En fördel med wordpress är att det går att se vilka sökord besökare använder för att hitta bloggen. De senaste dagarna har ungefär 150 besökare/dag skrivit “Mannen under trappan, slutet” och hamnat här.
Jag var djupt fascinerad av boken och ganska tveksam inför tanken på att översätta Marie Hermanssons gåtfulla text till något så banalt som film. Samtidigt gillar jag Jonas Karlsson och måste erkänna att filmatiseringen faktiskt fungerar – kanske på ett mer skräckartat än existentiellt plan, men besökarstatistiken antyder att många berörts av frågan:
– Var det på riktigt?
För mig handlar boken om vilsenhet. Mannen, som tappar kontakten med sin arbetarbakgrund och manlighet, blir ett offer för inre demoner när tillvaron svajar. Det börjar som en spricka i handfatet och slutar som ett totalt sammanbrott när han inte förmår skydda sin familj mot inre och yttre hot.
De gränsöverskridande försäljarna från idrottsföreningen slår an en djärv ton på sommarens sista loppmarknad. Mycket saker, lite folk och perfekt väder skapar stark köplust. Ändå är det liksom något som tar emot.
Hur många böcker av Liza Marklund behöver jag?
Jag samlar inte längre på Jie-tavlor. Den perioden av mitt liv är över.
Däremot fick den lille vännen några överraskande nya figurer att bekanta sig med.
Jag har skrivit alldeles för mycket om spektaklet på Stadsbiblioteket. Nu verkar den planerade “vi bär ut böckerna och bär in författarna”-kampanjen vara avblåst och det är dags att sammanfatta.
Men publikmaximering kan inte vara ett mål i sig – varken för ett operahus (då borde Bert Karlsson vara den givna efterträdaren till Lars Tibell på musikteatern i Malmö) eller för ett stadsbibliotek (då borde deckarrummet genast kompletteras med en porrboudoir).
På måndag lägger regeringen fram sin kulturproposition. Den utredning vars arbete ligger till grund för proppen kritiserades hårt för att den inte brydde sig om att formulera några kvalitetsmål för kulturpolitiken.
En liknande kritik kan med rätta riktas mot de kulturrevolutionära planerna på Malmö Stadsbibliotek. Om biblioteket inte vågar eller vill stå för sin roll som kulturell normbildare och folkbildare utan definierar sig som en konkurrent till Akademibokhandel och andra upplevelsevaruhus på den kommersiella marknaden, varför ska då biblioteket skattefinansieras?
Fortfarande är det en gåta för mig att landets bibliotekarier verkar sluta upp bakom den nya politiken.
Det har varit mycket tal om gallring och kriterier i biblioteksdebatten. Jag har ett radikalt förslag som är inspirerat av hur det ser ut i hemmets bokhyllor.
Släng alla böcker med blommor på omslaget!
Jag är orolig för att det kan tolkas som sexistiskt att göra sig av med hela chic-lit-hyllan men någon måste göra upp med den obehagliga traditionen att göra böcker för kvinnor med helt omotiverade blommor på omslaget.
För den som verkligen behöver blomsterbilder bjuder jag på sommarminnen från trädgården med musiken Wallflower av Richard Lindgren som fortfarande har gjort året bästa skiva: A man you can hate.
Jag är omgiven av Jane Austenälskare och det börjar bli påfrestande med alla filmer och serier som fyller hemmet från olika teveapparater. Nu är det en välgjord version av Mansfield Park som gör hushållet lyckligt. Dessutom lär böckerna vara ännu bättre och jag känner att mina försök att hålla distansen bryts ner. Om jag ska följa med i samtalen bör jag läsa in mig.
Det kanske är en sista rest av stenåldersmässig manlighet som hindrar mig från att öppna böckerna. Ändå brukar jag smickra mig med att ha en stabil manlig identitet och anser mig vara orädd när det gäller att ge mig in på traditionellt kvinnliga områden.
Anklagelserna har varit hårda och tonläget oförsonligt. Författarna är oroliga för att den nya generationen biblitekarier tänker förvandla biblioteket till en upplevelsepark och mina tankar går till ett annat nöjesfält som försöker locka till sig besökare.
Förstora bilden
Någonstans bland allt tingeltangel finns det en människa. Det är lätt att glömma.
Förstora bilden
En möjlig tolkning av ordet “rolig” är att översätta det till danska…
Kanske är det så de gallringsglada bibliotekarierna tänker? Det riskerar att bli väldigt lugnt på biblioteket i framtiden.
