Antagligen skrev hon många viktiga böcker, men för mig är Godnattsagor om Anders, nästan 4 en mycket speciell bok.
De flesta barn älskar bilderböcker, men steget till den första kapitelboken utan bilder kan vara stort och problematiskt. Att enbart lyssna och göra egna bilder kräver en viss språklig förmåga. Kerstin Thorvalls bok är den perfekta introduktionen till verklig läsning och jag minns de enkla berättelserna med glädje. Den boken fungerade alltid.
Jag läser minnesrunorna med blandade känslor. Thorvall gjorde allt det som män tillåtit sig göra och kanske kan hon fungera som feministisk ikon för dem som behöver förebilder. Jag tror inte att hon skulle varit särskilt bekväm i den rollen.
Jag har litteraturseminarium med studenter och ämnet är tidiga läs- och skrivminnen. Tanken är att vi bär med oss mönster från vår barndom och att vi antagligen är mer styrda av dessa upplevelser än vi tror. Alla studenter har inte enbart goda minnen av läsning och jag funderar över i vilken mån det är en klassfråga.
Någon menar att det handlar om tid och ork – jag prövar tanken på att det i högre grad rör sig om tradition och kulturellt kapital. Men nu är vi på en lärarutbildning och ska hitta ett förhållningssätt som fungerar i mötet med barnen och alltmer ökande krav på språkliga färdigheter. Antagligen äger medelklassen tolkningsföreträdet i skolan – frågan är hur länge det kommer att förbli så?
Ann Heberlein skriver om “Den ängslige klassresenären” i dagens Sydsvenska.
Tendensen är att driva med en klassresenär som lever i ständig oro för att bli avslöjad och jag anar att våra studenter känner igen sig. Många kommer från arbetarklassen och de har tidigt lärt sig vad som ger poäng i högskolans värld. Här tycker vi böcker är viktigt. Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är.
Samtidigt finns det något storslaget i medelklassens vision av att allt är möjligt:
Medelklassens förväntan om det perfekta livet, ett perfekt hem och ett lyckat äktenskap och härliga ungar och utvecklande arbete och meningsfull fritid, är tacksam att driva med. Medelklassens självklara förväntan om att ha rätt till en massa saker är lustig och lite fånig. Men när jag ser på mina barn är jag ändå stolt över att ha gett dem just det – en tro på att det finns möjligheter, modet att drömma och hoppas. Det är så mycket som är självklart för dem som aldrig var självklart för mig. Det handlar om pengar, det handlar alltid om pengar, men det handlar också om värderingar, om att tro att man är något, och mest av allt om att våga hoppas och tillåtas att drömma, att veta att man inte är ödesbestämd. Det är en insikt jag önskar alla: det går att bryta mönster, att bli något annat, sig själv.
Det har varit mycket tal om gallring och kriterier i biblioteksdebatten. Jag har ett radikalt förslag som är inspirerat av hur det ser ut i hemmets bokhyllor.
Släng alla böcker med blommor på omslaget!
Jag är orolig för att det kan tolkas som sexistiskt att göra sig av med hela chic-lit-hyllan men någon måste göra upp med den obehagliga traditionen att göra böcker för kvinnor med helt omotiverade blommor på omslaget.
För den som verkligen behöver blomsterbilder bjuder jag på sommarminnen från trädgården med musiken Wallflower av Richard Lindgren som fortfarande har gjort året bästa skiva: A man you can hate.
Jag är omgiven av Jane Austenälskare och det börjar bli påfrestande med alla filmer och serier som fyller hemmet från olika teveapparater. Nu är det en välgjord version av Mansfield Park som gör hushållet lyckligt. Dessutom lär böckerna vara ännu bättre och jag känner att mina försök att hålla distansen bryts ner. Om jag ska följa med i samtalen bör jag läsa in mig.
Det kanske är en sista rest av stenåldersmässig manlighet som hindrar mig från att öppna böckerna. Ändå brukar jag smickra mig med att ha en stabil manlig identitet och anser mig vara orädd när det gäller att ge mig in på traditionellt kvinnliga områden.
Anklagelserna har varit hårda och tonläget oförsonligt. Författarna är oroliga för att den nya generationen biblitekarier tänker förvandla biblioteket till en upplevelsepark och mina tankar går till ett annat nöjesfält som försöker locka till sig besökare.
Förstora bilden
Någonstans bland allt tingeltangel finns det en människa. Det är lätt att glömma.
Förstora bilden
En möjlig tolkning av ordet “rolig” är att översätta det till danska…
Kanske är det så de gallringsglada bibliotekarierna tänker? Det riskerar att bli väldigt lugnt på biblioteket i framtiden.
Kulturkommunalrådet Carina Nilsson försöker i ett stillsamt inlägg förklara hur “paradigmskiftet” i visionsdokumentet egentligen är något ganska försiktigt och naturligt. Hon stänger inte dörren mot sponsring. Med den nya organisationen behöver hon inte ta ansvar för sveket mot filialerna i stadsdelarna. Samtidigt borde det ställas frågor i arbetskommunen om den övergripande ideologin om att föra ut kulturen till folket i förorterna. Nu ska de lockas till centrum.
