Har politikerna satsat på fel häst?

Striden om Stadsbibliotekets framtid hårdnar. Nu publicerar 18 malmöförfattare ett blytungt upprop i Sydsvenskan.

Länk

Läser man Tanks visioner om det framtida biblioteket så uppdagas snart en politisk agenda som handlar om mycket mer än gallring och synen på teknologi. Det handlar om synen på det offentliga. Om synen på medborgaren och demokratin.

Vi värjer oss mot den utveckling som Tank hävdar är lag. Tank är nämligen inte bara domare, hon är även jury. Det är hon som fattat besluten att bryta upp ämneskompetenta arbetsgrupper, centralisera inköp av litteratur och annat bestånd, arbeta för sponsring och omvandla biblio­teket till en kommersialiserad upplevelsepark. Det är inget tiden kräver. Det är något Tank systematiskt genomför. Och inget engagerade medborgare stillasittande kan acceptera.

När striden började ställde jag en fråga om bibliotekschefens framtid och på måndagskvällen var ställningen jämn. Jag tror oddsen har förändrats genom utspelet. Det blir svårt att driva en författarscen utan författare – även om tyngdpunkten ska ligga på internationella storheter.

bi

I andra delar av biblioteksvärlden diskuteras efter de gamla mönstren och favoritförklaringen är att skylla på pressen.

Länk till Peter Alsbjer.

Tidigare biblioteksinlägg

Andra bloggar om: ,

”Samla, ordna och tillgängliggöra”

Peter Alsbjers blogg fortsätter biblioteksdiskussionen och Elsebeth Tank skyller det folkliga missnöjet på Sydsvenskans skriverier:

Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning.

Alsbjer anknyter till tidigare diskussioner om folkbibliotekens kärnverksamhet och uppdrag. ”Samla, ordna och tillgängliggöra” är traditionella nyckelord men det tycks finnas krafter som vill förändra dessa.

Frågan är om det handlar att förändra och utveckla – eller hitta på något helt nytt? Enligt mig vänder ett äkta paradigmskifte upp och ner på alla invanda sanningar och Alsbjer avslutar med att avkräva Tank tre nya nyckelord.

Det kan väl inte vara de där inburna författarna som är det nya paradigmet?

Jag har svårt att se något nytt i de “visioner” som presenterats än så länge – kanske finns det ett hemligt trumfkort som förklarar mystiken? Än så länge ser det mest ut som osjälvständigt lånegods från olika håll.

– Desperat, sa Bill.
– Underligt, sa Bull.

bib

Uppdatering:

På Sydsvenskans kultursida  ifrågasätter Trygve Bång bibliotekets roll som en del av förlagens marknadsföringskampanjer.

Länk

Bjarne Stenqvist skriver ett inlägg som pendlar mellan att vara banalt och obegripligt. Att det finns amerikansk forskning som menar att mötesplatser är viktiga… jo, det torde vara ett okontroversiellt påstående. Att möten som äger rum i “bibliotekens icke-stigmatiserande karaktär” skulle ha en särskild kvalitet – njae, det återstår nog att bevisa. Bjarne ansluter sig till dem som tror att valet står mellan människor och böcker. Vem tjänar på den här uppdelningen?

I kulturdelen går Ulf Clarén genom budgetläget för kulturförvaltningen och återigen häpnar jag över att Stadsbiblioteket och stadsdelsbiblioteken är skilda verksamheter med olika huvudmän. Hur gick det till?

Min lille vän 56 – kulturkonservatism

I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.

Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.

olMin lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.

Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.

Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?

Och så kom IKEA-katalogen

I biblioteksdiskussionen har ordet KÄRNVERKSAMHET återkommit. Begreppet antyder att det finns någon del som är särskilt viktig för identiteten. När allt omprövas och förnyas finns det något som skapar förtroende och en avdelning där besökarna känner igen sig i de värden som kommuniceras. I skolan kan kärnan vara svår att urskilja bland alla uppdrag som lastas på lärarna. Malmö stadbibliotek tycks vara beredd att överge centrala värden i en diffus förändringslängtan.

På ett plan förkroppsligas dessa värden i medarbetarna som förutsätts ha någon form av integritet och yrkesstolthet- men det är vanligt att chefer tror att denna kvalitet är en fråga om policydokument och handlingsplaner.

I det goda företaget kan ledningen balanser behovet av förnyelse och kontinuitet utan att tappa vare sig rötter eller nutidsanknytning. IKEA har under många år slagit knut på sig själv för att fånga upp de senaste trenderna och anlitat de hetaste formgivarna.

På årets katalog ståtar bokhyllan BILLY och soffan KLIPPAN.

Kärnverksamhet

Kärnverksamhet

Veckans ord – gallring

Ibland händer det att saker står i vägen för utvecklingen. På stadsbiblioteket i Malmö tycks det vara böckerna som är ett avgörande hinder för att omforma verksamheten mot den nya tidens krav.

På Gedings mosse är det annorlunda. Inga torvlastade vagnar rullar längre på spåren. Granarna böjer rälsen utåt och jag är osäker på om skogsmaskinerna vågar sig ut på de smala gångarna.

