Jag försöker formulera något viktigt. Det handlar om pedagogik – eller att försöka undvika den pedagogiska dimensionen i tillvaron. Under 17 år arbetade jag på universitet som lärarutbildare. Det mesta handlade om bedömning och betyg. Många studenter fick höra att det viktigaste var att ha ett tydligt syfte och att kunna knyta planeringen till läroplanens mål. Särskilt fint var det att göra något på ett “professionellt” sätt och att till varje pris undvika det privata.

Jag förstår tanken på att det finns mål i skolan och jag ser pedagoger som tror att vägen till högre status för yrket går genom att renodla det som kallas undervisning. Frågan är vad vi missar när vi fokuserar på effektivitet och måluppfyllelse?

I jul har jag levt nära våra två barnbarn. Det är fantastiskt att se dem utvecklas och jag vill verkligen inte vara pedagog i den här relationen. Samtidigt finns det något kittlande i att pröva vilka böcker som känns bra att läsa. Jag hittar den här skatten från min barndom och inser att de här bilderna finns i mitt kroppsminne.

Pojken som hittar en nyckel och prövar den i olika nyckelhål där det bor konstiga djur är fortfarande magisk.

Jag funderar på om det är möjligt att skapa ett alternativt lärarideal som inte är en “roll” utan något mer privat. Min tes är att de som kan ta stöd i sina erfarenheter har ett kapital som hjälper dem när verksamheten blir komplicerad och styrdokumenten korsar varandra.