Jag arbetar med en kurs som heter Perspektiv på barndom och vi läser Den moderna barndomen av Gunilla Halldén. Det är en bok som försöker beskriva hur synen på barn och barndom förändras och med utgångspunkt i barndomssociologin förväntas studenterna förstå innebörden i de paradigmskiften och diskursförskjutningar som ständigt sker.
Samtidigt är studenterna bärare av starka egna värderingar och ideal som ofta styr diskussionen i högre grad än litteraturen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en smärtsam procedur att inse att de egna tankarna är en del av den rådande ideologin och mer falskt medvetande än sanning – om nu en sådan uppdelning vore möjlig. Den centrala frågan är kanske vad som händer om vi försöker använda gamla ideal i en ny tid? Går det att tvinga på en nostalgisk överbyggnad på barn som lever i ett modernt samhälle? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt till dagens föräldrar om vi jämför dem med Bullerbyns kloka och närvarande jordbrukarfamiljer?
Jag låter studenterna rita “den perfekta barndomen” och därefter arbetar vi med att tolka och analysera de ideal som ligger bakom teckningarna. En slående stor andel är hängivna familjeromantiker. Föräldrarnas kärleksfulla omsorg över leken mellan låghusen i den fria naturen återkommer som tema. Tryggheten återskapas i en avlägsen idyll.
Jag tror att det är ett problem om framtidens lärare värderar föräldrarnas ansträngningar utifrån ideal som är hämtade från 20-talets Småland. Den oproblematiska gemenskapen i Bullerbyn är en spännande bild som vi kanske måste ta farväl av för att förstå vilka villkor som gäller för dagens barn.
Det är andra faror än barska skomakare som väntar bakom hörnet.
Samtidigt är det svårt att inte inspireras av dessa självständiga och starka barn som tycks leva i harmoni med varandra och vuxenvärlden. Den grundläggande polariteten mellan being och becoming tycks upphävd i det ständiga nu som råder i Bullerbyn.
Ja – jag har genomskådat idylliseringen av barndomen.
Nej – jag klarar mig inte utan bilden av den lyckliga barndomen.
1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.
Milan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.
Tysta tankar 
