Det händer att folk klagar på Twitter. De följer fel personer.
Vi ägnar kvällen åt att diskutera trovärdighet. Vilka poeter/musiker vill man egentligen lära djupare? Vila vill du dela en öl med? Vilka lär vi bäst känna genom deras verk?
Jag läser Fredrik Ekelunds nya bok med stor glädje. Han är två år äldre och kompis med min bror. Vår familj finns med i berättelsen och jag ler igenkännande åt det mesta. Det är befriande att slippa fiktionalisering och jag tycker författaren behandlar de flesta personerna med värme och värdighet. Jag tror även att min far hade ställt upp på beskrivningen av honom. Soffor har alltid varit viktiga i vår familj.
Länk till beställning Adlibris
Men jag hade nog börjat med den första delen av självbiografin. Länk
När jag ser sådana här försök att bemästra skriftspråket blir jag väldigt glad. Lusten att formulera sig är stark hos barn. Jag hoppas vi utbildar förskollärare som kan elda under den.
Uppdatering:
Jag la bilden på studenternas facebooksida med en pedagogisk fråga om korrigering och fick den här dräpande repliken från Maria:
Hamlet is not a version of our best self, let alone our authentic humanity, but what is worst and most selfish in us. His failure of commitment, his radical inhibition, his suicidal melodrama, and his violent misanthropic and misogynistic cruelty, are some of the rather unappealing aspects of our selves. Shakespeare forces us to stare at that which we do not want to look; to see what Uncle Teddy Adorno felicitously called our Hamlet Syndrome.
Har jag någon gång sagt att jag är trött på tvärsäkra personer inom utbildningspolitiken?
Och varför tänker jag på Edward Snowden?
Dan Hallemar diskuterar inkludering i Expressen.
Jag tycker boken är mer intressant som introduktion till läsning. Finns serien (och DVD-boxen!!) i skolorna?
Jag befinner mig i paradiset och läser en bok om helvetet.
Gunnar Bergdahl presenterar Peter Glas bok om spelet runt atombomben:
I veckan läste jag boken ”Först blir det alldeles vitt” av Peter Glas (Bakhåll). En spänstigt skriven historik över människans mest ondskefulla och destruktiva uppfinning. Titeln syftar på hur människor har beskrivit en atombombsexplosion.
Ett vitt bländande ljus. Så starkt att det är omöjligt att se. Ljus förvandlat till vitt mörker.
Sedan den våldsamma och dånande heta tryckvågen som sekundsnabbt jämnar allt med marken, bränner människor till skuggor, krossar hus, får betong att brinna och stål att smälta. Och sprider eldstormar och dödlig radioaktivitet i en växande cirkel.
Till i dag har människan utsatt jorden för mer än 2000 atombomber. Två av de allra första exploderade över helt oförberedda människor i slutfasen av andra världskriget.
De japanska stadsnamnen Hiroshima och Nagasaki är därför inbrända i vårt kollektiva medvetande. I Hiroshima dog ungefär 100000 människor omedelbart när staden förintades. Ytterligare 100000 kom att dö av brännskador och strålning. Slutsumman för Nagasaki var något lägre, cirka 140000. På politikervis presenterades städerna som ”militära mål” men det var civilbefolkningen, själva vardagslivet, som demonstrativt skulle utplånas.
Sedan dess har vi alla levt våra liv under bombens dödsskugga. Den självklara slutsatsen att helvetet på jorden både började och slutade i Hiroshima förintades också den. Istället ökade antalet tillverkade bomber snabbt. Först i USA, sedan i Sovjetunionen. De blev större och de blev fler. Andra länder skyndade efter; Frankrike, England, Kina, Indien, Pakistan, Israel, Nordkorea… Till och med i Sverige diskuterade man på allvar under 1950-talet om svenska atombomber.
Det räcker med 1000 avfyrade genomsnittliga atombomber för att mänskligheten ska gå under och med oss de flesta av nu levande arter.
69368 är toppnoteringen. Det var 1986. Sedan dess har antalet atombomber sjunkit till drygt 17000. Under årens och kapprustningens lopp har alltifrån gigantiska vätebomber till terroristlämpliga ”ryggsäcksbomber” tillverkats och testats. Vad skulle hända om en sådan hamnade i fel händer? Ett hot mot civilbefolkningen någonstans i världen? Eller på en gata i julhandeln i Stockholm.
Jag är född 1955 och har vaga minnen från Kubakrisen 1961. I boken faller bitarna på plats och allt blir plågsamt tydligt. Närheten till katastrofen känns i kroppen och jag inser varför talet om kalla kriget och kärnvapenhotet har präglat mig mer än jag vill erkänna.
Samtidigt är jag uppvuxen i kärnkraftens skugga. Min far arbetade på Sydkraft och var delaktig i uppbyggnaden av Barsebäcksverket. Drömmen om ren energi lever inom mig och jag försöker förstå de politiska turerna kring Sveriges kärnvapen- och energipolitik.
Det är en lysande bok och jag behöver diskutera innehållet mer. Är faran över? Eller är vi bara mer naiva?
Jag har svårt att läsa fiktion – därför är det en befrielse att möta en bok där författaren inte ställer sig själv i centrum. Historien är mer än tillräckligt spännande – egentligen alldeles för spännande.