Nya medier i en gammal utbildning

Idag har vi haft studiedag för personalen på lärarutbildningen i Malmö. Det var en bra dag tror jag. Johan Elmfeldt inledde med att peka på laddningen i ordet “nya” som på något sätt sveper in oss i en lust att vara moderna och fräscha. Oron för att inte framstå som tidsanpassad gör att vi hamnar i konstiga situationer. Vi vill leda utvecklingen – men undrar samtidigt om vi verkligen är på rätt väg. En teknik som skrämmer oss (genom att anonymisera mötet mellan lärare och studenter) kan också leda in mot sentimentala lösningar som påminner om en tid då resurserna var oändliga och studentgrupperna hanterliga och homogena.

Johan pekade också på sambandet mellan ny teknik och populärkulturella referenser. Alla bör känna till historien om Curt Cobains slagsmål med säkerhetsvakten. Absolut.

Samtidigt öppnar sig möjligheten för en ny intressant kanonstrid. Bör vi examinera blivande lärares förmåga att göra referenser till populärkultur? Kan vi kräva kännedom om strandscenen i Härifrån till evigheten – som trots allt har präglat miljoner människors syn på vatten och sex.

kerr.jpg
(Deborah Kerr dog i veckan – myten lever)

Jag hade workshop med kolleger och försökte presentera bloggformens pedagogiska möjligheter. Egentligen kanske det är en inbyggd motsägelse – särskilt om man har en traditionell definition av pedagogik (aktivitet med ett syfte). För mig är bloggens syftet oklart, avsändarens motiv tvivelaktiga, kommunikationen oförutsägbar, mottagaren okänd, responsen slumpmässig och det eventuella lärandet högst osäkert.

videotelefono.jpg
(En tidig vision om framtidens bildtelefon)

Men om man kan stå ut med alla dessa irrationaliteter finns förutsättningar för att något intressant skulle kunna hända!

Moralen tror jag är att den förenklade synen på datorer som ett “redskap” förhindrar verklig utveckling. När vi vänder blicken inåt och vågar utsätta oss för en identitetsmässig förändring kanske det blir möjligt att förstå hur datorn påverkar barnens och våra liv.

Under tiden strävar vi vidare under en examensordning som återstår att tolka och integrera i kursplaner:

Studenten ska efter utbildningen bl.a. kunna:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Det känns som ett på samma gång storslaget och småaktigt mål! Vad menas med “pedagogisk verksamhet”? När upphör pedagogiken och var börjar livet? Och den svåraste frågan: Finns det liv på nätet?

Dokumentärfilmen snickeriet…

…måste jag se! Det verkar vara möjligt att skildra förståndshandikappades liv med värme. På Youtube finns smakprov.

Jag älskar personer som verkligen försöker berätta historier. Den satsningen vill jag se hos lärarstudenterna!

Vad händer när jag lär mig?

Ibland är det plågsamt att inte kunna. Det är obehagligt att känna vanmakten och den övermänskliga ansträngningen som krävs för att genomföra det jag vill. Det är förnedrande att se andra lyckas med det som jag vill.

Men det är också underbart att erövra kunskap. Att kämpa sig igenom obehaget och triumferande genomföra sina föresatser. För att lyckas måste jag våga misslyckas.

Grundtanken är att barn och vuxna till sist lär sig själv. Varje försök att hjälpa någon riskerar att blockera processen.

Alternativ länk (quicktime)

Filmen beskriver det jag försöker säga. En bra filmare måste ha tur. Det hade jag. Avsnittet är hämtat ur en film om tidig läs- och skrivlek.

Vem är du egentligen?

Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.

Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?

Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!

Sydsvenskan har gjort en uppföljning!  Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.

Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.

batcycle.jpg

Rektors ansvar – finns det några gränser?

Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.

Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:

Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.

Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:

Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?

headmaster.jpgJag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:

– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.

Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)

Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.

Freud kom tillbaka – allt är förlåtet!

freud.gif

Jag föreläste om utvecklingspsykologi för våra nya lärarstudenter i veckan. De är inte särskilt imponerade av freudianska nyckelbegrepp som oidipuskomplex eller penisavund. Hela psykoanalysens begreppsapparat framstår som otidsenlig och underlig. Varför allt detta intresse för sex? Och varför blanda in de små barnen i detta?

Jag är ganska svag för Freuds djärva tankar och tycker att de är inspirerande symboliska beskrivningar av spelet i den borgerliga familjen. Därför blir jag glad att rakbladsindustrin tar sitt ansvar och presenterar det oidipala dramat i en djärv form!

Länk till film

barnledig_pappa.jpgKanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.

Om mannen verkligen vill ta upp kampen om att finnas med i barnens liv – då kanske vägen går genom rakning och mjuk hy. Så mjuk att inte ens en baby kan motstå den…

HoaHoa – var är du?

Elevdemokrati i Kina!

En underbart galen film om valet av ordningsman i en kinesisk tredjeklass finns på Svt:s hemsida:

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=930092

Jag älskar dessa allvarliga barn som ger allt för att bli valda, de ambitiösa föräldrarna som satsar stor möda på att hjälpa sina bortskämda slynglar. men framför allt älskar jag alla dessa tårar som de besvikna barnen uttrycker sin besvikelse med.

china.jpg

Kontrasten är ganska stor till Malmö högskola där studentkåren inte har lyckats hitta någon representant bland de c:a 7000 studenterna vid lärarutbildningen. Här har vi ett demokratiproblem av andra dimensioner.

Jag skulle hellre se gråtande och besvikna studenter än detta kompakta ointresse.

Media – good, bad and ugly…

Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.

Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?

Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.

På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.

Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.

I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.

Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.

Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!

Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.

Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?

Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.

Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.

Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö

Jag tror:

  • att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
  • att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
  • att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
  • att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
  • att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
  • att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
  • att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
  • att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
  • att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden

Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.

När segrarna skriver historia

clown.JPG

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

clown3.JPG

Bort allt vad oro gör…

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.