Undervisning som konst

Det svar jag vill ge på undervisningens gåta är vare sig genialt eller komplicerat. Tvärtom är det enkelt, självklart och tidlöst: Lärarna måste återfå det förtroende de historiskt sett nästan alltid haft, när det kommer till att få ta ett självständigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Samhället måste koncentrera sig på att ge lärare och blivande lärare förutsättningar att ta detta ansvar, genom att skapa förutsättningar för dem att utveckla och upprätthålla en didaktisk kompetens som skapar förutsättningar för det genuina didaktiska mötet. Svaret ligger i klassrummet, hos lärarna, i undervisningen; inte i utompedagogiska perspektiv eller krav. Denna förändring bör börja nu, för i horisonten börjar vi skönja konturerna av ett öde land.

20130222-222939.jpg

En av mina drivkrafter

Jag vill att män ska kunna arbeta som förskollärare. Därför fortsätter jag att tjata om betydelsen av att synen på yrket förändras. Igår fick jag ett brev som gjorde mig både glad och bekymrad:

Hej Mats!

Mitt namn är XXXXXXX XXXXXX, jag är 21 år och musiker och har nyligen, efter två års folkis, kommit fram till att jag skulle vilja utbilda mig till förskollärare! Trygg arbetssituation, relativt kort utbildningstid plus det faktum att jag alltid kommit väldigt bra överens med barn är det som lett mig till den insikten. (Också i beräkningarna har jag haft tanken på att jag skulle få en del tid över till det jag brinner för, musik och skrivande, vid sidan av. Hur väl den bilden stämmer vet jag dock inte men man hoppas ju! 😉 )
Min fråga till dig är kort sagt: Vet du hur folk i allmänhet ser på manliga förskollärare? Jag har läst fanatikerna på flashback som vill förbjuda män (och även dom vettiga som verkar se detta synsätt som idiotiskt) men jag antar att du har en bättre bild av hur folk i stott ser på det hela. Är pedofilskräcken verkligen så utbredd? Jag tror att jag verkligen skulle kunna trivas och göra ett gott jobb men om det skulle innebära misstro och potentiell svartmålning (barns/föräldrars lögner har ju förstört karriärer/förut kan jag tänka mig) så vet jag inte hur lockande den drömmen är.
Hoppas jag formulerat mig gott nog. Jag tycker om din blogg, mycket intressant läsning!
Ha det fint! 🙂

Jag svarar så här:

Jag har arbetat 25 år och klarat mig utan de där anklagelserna så från mitt perspektiv är hela debatten lite overklig. De allra flesta  människor är övertygade om värdet av manliga förskollärare – därför är det olyckligt att debatten tar sig sådana uttryck att du skulle tveka inför yrkesvalet.

Det finns en kritisk massa där du som man slipper representera alla män och tillåts vara en unik person – förhoppningsvis är vi på väg dit. Då kommer det att finnas utrymme för sådant du brinner för. Men jag jag är övertygad om att du redan idag kan skapa respekt för din person, även om du som minoritet kommer att utsättas för både misstänksamma blickar och överdriven uppskattning. Båda delarna är ganska förnedrande!

Hoppas att du tar chansen – om vi blir fler och bildar nätverk ökar sannolikheten att fler ska lyckas förändra bilden av förskolläraryrket som enkönat.

Jag har undvikit moderaternas skolprogram – uppdaterat

Det är tur att andra granskar eländet.

https://twitter.com/anna_kaya/status/303995042866003969

Verkligen!

Nu blir jag petig…

Jag läser i Trelleborgs allehanda om pojkars svaga skolprestationer. Mia Heikkilä ger sin bild:

För att komma till rätta med problemet krävs att skolan gör upp med självbilden att elever behandlas lika. Ett genusperspektiv måste fogas in i hela skolverksamheten. Något som in tur grundas på att lärarna utbildas och blir medvetna om hur könstillhörighet ordnar så väl skolan som samhället.

Det finns många viktiga insikter i texten och jag håller helt med om att skolan måste göra upp med sin självbild – frågan är vad det är för medvetenhet som experten vill sprida? Jag tänker att de flesta av oss lever i ett fält där vi naturligtvis tilldelas roller, samtidigt som vi har en viss frihet att bryta mot de förväntningar som begränsar våra handlinsmöjligheter. De här förhandlingarna sker ständigt och jag är osäker på om det verkligen är en kunskapsfråga? Jag lutar mot att det handlar om disciplinering och marginalisering av icke önskvärda erfarenheter.

Om vi följer den strikta socialkonstruktivistiska förklaringsmodellen är barnen felprogrammerade in i stereotypa mönster och det är nu pedagogernas uppgift att träna in nya roller. Det vore spännande att se om genuspedagogerna skulle kunna närma sig barnens livsvärldar utifrån ett öppnare och mer fenomenologiskt angreppssätt. Skolverksamheten sker i ett möte mellan barnens och pedagogernas levda erfarenheter. Varje försök att skapa mening kommer då att blottlägga de skillnader som finns mellan olika grupper. På ett plan är vi fångade av våra erfarenheter – samtidigt finns det också möjligheter att med språkets hjälp peka på att frihet verkligen är ett alternativ.

Men då måste vi närma oss ett radikalt förstapersonsperspektiv – och distansera oss från skolans normativa praktik. Frågorna blir enkla och komplicerade samtidigt:
– Varför är du här?
– Hur ska vi använda dagen?
– Kan jag hjälpa dig?

En del av pojkarna som avfärdas som underpresterande har antagligen oändliga resurser som inte ger utdelning i skolans värld.

Märks det att jag lyssnade på Filosofiska rummet i går?

PhotoFunia-5eea0b

Var ska IKT placeras under en lärarutbildning?

https://twitter.com/statensmedierad/status/303385875214106624

Vi brukar diskutera om digital bildning är ett mål eller ett medel. Ska det vara ett eget mål som examineras för sig – eller är datorn ett redskap bland andra?

Det är nog enklare att bara göra det…

Jag är tveksam om värdet av att definiera gott lärarskap

Den här typen av listor brukar göra mig deprimerad….

20130215-165548.jpg

Jag satsar på “good enough”!