Vi testar att att använda wordpress som presentationsredskap och efter varje redovisning vände sig gruppen mot åhörarna och sa:
– Ni kan naturligtvis gå in på vår hemsida och läsa vidare och diskutera våra påståenden!

Genom att öppna kursen mot världen har de satt press på varandra att arbeta igenom materialet en gång till. Kanske har de även blivit en aning mer självständiga i förhållande till lärarna?

Här kan du se hur 50 grupper har löst uppgiften Uppväxtvillkor – klicka på Länkar till presentationer – basgruppsvis (Länk) Lämna gärna en kommentar!

Namnpublicering och relevans

Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.

I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt  en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.

Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet

På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.

Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid “hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?

Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!

Hur pratar vi om SD på lärarutbildningen?

Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.

För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.

Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.

Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.


Lärarnas nyheter tar upp frågan