Jan Lööf intervjuas i Lärarnas Tidning.
Lööf avslöjar några digitala knep och jag förstår hans försiktighet inför de oändliga valmöjligheterna i bildredigeringsprogrammet.
Annars gratulerar jag till ett bra val – Sagan om det röda äpplet är en lysande bok.
Låt oss säga att språk har två funktioner. Den ena är enkel – kommunikation. Den som kan många väl definerade ord och behärskar grammatiken har goda förutsättningar att överföra sitt budskap.
https://twitter.com/klang67/status/287809932823240704
Den andra funktionen är mer komplicerad – identitetsbygget. Sättet du skriver uppfattas av omgivningen som ett uttryck för din personlighet. De som stavar illa, särskriver eller inte kan skilja mellan de/dem blir snabbt stigmatiserade i skolans värld. Ofta utan att de själva förstår problemet. De flesta lärares värsta mardröm är att tappa auktoritet i förhållande till föräldrarna som antagligen njuter av att granska meddelanden från skolan.
Jag menar att vi ska försöka hålla isär de här två aspekterna. Vi måste fortsätta att arbeta med språket, men inte drabbas av panik när larmrapporterna kommer.
Sydsvenskan har röstat fram en lista på de 101 bästa svenska deckarna.
1. Kerstin Ekman: Händelser vid vatten, 80
2. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen, 53
3. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Roseanna, 52
4. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle, 36
5. H-K Rönblom: Höstvind och djupa vatten, 27
6. Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor, 22
7. Leif GW Persson: Den döende detektiven, 21
8. Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder, 20
9. Henning Mankell: Mördare utan ansikte, 19
10. Leif GW Persson: Grisfesten, 18
11. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Det slutna rummet, 13
12. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen på balkongen, 12 (5,5,1,1)
Jag kan inte låta bli att förundras över att Sjöwall & Wahlöös böcker dominerar listan. Av en tillfällighet tittar jag på ett boksamtal från bokmässan där Maj Sjöwall får frågan vad det egentligen är för ett brott som den gemensamma undertiteln “roman om ett brott” syftar på.
“Det är socialdemokratins svek mot arbetarklassen”.
Aha – kanske skulle de här deckarna egentligen nominerats i en annan kategori? Bästa politiska roman? Lever verkligen böckerna på sina litterära kvaliteter?
Jag läser Per Svenssons Bourdieuinspirerade analys av det svenska deckarundret och bestämmer mig för ett deckarfritt år. Det är ingen stor uppoffring.
Kan man inte tycka att det är lite typiskt för genren att det är en manlig författare som kapar åt sig också det feministiska kapitalet?
…än den litteratur vi försöker övertyga våra studenter att läsa.
Jag tänker på vårt samtal om kurslitteratur och vetenskaplighet.
Boken får fem stjärnor i Gomorron Sverige av Yukiko Duke och Fredrik Sjöbergs recension i Svd lämnar ingen tvekan – detta verkar vara årets måstebok.
Över huvud taget är Ester Blenda Nordström ett fynd för nutidens anemiska queerteoretiker. Günther Wallraff är sensuell som en stubbe vid jämförelse; för mig är hon mera en föregångare till Bruce Chatwin, också han så innerligt älskad av både kvinnor och män. Och förresten, denna berättelse om bondlandets arbetsliv är nog inte heller den så främmande, trots allt. Pigorna är på väg tillbaka, och lönerna på väg ner.
Länk till förlaget Bakhåll
Jag går inte ofta på teatern. Kanske handlar det om en rädsla för att bli besviken. Kristian Lundberg har skrivit en spänande text som förvaltas väl.
Klasshat?
Äntligen!
Jag tänker på våra studenter som just avslutat en kurs om literacy. Många växte när de läste högt för barnen. Så viktigt – så roligt!
Jens Liljestrand lyckas inte dölja sitt förakt mot författaren Stig Larsson. Det är skönt att slippa underdåniga intervjuer, men det känns ändå som ett överfall. Redovisandet av musiken i bakgrunden förlöjligar Larsson som otidsenlig dinosaur. Liljestrand är god.
Stig har kommit igång på allvar och går ut i en tröttsam tirad om hur kvinnors frigörelse har gjort männen ”försvagade”, men jag lyssnar med ett halvt öra nu. Klockan går, jag måste snart hämta på dagis. I bakgrunden sjunger Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig”.
– 90 procent av kulturvärlden går inte att föra ett vettigt samtal med! Jag har inga polare kvar där, de sitter bara och pratar om osthyvlar! Här på Rosa drömmar däremot, här pratar vi om väsentligheter! Jag tycker karlar ska vara karlar och kvinnor kvinnor.
Vad är en karl? Är jag en karl för dig?
– Vi känner ju inte varann. Du verkar okej, men jag vet inte … jag tror du förstår vad jag menar.
I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.
Om jag skulle citera det här rakt av skulle det väcka starka reaktioner hos en del läsare. Bekymrar det dig?
Det finns annat att bekymra sig över. Jag behöver nog vänja mig vid intervjutekniken. Är det den yngre uppåtsträvande manlige författarens uppgörelse med den äldre alfahanen jag bevittnar? Fast nu handlar det om vem som är mest moralisk.
Alice Munro vet hur man inleder en novell:
When I was five years old my parents all of a sudden produced a baby boy, which my mother said was what I had always wanted. Where she got this idea I did not know. She did quite a bit of elaborating on it, all fictitious but hard to counter.
Tysta tankar 