Strindberg berömda kvinnohat är en gåta för oss som inte kan låta bli att fascineras av titanen. I den här sena texten tycks han föregripa kritikernas attacker

ROLL OCH KARAKTÄR.

Läraren fortfor: När Karin kom till Askanius
som uppasserska, var hon ingen snäll flicka, ty hon
var småsinnad, avundsjuk och härsklysten, men hon
var rädd i början och försagd; fruktande att icke få
behålla sin eftersökta plats, förhöll hon sig
undergiven och tillmötesgående, sökande vara alla till lags.
Herrarne begagnade därför tilltalsordet »snälla Karin»,
och när de önskade något, sade de: »Karin som alltid
är snäll.» Karin fick den rollen som snäll, antog sättet
och förblev i stämningen. Hennes röst blev mildare,
sättet mjukare, tankarne följde efter, känslorna med.
Hon fann det fördelaktigt för sin ställning, blev van
därvid och det tycktes som om hon ändrat natur.
– Här gjorde läraren en hel takts paus, vilket föranlät
lärjungen inskrida: Nå, hur gick det sen? – Mja,
det skulle jag egentligen icke tala om för dig, ty
då tror du mänskorna äro oförbätterliga. – Låt mig
gissa då, sade lärjungen: Hon blev gift med
källarmästarn och kastade masken! – Gissa på du, sade
läraren. – Så fick hon ett barn, som gjorde henne snäll
igen! – Mera! – Hon blev snäll emot barnet, men
elak mot alla andra! – Mera! – Så blev barnet elakt
mot henne, kopierade alla modrens fel, pinade henne
natt och dag. – Mera! – Så blev modren slutligen
snäll mot alla andra! – Kanske! jag vet inte så noga.

Jag fortsätter mitt strövtåg i En blå bok.

KARAKTÄRSMASKEN

Läraren talade: Jag kände i min ungdom en man,
som var härsklysten, argsint, hämndgirig, patetisk. Vid
ett tillfälle upptäckte han sig vara talare; han kunde
gripa stämningen och stämma åhörarne, lyfta dem
och nästan hänföra. Men i ett givet ögonblick, då han
var på höjden, slog han över, blev barock, löjlig,
och man skrattade. Första gångerna blev han modfälld,
men man trodde han ämnade vara rolig, och han
fick rykte som humoristisk talare. Nåväl, av olyckan
gjorde han en dygd, tog upp rollen man kastat åt
honom, blev humorist och åtnjöt som sådan ett mycket
stort anseende. Denna karaktärsmask behöll han hela
sitt liv, men endast som talare. Eljest i sitt dagliga liv
var han tung, ondsint, och blev ond om andra
skämtade med hans svagheter. Rollen som narr plågade
honom ibland, men begäret få höra sin röst och hälsas
med applåder jagade honom oupphörligt mot nya
triumfer. Mänskorna ute i livet hade gjort sig en
homunculus av honom, som de odlade; men i hans familj
och i hans arbete fanns den icke.

Homonculus