I konferensvimlet möter jag en stolt redaktör för nyutkommen bok.
Grattis Bim Riddersporre – världen behöver mer berättande.
Jag väljer radioteaterns klassiska uppsättning av Ibsens pjäs En folkefiende framför partiledardebatten.
Länk till Radioteatern
Jag släpper mineralogin och tipsar om teveserien Den vita stenen som finns i SVT Öppet arkiv.
Rekommenderas!
Vi reser söderut mot Greenwich och nollmeridianen. Utanför tågfönstret ser jag det nya London passera. Observatoriet ligger på en kulle med utsikt över staden.
Här har forskare försökt skapa ordning i många år.
Idag vill alla bli fotograferade på tidslinjen.
Vi går igenom marinmuseet.
Staden vill uppmuntra till läsning och har placerat ut 50 bokbänkar av glasfiber.
Vi beundrar Cutty Sark från utsidan.
Ett mikrobryggeri med det mångtydiga namnet Meantime erbjuder tröst och vila.
Jag ramlar in i radioföljetongen om två bortglömda konstnärsöden och googlar efter målningar som kan fylla ut orden. Fredrik Sjöberg läser sin egen berättelse.
En värld av konst från mellankrigstiden öppnar sig. Ernst Neuschull är en ny bekantskap.
In 1932 Neuschul became Professor of Fine Arts at Berlin’s Academy of Fine Art and was also elected chairman of the Novembergruppe. In 1933 however, an exhibition of his paintings was closed down by the Nazis. Because of his Jewish birth and radical political opinions Neuschul also lost his teaching post and in March 1933 he returned to Aussig accompanied by his wife Christl. In 1935 Neuschul was invited to exhibit and work in the Soviet Union, painting portraits of steelworkers and revolutionary figures and even gaining a double portrait commission of Stalin and Dimitroff. In 1937 however several of Neuschul’s paintings on exhibition in Aussig were vandalised and disfigured with swastikas, a grim foretaste of what awaited him and his family if they remained.
Neuschul, his wife and child eventually escaped the Nazis on the last train out of Czechoslovakia, eventually arriving in London in 1939. In 1959, a one-man exhibition was held at the Betzalel National Museum in Jerusalem and in 1966 a major retrospective exhibition in Berlin with the title ‘From the New Objectivity to the New Non-Objectivity’. He died in London in 1968.
https://twitter.com/pivic/status/491937457743482880
Jag ser dokumentären och ramlar över den här texten av Sayed Kashua i Expressen.
Snart reser jag härifrån, och nu står jag framför mina bokhyllor med Salinger i handen, samma bok som jag läste när jag var 14. Jag tar inte med mig några böcker, bestämde jag, jag måste koncentrera mig på mitt nya språk, jag vet hur svårt det blir, men jag måste hitta ett annat språk att skriva på, mina barn måste hitta ett annat språk att leva med. “Kom inte in”, skrek min dotter argt när jag knackade på dörren. Jag steg på ändå.
Jag satte mig bredvid henne på sängen och trots att hon vände ryggen till visste jag att hon lyssnade. Lyssna, sa jag, innan jag upprepade samma ord som min far sa till mig när han lämnade mig vid ingången till landets bästa skola för 25 år sedan: “Kom ihåg, att vad du än gör i livet, kommer du för dem alltid att förbli en arab. Förstår du?”
“Jag förstår”, sa min dotter och kramade mig hårt, “Pappa, det har jag vetat länge.”
Salinger är ständigt aktuell. Kanske är det erfarenheterna från andra världskriget som gör honom så fascinerande. Jag behöver ord rör det här.