Vi diskuterade strategier för att förändra pojkars attityder till skola och läsning. Den här filmen tillför ett annat perspektiv:
Vi diskuterade strategier för att förändra pojkars attityder till skola och läsning. Den här filmen tillför ett annat perspektiv:
För tio år sedan talade vi ofta om ett vidgat textbegrepp. Idag klagar vi på pojkars bristande läsförmåga och läsvilja.
I have argued that this problem—this construction of literacy as feminized—cannot be countered if schools fail to be self-critical about what counts and does not count as valid literacy activity. In the end, a broadening of the lit- eracy spectrum will not only benefit boys; it will benefit any stu- dent whose primary affiliation is to the “low status” popular narratives of television, movies, comics, humor, sports pages, and plot-driven fiction.
Jag tror alltså inte att “stränga förmaningar” är en framgångsrik väg. Det har många prövat.
Tack för tipset Spetsig!
Jag undrar om det går att smuggla in den hör texten på förskollärarutbildningen?
Books trump magazines; print trumps the visual; the serious trumps the humorous; fiction trumps nonfiction.
https://twitter.com/lilianvarnander/status/346839205546164224
En viktig text – nu talar vi innehåll och pedagogik.
Jag inser att det även gäller högskolan. Hur tar vi oss ut ur mönstret som gör läraren till kontrollant?
Uppdatering :
Anna Ekström intervjuas om pojkars läsning i Sydsvenskan:
Barn identifierar sig med andra av samma kön. Män och pojkar läser mindre än kvinnor och flickor. Det är sammankopplat med bilden av manlighet och av vad en pojke ”bör” göra. Bilden har inte ändrats mycket de senaste årtiondena.
Jag försöker undvika det enklaste talet om identifikation och imitation. Teorin blockerR en djupare förståelse om innehåll och mening.
Men Anna Ekström är helt säker på att mönstret går att ändra.
– Flickorna har verkligen gjort det. Flickorna väljer, åtminstone på högskolan, det som man anser vara manliga utbildningar i väldigt stor utsträckning. Det har inte ändrats via tvång, utan via informationskampanjer, intresse, peppning och lite stränga förmaningar om att inte vara så typiskt kvinnlig. Strukturer är trots all summan av tusentals individuella beslut.
Skolverkets generaldirektör har en smittande energi. Kanske är det enkelt att övertyga någon att bryta mönster genom “informationskampanjer, intresse, peppning och lite stränga förmaningar”. Jag undrar varför ingen tänkt på det tidigare?
Min tes är att de kampanjer som riktats mot pojkar har haft en illa dold moraliserande underton och därför misslyckats att påverka målgruppen.
Jag vill se en ny start i genusarbetet. Helst utan de där “stränga förmaningarna”.
Jag har lite dåligt rykte bland studenterna. Det här med lärandeteorier är komplicerat och många vill hellre tala om ämne och metoder.
I översikten tror jag att många saknar ett italienskt landskap som har stort inflytande i svensk förskola.
https://twitter.com/marcusfriberg/status/345033617166176256
“Nej så sjuk blir jag nog aldrig.”
Thomas Brolin, svarar på frågan om han har läst några bra böcker under tiden han var borta.
Jag noterar att gymnasiebetygen inte är starkt prognostiserande (hittade jag på det ordet nu?)för studieframgång. Däremot är motivation en helt avgörande faktor – antagligen tillsammans med hårt arbete,
Patrik Svensson skriver fint om Maurice Sendak.
Man kan undra varför just Maurice Sendak blivit en så älskad barnboksförfattare. Han hatade själv att kallas så. Han menade att det förminskade honom. Han var ju i högsta grad en intellektuell. Han läste massor, behärskade sin konsthistoria, pepprade sina berättelser med referenser till filosofin och världslitteraturen. Men det var som om han alltid också tillät genvägar in i sina böcker. Den bästa barnkulturen fungerar alltid så, den konstruerar olika nivåer. Det finns olika vägar in i och genom den.
Han förband sig också till en slags principfast ärlighet. ”Jag vägrar ljuga för barn” sa han. Fast i ett avseende ljög han. På ett sätt anpassade han sin konst till barnens värld. Han besparade dem nämligen det lidande hans föräldrar, och i förlängningen han själv, genomgått. Hans karaktärer och sagohjältar kunde utsättas för de mest dramatiska, besynnerliga och tragiska äventyr, men de fick i slutändan alltid göra det som Philip och Sadie Sendak aldrig fick göra. De fick komma hem.