Så står det på en skylt vid kassan på Systembolaget. Jag funderar en stund och kommer nog fram till att… hmmmm…. Ja – idag (nyklippt och rakad) ser jag nog på gränsen till ung ut. Dock inte tillräckligt ung för att behöva visa legitimation .

Hemma försjunker jag i Jacques Werups “spontant improviserade självbiografi” (ja det står så på baksidan!!!) Levande tillsamman. Det är en underbar bok och den poserande självreflektionen är  drabbande och uppmuntrande. Huvudpersonen genomskådar sig själv och genomskådar sitt koketta genomskådande. Det kunde blivit pretentiöst och patetiskt – men är en resa in mot livets allvar som slår hårt. Hårdast mot honom själv. För oss som har funnits i periferin av händelserna finns igenkännandets glädje och den malmöitiska råheten som en skoningslös grundton.

Den uppblåste ynglingen som möter sin första stora kärlek efter Louis Armstrongs konsert i Folkets park och försöker imponera på henne. Hon säger:
– A du …för djävelen …spänn av!

Inramningen är från en turné med Lill Lindfors och inledningsscenen är att den uppburne poeten och estradören sitter framför en tredelad spegel och försöker få syn på sig själv. Det måste finnas något äkta där bakom allt det lånade. Han letar efter sig själv och bläddrar bland minnesbilder från barndomen.

Vi som älskar boken Hemstaden får mer av detta flöde av anekdoter. Allvarliga och avväpnande. Men tonen är annorlunda här. Det gäller livet.

Det är en bok som avfärdar alla försök till rationalitet och enkla förklaringar. Optimism bör bemötas med rådet från försvarets ordningsföreskrifter OSF: “Om osäkerhet uppstår huruvida dag eller natt råder, skall natt anses råda”.

För mig som är lite kluven till bloggkulturens självbespeglande drag känns det inspirerande att möta en mästare i genren. “Jag skriver – alltså finns jag”

Fåfänga och längtan efter kärlek är inga stora synder. Arrogans och oärlighet – det är svårare att förlåta hos sig själv.

Jag ser ändå ung ut.