Missa inte Malmö högskolas öppna hus i morgon den 22/3 kl 12.00-17.00
Nu börjar striden om studenterna!
Missa inte Malmö högskolas öppna hus i morgon den 22/3 kl 12.00-17.00
Nu börjar striden om studenterna!
Jag missade debatten i Lund. Den lär ha varit bra.
Fredrik och jag växte upp i samma kvarter och hans barndom tangerar min. Kanske är det därför som jag upplever de insinuanta påhoppen från stockholmsliberaler som särskilt obehagliga.
Det är en entusiastisk samling kvinnor som på konferensen Rösträtt diskuterar betydelsen av musik för barnens utveckling. Ibland kanske lite väl godhjärtade för min smak.
“Vi ska rädda sången, vi ska rädda rösterna, vi ska skydda barnen”. Ett övermått av godhet gör mig matt och när de diskuterar Lady Gagas klädsmak börjar jag snegla mot ytterdörren.
Den andra dagen arbetar vi i Open space och det är en spännande form att mötas.
https://twitter.com/#!/tystatankar/status/178049175827644416
Jag leder ett seminarium med rubriken “myten om den goda nyttiga och könsneutrala barnvisan” och försöker förklara varför vi kallade våra sångböcker Pojkaktiga.
När jag lyssnar på den här sången blir jag själv fundersam: Pärlor
Det är bra med teorier som inte gör anspråk på att förklara hela tillvaron.

Dessutom var det roligt att träffa twitteransiktet Alice Myllenberg IRL.
Tack för ett bra arrangemang!
Efter tio år på Malmö högskola möter jag delar av de anställda på ett gemensamt möte. Rektor Stefan Bengtsson presenterar sina tankar om det strategiska utvecklingsarbetet och vi träffas för första gången över fakultetsgränserna.
Det känns lite nervöst och jag sneglar på folket omkring mig. Är det verkligen vi som är Malmö högskola?
Jag funderar på vad det är som binder oss samman. Visionen?
På rektorsbloggen rasar en livlig debatt om vår framtida huvudbyggnad Niagara och Stefan är mycket nöjd att medarbetarna engagerar sig. Det är jag med.
Jag bor i centrala Malmö på en gata som är mest känd för att Zlatan bodde här en kort tid. För några år sedan gjorde fotbollshuliganer upp nedanför mina fönster, men sedan dess har det varit ganska lugnt.
I går var det orolig stämning igen. Horder av medelålders välklädda kvinnor trängdes utanför den exklusiva affären som lockade med total utförsäljning. En bit bort samlades några förvirrade män (s.k. “medföljande”) och kontemplerade över livets skiftningar. Jag anar att de inte riktigt hade koll på hur de skulle agera om det hettade till?
– Min fru såg den först!!!!
Idag är lugnet återställt. Lokalen uthyres.
Under rituella former letar jag fram träningskläder och drar ut på vårens första löprunda.
Den lär bli kort!
…men många Sam Olofsson skulle nog kunna förändra svensk skola. Han undervisar på IB-programmet i Malmö och hör till mina stora inspirationskällor. Den svenska debatten om studentexamen tycks vara besatt av tanken på sambandet mellan slutprov och traditionell kunskapssyn. Det finns andra värden att lyfta feam.
Sam Olofsson ser i stort sett bara fördelar med extern bedömning. Den stora vinsten är den tydliga uppdelningen mellan undervisning och bedömning. Lektionerna blir mer kreativa eftersom eleverna inte behöver hävda sig inför läraren och hela tiden säga rätt saker.
— Vi har heller inte något problem med betygsinflation, hävdar Sam Olofsson.
Lärare och skolledning analyserar resultaten från slutproven inte bara för elevernas skull. Sviktande resultat inom ett område blir en signal till läraren om att han eller hon kan behöva se över sin undervisning eller kanske fortbilda sig.
— Det signalsystemet saknas i den svenska skolan. Läraren får aldrig något externt kvitto på vad eleverna egentligen lärt sig, säger Sam Olofsson.