Kulturkommunalrådet Carina Nilsson försöker i ett stillsamt inlägg förklara hur “paradigmskiftet” i visionsdokumentet egentligen är något ganska försiktigt och naturligt. Hon stänger inte dörren mot sponsring. Med den nya organisationen behöver hon inte ta ansvar för sveket mot filialerna i stadsdelarna. Samtidigt borde det ställas frågor i arbetskommunen om den övergripande ideologin om att föra ut kulturen till folket i förorterna. Nu ska de lockas till centrum.
62 bibliotekarier uttrycker i ett tungfotat upprop sitt stöd för Tank och förändringen. Återigen tycks syftet vara att få den “akuta rejäla” och “automatiska” gallringen att framstå som rutinmässig städning. De sätter sin yrkesheder i pant på att böckerna inte lånats ut på tio år. Någon borde syna korten.
Vi som står bakom denna utveckling av folkbiblioteken är dock helt övertygade om att bibliotekens verksamhet är och bör vara nyansrik.
Någon däremot?
Framtida forskning kommer antagligen att beskriva den pågående maktkampen i termer som gammalt/nytt eller sentimentalt/modernt. Ett enklare sätt är att undersöka vilka bibliotekarier som i-n-t-e skrivit under.
Är de unga bibliotekarierna med administrativa uppgifter överrepresenterade bland undertecknarna?
Rasmus Fleischer skriver ett svårtolkat postmodernt ironiskt inlägg som avråder från bokbål som marknadsföring. Med sådana vänner behöver Tank inga fiender.
Slutklämmen betonar politikernas ansvar – jag menar nog att bibliotekarierna har ett personligt ansvar att inte sälja sin själ till vem som helst.
Jag är trött på blygsamma människor. I nummer 37 av den oförutsägbara lokala kulturtidningen Nya upplagan finns en intervju med och av Björn Ranelid som jag härmed utser till världens absolut bästa i sin genre:
Jag skriver krönikor i Dagens arbete och blir ofta ombedd att författa artiklar i Aftonbladet och Expressen. Jag skryter inte, utan säger bara sanningen. Alla hycklande människor borde dömas till villkorligt fängelsestraff i vilket ingår att de måste lyssna till min röst åtminstone tio minuter om dagen, utan att hålla för öronen.
Vi möts i en gemensam kärlek till naturen på Österlen. Snart kommer jag orka att läsa en hel bok av honom också.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Nu närmar sig sjösättningen av den stora annonskampanjen och jag skulle gärna vilja höra diskussionerna på reklambyrån Imperiet när strategin lades upp. En del tycks tror att kampanjen är ett svar på Sydsvenskans artiklar – så är det inte.
Det har förekommit en del varianter men jag tror att den senaste är ”Nu bär vi ut böckerna och släpper in författarna”. Anna Åkerberg skriver att det inte alls handlar om gallring utan beskriver en ny satsning där bibliotekarierna ska dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag är nyfiken på hur stadens bokhandlare kommer att reagera på idén och misstänker att biblioteket bränner ytterligare en bro till kulturlivet. Att konkurera ut en hårt pressad bransch med skattemedel ter sig en aning kortsiktigt. Och då tänker jag inte på krogarna.
Men jag är fortfarande osäker på om de ansvariga vågar fullfölja planerna. Kommer Carina Nilsson, Ilmar Reepalu och Bengt Hall att låta sig fotograferas framför väggplanscherna? När bibliotekschefen fick i uppdrag att sätta Malmö på kartan var det kanske inte i herostratisk betydelse.
För övrigt skulle gallringen av magasinet enligt planerna vara färdig igår. Jag är fascinerad över att många bibliotekarier i landet tycks tro att det har varit någon form av sofistikerat hantverk och ett uttryck för yrkesstolthet. I bibliotekariernas instruktioner talas det om en ”akut och rejäl” gallring. Dessutom ska den vara ”automatisk” – ett ord som jag tycker är mer än olycksbådande. Bevisbördan är alltså omvänd – om ingen pekar ut boken som värdefull är den borta. På det sättet behöver ingen ta direkt ansvar för beslutet. Samtidigt demonteras de ämnesgrupper som varit en garanti för kvalitet.
I dagens tidning fortsätter Tank (länk) att utveckla sina visioner och nu kommer Ljusets Kalender att heta Fantasins hus. Samtidigt sprider hon nya siffror som är svåra att kontrollera. Jag tror att det enda sättet att gå vidare är total öppenhet.
1) Offentliggör instruktionerna till bibliotekarierna. Förklara vad som menas med automatisk gallring.
2) Publicera listor på de böcker som rensats ut under sommaren
3) Har policyn ändrats efter de starka reaktionerna? I så fall varför?
Hur tänker bibliotekets mediestrateger och informatörer?
Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.
På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.
Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?
Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)
Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?
Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)
Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.
Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Tysta tankar 