62 bibliotekarier uttrycker i ett tungfotat upprop sitt stöd för Tank och förändringen. Återigen tycks syftet vara att få den “akuta rejäla” och “automatiska” gallringen att framstå som rutinmässig städning. De sätter sin yrkesheder i pant på att böckerna inte lånats ut på tio år. Någon borde syna korten.
Vi som står bakom denna utveckling av folkbiblioteken är dock helt övertygade om att bibliotekens verksamhet är och bör vara nyansrik.
Någon däremot?
Framtida forskning kommer antagligen att beskriva den pågående maktkampen i termer som gammalt/nytt eller sentimentalt/modernt. Ett enklare sätt är att undersöka vilka bibliotekarier som i-n-t-e skrivit under.
Är de unga bibliotekarierna med administrativa uppgifter överrepresenterade bland undertecknarna?
Rasmus Fleischer skriver ett svårtolkat postmodernt ironiskt inlägg som avråder från bokbål som marknadsföring. Med sådana vänner behöver Tank inga fiender.
Slutklämmen betonar politikernas ansvar – jag menar nog att bibliotekarierna har ett personligt ansvar att inte sälja sin själ till vem som helst.
Jag är trött på blygsamma människor. I nummer 37 av den oförutsägbara lokala kulturtidningen Nya upplagan finns en intervju med och av Björn Ranelid som jag härmed utser till världens absolut bästa i sin genre:
Jag skriver krönikor i Dagens arbete och blir ofta ombedd att författa artiklar i Aftonbladet och Expressen. Jag skryter inte, utan säger bara sanningen. Alla hycklande människor borde dömas till villkorligt fängelsestraff i vilket ingår att de måste lyssna till min röst åtminstone tio minuter om dagen, utan att hålla för öronen.
Vi möts i en gemensam kärlek till naturen på Österlen. Snart kommer jag orka att läsa en hel bok av honom också.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Nu närmar sig sjösättningen av den stora annonskampanjen och jag skulle gärna vilja höra diskussionerna på reklambyrån Imperiet när strategin lades upp. En del tycks tror att kampanjen är ett svar på Sydsvenskans artiklar – så är det inte.
Det har förekommit en del varianter men jag tror att den senaste är ”Nu bär vi ut böckerna och släpper in författarna”. Anna Åkerberg skriver att det inte alls handlar om gallring utan beskriver en ny satsning där bibliotekarierna ska dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag är nyfiken på hur stadens bokhandlare kommer att reagera på idén och misstänker att biblioteket bränner ytterligare en bro till kulturlivet. Att konkurera ut en hårt pressad bransch med skattemedel ter sig en aning kortsiktigt. Och då tänker jag inte på krogarna.
Men jag är fortfarande osäker på om de ansvariga vågar fullfölja planerna. Kommer Carina Nilsson, Ilmar Reepalu och Bengt Hall att låta sig fotograferas framför väggplanscherna? När bibliotekschefen fick i uppdrag att sätta Malmö på kartan var det kanske inte i herostratisk betydelse.
För övrigt skulle gallringen av magasinet enligt planerna vara färdig igår. Jag är fascinerad över att många bibliotekarier i landet tycks tro att det har varit någon form av sofistikerat hantverk och ett uttryck för yrkesstolthet. I bibliotekariernas instruktioner talas det om en ”akut och rejäl” gallring. Dessutom ska den vara ”automatisk” – ett ord som jag tycker är mer än olycksbådande. Bevisbördan är alltså omvänd – om ingen pekar ut boken som värdefull är den borta. På det sättet behöver ingen ta direkt ansvar för beslutet. Samtidigt demonteras de ämnesgrupper som varit en garanti för kvalitet.
I dagens tidning fortsätter Tank (länk) att utveckla sina visioner och nu kommer Ljusets Kalender att heta Fantasins hus. Samtidigt sprider hon nya siffror som är svåra att kontrollera. Jag tror att det enda sättet att gå vidare är total öppenhet.
1) Offentliggör instruktionerna till bibliotekarierna. Förklara vad som menas med automatisk gallring.
2) Publicera listor på de böcker som rensats ut under sommaren
3) Har policyn ändrats efter de starka reaktionerna? I så fall varför?
Hur tänker bibliotekets mediestrateger och informatörer?
Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.
På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.
Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?
Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)
Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?
Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)
Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.
Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.
Läser man Tanks visioner om det framtida biblioteket så uppdagas snart en politisk agenda som handlar om mycket mer än gallring och synen på teknologi. Det handlar om synen på det offentliga. Om synen på medborgaren och demokratin.
Vi värjer oss mot den utveckling som Tank hävdar är lag. Tank är nämligen inte bara domare, hon är även jury. Det är hon som fattat besluten att bryta upp ämneskompetenta arbetsgrupper, centralisera inköp av litteratur och annat bestånd, arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark. Det är inget tiden kräver. Det är något Tank systematiskt genomför. Och inget engagerade medborgare stillasittande kan acceptera.
När striden började ställde jag en fråga om bibliotekschefens framtid och på måndagskvällen var ställningen jämn. Jag tror oddsen har förändrats genom utspelet. Det blir svårt att driva en författarscen utan författare – även om tyngdpunkten ska ligga på internationella storheter.
I andra delar av biblioteksvärlden diskuteras efter de gamla mönstren och favoritförklaringen är att skylla på pressen.
Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Tysta tankar 