Det är med ytterst blandade känslor jag läser i Sydsvenskan om regeringens nyvaknade intresse för förskolan. Enligt artikelförfattaren är det en “hjärtfråga” för Folkpartiet och jag undrar om inte det ordet har fått en helt ny betydelse. (DN) (SvD?)
Knepet är som vanligt “tydlighet” och fokus på läs- skriv- och matematikfärdigheter. Folket jublar och alla älskar tydliga och utvärderingsbara mål. Utom jag.
1) Jag ser innehållet i förskolans verksamhet som en förhandling mellan olika aktörer: Barn, personal, föräldrar och de som betalar verksamheten. Genom att skapa dessa statliga mål krymper utrymmet och vi får försöka inrikta energin på att tolka direktiven.
2) Tydliga mål = mål att uppnå. Tidigare har läroplanen byggt på strävansmål. Uppnåendemål i en frivillig verksamhet är problematiskt, eller för att säga det rakt ut: korkat.
3) Didaktiken består av frågor som Vad, Hur och Varför.
- Vad – kommer regeringen att vilja detaljreglera innehållet? vad är det vi ska göra mindre av?
- Hur – finns det metodanvisningar och schemaläggningar av lektionsliknande undervisningstillfällen
- Varför – ja vad ligger bakom? Hur ska vi motivera barnen och förklara att det inte längre är möjligt att bygga verksamheten på deras erfarenheter och nyfikenhet. Vilka experter ställer upp och legitimerar denna förändring
Den som tror på detaljerad styrning av förskoleverksamhet bör åka till England och studera verksamheten där. Spåren förskräcker.
Jag går på bokrean och hittar en gammal favorit. Lars Forsell har skrivit en dikt som är hyllar språket som betydelsebärare. Tydligheten är viktig och ibland livsavgörande.
Tysta tankar 