Det är dumt att polarisera, men ibland tror jag det är nödvändigt för att få syn på sina värderingar.
Rangordna följande kvalitetsfaktorer inom förskolan:
– Strukturerad planering
– ambitiös dokumentation
– välutbildade pedagoger
– “lösa delar”
Frågan är om vi behöver listor?
Av en tillfällighet råkar jag se en repris på den danska serien Såna är föräldrar och drabbas av den skamlösa ärligheten hos de föräldrar som talar om hur jobbig och tråkig föräldraledigheten var. Det är skådespelare och tevekändisar som skamlöst beskriver hur de försökte få ihop sin liv under småbarnstiden och jag anar att det kostar på att inte romantisera.
Antagligen har programmet köpts in av misstag och visas kl 14.10 på vardagar (finns ej på Svtplay).
Jag tycker det är ett befriande program och vill gärna diskutera innehållet. Är det någon som har sett? Skulle det vara möjligt att svenska kändisar talar om sina föräldraledigheter på samma negativa sätt utan att drabbas av folklig vrede?
Jag ställer frågan om det upplevts som provocerande och får svar från Trine:
https://twitter.com/trinejr/status/365468289268330497
Programmet finns på DR2
Jag känner igen och ryser. Var kommer den hårda tonen ifrån? Vill jag vara en del av detta?
– Överhettat, sa Bill.
– Underkylt, sa Bull.
Själv orkar jag nätt och jämt fotografera molnen ovanför. De är en aning oroande.
Pedagogiska metoder döljer makten
I ämnet livskunskap tränas eleverna i att styra sig själva, i dialog och synbarlig frivillighet. Men makten över dem har inte försvunnit, den har bara gjorts osynlig, skriver liu-forskare i en kritisk granskning.
Jag har beskyllts för att bara besatt av att analysera makt. Det tog jag som en komplimang.
Att kunna välja och förutse konsekvenserna av sina val är ytterligare en metod i SET och ART. Eleverna får lära sig att alla har ett val, ingen är ett offer för omständigheterna. De kan själva välja sin framtid. Men hur de väljer får konsekvenser och det gäller att väga in dem. Om eleven väljer att gå illa klädd till en jobbintervju, så får han troligen inte jobbet, och det bör han kunna förutse.
I teorin är valmöjligheterna oändliga, i praktiken reduceras de snabbt.De här metoderna stämmer väl med den neoliberala syn på frihet och styrning som råder idag, hävdar forskarna. Medborgarna har frihet att välja, men bara inom bestämda ramar som inte alltid är synliga. Vad vi har är inte frihet från styrning, utan styrning genom frihet. Vi har inkorporerat de för samhället önskvärda beteendena, att avvika blir alltför kostsamt.
Nej – jag är inte nöjd. Dels vill jag att männen ska komma in på utbildningen, dels vill jag att de ska klara av utbildningen och det viktigaste – jag vill inte att de ska välja den enklaste vägen (anpassning).
https://twitter.com/carinaburman/status/362560571037585410
Det som förenar deras barndom är med andra ord att den i någon mening uteblivit, att de inte haft någon. Vilket förklarar det fantastiska och drömska som många diktatorer iscensätter – det överdådiga som redan Chaplin uppfattade som parodiskt. Regimen måste bli en ersättning för den barndom som uteblivit. Man återskapar en situation som man inte haft kontroll över, fast nu har man full kontroll. Apropå Idi Amin formulerar Chalmet det som blir hennes verkliga slutsats. Amin förvandlar sin regim till en parodi på barndom, och fyller sina dagar med privatvisningar av Disneyfilmer – Pinocchio, Peter Pan, Djungelboken (tre berättelser som uttalat diskuterar barn och barndom). På sin dödsbädd säger Amin att han inte ångrar något utan tvärtom är full av nostalgi.
Artikeln utmynnar i ett sakligt konstaterande – det som förenar deras barndomar är att de saknats.
Jag skulle gärna diskutera den här texten med våra studenter.
Med jämna mellanrum debatteras förhållandet mellan kunskap och förståelse.
Det är ingen fotbollsmatch mellan olika lag.
Tysta tankar 