Jag hör till de tacksamma föräldrarna och nickar instämmande.
I soffan i personalrummets hörn sitter en av flera utländska lärare på IB. Danskan Kamilla Löfström har noterat en skillnad mellan svenska och danska elever.
— Svenska elever fjäskar oftare och säger det som de tror att läraren vill höra. Danska elever säger mer vad de själva tycker och det går att diskutera om allt. Jag tror att det beror på att vi har kvar studentexamen i Danmark och att lärarna inte sätter betyg på sina elever, säger hon.
Fredrik Ekelund skriver idag på Dn om svåra frågor. Han försöker beskriva de utmaningar som vänstern står inför i ett hårdnande samhällsklimat och jag känner hans vånda inför de processer som skapat en växande främlingsfientlighet i vår stad.
I den nya mediepolitiska kartan som Maria Sveland målar upp har han därigenom straffat ut sig från de godas gemenskap.
Jag tänker att Liljestrand sällar sig till de ängsliga grindvakterna som vill reglera vilka samtal som bör föras på kultursidorna. Det är den verkliga ironin.
Uppdatering
Ann-Charlotte Marteus förklarar varför invandrardebatten bör vara ängslig.
Jag tycker hon överbetonar Ekelunds referenser till “kompisar” och använder dem till att förlöjliga honom. Frågan är om det är möjligt att förstå rasism och främlingsfientlighet utan att drabbas av den. Det är bekvämare att förfasa sig på avstånd än att samtala med de här personerna som lever nära den i vardagen.
När diskussionen blir konkret är det lätt att ta till ett raljant tonfall:
Hur gör man då, då? Ja, plötsligt börjar Ekelund plädera för att man inte ska låta invandrare bo där de vill. De bör inte bo i storstadsregioner, utan smetas ut jämnt över landet. Att den strategin redan har prövats och förkastats, bland annat för att invandrare ofta placerades där det fanns bostäder, men inga jobb, berör han inte. Huvudsaken är att invandrare inte bor varsomhelst. För det är – kulturrelativism? Va?
Det är en ganska vinklad läsning av Ekelunds text. Lite för angelägen att demonisera motståndaren.
Fredrik Ekelund tycks utgå ifrån att han och hans kompisar är upplysta per definition. Om de retar sig på muslimer, då är muslimer ett problem – exakt i paritet med deras obehag.
När vanligtvis kloka skribenter som Jens Liljestrand tycker att detta är en bra text – då blir jag bekymrad.
Den sortens etnocentricitet har lett européer väldigt fel, väldigt ofta
https://twitter.com/#!/jensliljestrand/status/172273434271825920
Två positioner:
Hoppsan – den senare ledaren har ett ganska lokalt perspektiv.
Det kanske är lättare att sätta sin tilltro till det namnkunniga gänget i Malmökommissionen
“.Genom tillsättningen av en oberoende Kommission för ett socialt hållbart Malmö gjorde Malmös kommunstyrelse ett klokt val”
Självförtroende saknas alltså inte. Förväntningarna är skyhöga på att akademin ska leverera.
Kommission för ett socialt hållbart Malmö
Sven-Olof Isacsson, ordförande, professor emeritus i socialmedicin, Lunds universitet
Anna Balkfors, huvudsekreterare
Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Ulf Gerdtham, professor i hälsoekonomi, Lunds universitet
Eva Engquist, vice rektor, Malmö högskola
Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare, Region Skåne
Annelie Larsson, direktör Sociala resursförvaltningen, Malmö stad
Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör, Malmö stad
Kerstin Larsson, f d chef Forskning och utveckling, Malmö utbildning
Katarina Pelin, miljödirektör, Malmö stad
Sven Persson, professor i pedagogik, Malmö högskola
Maria Rosvall, docent och överläkare i socialmedicin, Lunds universitet
Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Mikael Stigendal, professor i sociologi, Malmö högskola
Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet
Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin, Lunds universitet