Vem hindrar vem? Ryms både träd och räls i skogen? Kan vi ha både böcker och människor i biblioteket?

Vad menas med “akut rejäl gallring”?

Jag blir förvirrad när en del bibliotekarier beskriver det som en helt vardaglig och rutinmässig handling – är det inte andra kriterier för något som är “akut och rejält”? Det trodde jag.

Dags att gallra? Förstora bilden

Dags att gallra? Förstora bilden

Om att älska böcker

Jag försöker följa med i biblioteksdebatten och hittar enstaka guldkorn.

Vixxtoria lyckas sammanfatta mina åsikter här

Anders E Larsson i Kvp tycks vara mer intresserad av att hacka på Sydsvenskan än att ta reda på vad som har hänt. Ingen länk.

I Sydsvenskan refereras chatten med Tank och jag funderar vidare över att hon tycks vara ointresserad av vilka kriterier det är som gäller för gallring. De måste väl vara olika beroende på om det ska rensas 40 eller 10 ton? Kanske är jag gammaldags som menar att detta är en kärnfråga och att en chef har ett övergripande ansvar för vilka böcker som finns på hyllorna.

För att svalka mig läser jag om Peter Glas roman Antikvariat Kalebass som handlar om verkliga bokälskare.

“Gäst hos verkligheten”

Jag läser skönlitterära barndomsskildringar (med en vag förhoppning om att kunna föra in det i kurserna på lärarutbildningen) och häpnar över kraften i Per Lagerkvists klassiska bok. Baksidestexten säger det bra:

Miljön och människorna lever med en sällsam puls under den medvetet enkla prosan. Och när skildringen nalkas ungdomen sker det med en hetta som inte kan lämna någon som vill betrakta sig som levande oberörd.

Sådana baksidestexter skrives icke idag. Jag vill gärna betrakta mig som levande och är absolut berörd.

gäst

Ännu mer “Levande tillsammans”

Jag läser i Ystad allehanda att Jacques Werup snart är färdig med andra delen av sina memoarer.

Länk

Den första delen Levande tillsammans är en underbar bok och jag får omedelbar lust att läsa om den.

Länk till tidigare inlägg om boken

Intervjun är en aning undergiven i tonen men Werup är alltid intressant:

– Jag ångrar absolut inte det jag hållit på med, men jag idealiserar inte. Och det är knappt så att jag vågar säga det, för det låter för jävligt. Jag är en framgångsrik författare, men jag tycker inte att jag har blivit lycklig av det. För jag tycker att författarskapet har legat i vägen för livsnära upplevelser.

Hur menar du då?

– Det har gjort mig analytisk. I bakhuvudet har jag alltid haft en slags känsla av att “det här kan jag skriva om”. Författarskapet har i stort sett alltid varit med och legat som ett filter. Med åren har det börjat kännas alltmer brydsamt, för jag har börjat komma att betrakta det som en sjukdom.

NÄR KOMMER BOKEN?

 - Det här kan jag skriva om!

- Det här kan jag skriva om!

Internationellt utbyte i nytt ljus

Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.

Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.

  • Det går att tänka sig en meningsfull tolkning av undervisning trots Bologna…
  • Det finns problem i att läraren backar tillbaka för långt ifrån en pådrivande position – de driver en kurs som heter The teacher as an actor. Du ska kunna fånga barnens intressse – inte enbart vara “facilator” (tillhandahållare)
  • Det går att bedriva undervisning utan ständig bedömning och matristerror
  • Det finns utrymme för att valbara moment där studenterna utmanar sig själva – deras exempel Maths for terrified borde vi kopiera
  • Det går att bygga Learning managemens systems (LMS) som inte i första hand syftar till kontroll och övervakning
  • Det finns fortfarande en del av akademisk professionsutbildning som handlar om hantverk och repetoar
  • Det går att förnya föreläsningsformen med hjälp av mentometerknappar
  • Det går att skydda sig mot fientliga angrepp om studentutvärderingarna är tillräckligt entydigt positiva och öppna
  • Film är fortfarande ett spännande medium och det går att bryta studenternas lärarfixering om de istället publicerar sig på internet
  • Det vore spännande att bygga en internationell del av vårt lärarprogram med ett långsiktigt institutionaliserat samarbete där studenterna läser en termin i Newcastle.
  • Det finns hopp om att dagens nervösa detaljstyrningsvåg ebbar ut. I England har pendeln svängt och politikerna är överens om att de rigida kursplanerna och ständiga testerna har varit katastrofala för landets utbildningssystem. I värsta fall får vi vänta tio år på denna insikt.

Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…

ko

"Let´s cowoperate"

I kväll ser jag programmet om Jan Lööf

SVT 2 kl 18.25

Barnkulturprogram. Han spelade Janos i kultserien Tårtan på 1970-talet och gjorde den klassiska tv-serien Skrotnisse och hans vänner på 80-talet. Han är mannen bakom serierna Ville och Felix. Filmaren och tv-producenten David Wikdahl går på jakt efter en säregen författare och illustratör, som vägrar att prata med journalister. Det blir ett exklusivt möte med en levande legend.

Sen läser jag om böckerna och drömmer om Skrot Nisse-boxen.