Jag läser och nickar igenkännande.
Sedan googlar jag Manawatu.
Universitetskanslerämbetet (UKÄ) har de senaste åren bedömt studenternas examensarbeten på högre utbildningar i Sverige. Varje utbildning har utifrån det fått omdömet “bristande”, “hög” eller “mycket hög” kvalitet. Sedan har myndigheten samkört den bedömda kvaliteten med vilka studenter som går på utbildningarna.
Det visar sig då att män i högre grad än kvinnor går på utbildningar som fått omdömet Mycket hög kvalitet. Barn till lågutbildade och studenter med utländsk bakgrund går i högre grad på utbildningar som har fått omdömet “bristande kvalitet”.
Det får UKÄ att ställa frågan om det går att premiera snabb genomströmning av studenter och hög kvalitet på examensarbeten, samtidigt som man kräver en ökad bredd på rekryteringen av studenter? Det är två delvis motstridiga mål, menar myndigheten.
Men Stefan Bengtsson, rektor på Malmö Högskola, tror att det går. Att göra högre utbildning tillgänglig på lika villkor för alla är inte bara en demokratifråga, utan en förutsättning för att ett lärosäte ska kunna hålla hög kvalitet. Begåvningar finns ju i alla slags familjer.
Vi brukar kalla det “utmaning”.
Jag läser boken och hittar filmen. Det är verkligen svårt att beskriva hur mycket man tycker om någon.
I den här boken tävlar monstren om att vara bäst – först måste de vinna tevesända deltävlingar.
1) hårigaste vårta.
2) läskigaste flygtur
3) lortigaste päls
4) äckligaste prutt
5) hetaste andedräkt
Sidney vinner tävlingen som VÄRLDENS SÄMSTA MONSTER.
Vi läser en bok som heter Pedagogik för förändring och studenterna snubblar över Neill, Stein, Arendt och Levinas. Författarna försöker sätta in de här utbildningskritiska pedagogerna i ett historiskt sammanhang och jag ser en gemensam nämnare i tanken på det mänskliga mötet som grunden för det vi kallar pedagogik.
Jag är inte säker på att skolan gör världen till en bättre plats och ler kanske åt förhoppningen att skapa fred på jorden genom utbildning – men det känns bra att vi diskuterar mötets betydelse.
Vad händer när vi säger “du”?
Uppdatering – nu med rätt film!
Jag läser texten och känner igen resonemangen. Frågan är om det går att använda den här formen av feministisk teoribildning för att analysera den utsatthet som män upplever när de arbetar inom förskolan?
Min tes är att godhet och omsorg gestaltas i handling. Maskuliniteten omförhandlas och omdefinieras av män som tar ansvar. De män som utbildar sig till förskollärare behöver alltså inte vara mer genusmedvetna än sina kvinnliga kollegor. Det räcker långt med att vilja göra ett bra jobb.
Skuld är en tveksam drivkraft.