Jag var inte beredd på att någon skulle använda Gunnar Ekelöf som redskap för att analysera samspel på en småbarnsavdelning. Kan det vara den här dikten från Färjesång (1941) som spökar?

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och antimänniska

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Länk

Jag läser den vackra nyutgåvan från Bakhåll förlag och häpnar över hur aktuella tankarna från 1964 är.

Tack Örjan!