Jag läser på om dagens program

Programmet växlar mellan föreläsningar, grupparbeten och oväntade möten. Det blir utbyten och avstämningar mellan utbildare, arbetsgivare, pedagoger och centrala aktörer. Vi kommer att lära mer om män i förskolan – de som är där, de som utbildar sig och de som slutat. Vi tar också del av erfarenheter från andra länder.

Utmärkt – ett öppet anslag!

Vi kommer att vrida och vända på frågeställningarna. Vad är möjligt? Varför är det önskvärt med fler män i förskolan?

Stopp – vad är det här? Ingen ställer frågan om varför det är önskvärt med kvinnor i förskolan?

Vilka förhoppningar kan vi ha på en utveckling?

Jag skulle föredragit en historisk beskrivning av vilka insatser som gjorts och vilken politisk vilja som finns att gå vidare?

Är det något att räkna med?

Uhu – vem ska räkna med vad? Jag förstår inte frågan.

Är det eftersträvansvärt överhuvudtaget?

Efter att Delegationen för jämställdhet avfärdade betydelsen av män i förskolan kanske det inte är förvånande att arrangörerna Skolverket fortsätter med det här koketta problematiserandet. Jag trodde den tiden var över. De här frågeställningarna fanns inte i direktiven från Maria Arnholm.

Finns det lärande exempel – om hur man rekryterar och behåller män i förskolan?

Detta uppfattar jag som en retorisk fråga. Alla som orkar lyfta näsan över nationsgränserna vet att det finns massor av spännande exempel från hela världen. Många av dem är starkt natur- och lekromantiska.

Jag är alltså orolig över att inbjudningens syn på mannen som “den andre” ska färga dagens innehåll. Vi är inte ett problem som ska lösas – vi är en möjlighet som ska förverkligas.