Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist skriver på vår hemsida om glappet (klyftan, avgrunden) mellan bilderna av skolan såsom den framställs i media och hur den upplevs av barn, föräldrar, lärare och lärarutbildare. Striden står om rätten att beskriva och tolka verkligheten.

Hur kan det komma sig att Matrixvärlden och den riktiga världen skiljer sig så åt?

Debattinlägget är skrivet utifrån referenser till science fiction. Det är inte marxismens falska borgerliga medvetande eller ideologiserade världsbilder som förvrider våra sinnen. I stället är det bilder av totalitära stater som de har gestaltats i t.ex. Boyes Kallocain, Huxleys Sköna Nya värld, Orwells 1984 som dyker upp hos mig. I filmens värld finns Bladerunner, Robocop och The Truman show som är exempel på dystopier – avskräckande framtidsskildringar.

På 70-talet skrev Nozick om en upplevelsemaskin som skulle ge oss maximal lycka i nedsövt tillstånd. I Matrix befinner vi oss i en värld där maskinerna har makten och människorna är inkopplade till ett konstgjort medvetande som håller dem lugna i väntan på den slutgiltiga slakten. I den objektiva verkligheten råder kaos – men i människornas hjärnor härskar lugnet. Underhållningsindustrin sprider sitt lugnande gift och förtrycket rullar vidare. Maria och M-P B tycks mena att dagens mediarapportering har sammma sövande effekt på människorna.

Ska vi tro Maria-Pia Boëthius beror det på att de som har makten över medierna vill ge oss den här bilden.

I stället för att inbilla oss att allt är bra så skulle makten ha ett intresse av att allt är åt helvete? Jag tror att den här formen av generalistiska beskrivningar av “makt” och “media” riskerar att motverka sitt syfte. Den konspiratoriska beskrivningen av en struktur med dold agenda som verkar genom ett diffust media – nej, det är för grovt! Dessutom kvarstår den centrala frågan om vad makt är – och hur staten (vi!) förhåller sig till denna makt.

Om makten = folkpartiet och media = DN debatt, då k-a-n-s-k-e jag kan hålla med om att vi är utsatta för något som skulle kunna liknas vid en komplott. Men det kan också vara så att refuseringen av Olle Holmbergs debattinlägg var resultatet av korrekta journalistiska prioriteringar. Forgive and forget.

Alternativet är att göra som den arroganta dramaläraren i den klassiska malmöproducerade tv-serien Lackalängan på 70-talet gjorde när verkligheten hann ikapp henne. Att gå ut på gården och skrika:
– Ingen tucker om majj!

Kampen för rätten att beskriva och definiera verkligheten måste föras med skarpare vapen. Om makten är ond och media överallt – då blir den lilla människan och högskolan en sorts civilisatorisk utpost som med en delvis naiv självrättfärdighet kanske äger “verkligheten”. Jag är rädd för någon form av essentialism i detta synsätt. Vi vet hur det egentligen är.

Som retorisk höjdpunkten presenterar Maria M-P B:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts grandiosa plan på att framställa sig själv som landsfader. Bisarrt – men intressant. Frågan är väl om inte Reinfeldt borde sikta på att bli gud direkt?

Genom att kritisera skolan och lärarna kan exempelvis löner hållas nere. I verkligheten är lärarna landets största och viktigaste yrkeskår. Förstod alla det och prissatte denna kunskap och kompetens på marknaden, så skulle detta inte vara möjligt. Och det skulle i sin tur leda till skattehöjningar, vilket inte är vad den sittande regeringen strävar efter.

Regeringen ja. Slutligen hade Maria-Pia Boëthius en intressant tolkning till varför statsministern är så osynlig i medierna. Hon menar att han bidar sin tid. Först ska hela välfärdssamhället monteras ned och då vill han inte vara med och smutsa ned händerna. En stor del av denna nedmontering kommer att drabba skolorna. Talet om den usla lärarutbildningen och den usla skolan i Matrixvärlden blir på så sätt ett redskap för en politik. Enligt Boëthius kommer Reinfeldt därefter att stiga fram som en landsfader i det nya Sverige.

Maria Sundkvist, chef för lärarutbildningen i Malmö

Jag tror:

• att Jan Björklunds rabulistiska populistperiod går mot sitt slut och att media inte längre kommer att svälja propagandistiska svartmålningar. Partiledarskapet medför mognad och ansvarstagande
• att den nya lärarutbildningsutredningen under Sigbrit Franke kommer att förhålla sig självständigt till direktiven och dessutom ta intryck av Ingegerd Tallberg Bromans kartläggning av vad svenska lärare säger sig behöva
• att Skolverket i framtiden inte kommer att presentera sina undersökningar på ett sätt som inbjuder till förenklingar i kvällstidningar
• att Högskoleverket kommer att granska yrkesutbildningar inom högskolorna utifrån nya värderingar som fokuserar på personlig utveckling och samhällsnytta snarare är akademiens traditionella måttstockar
• att de dåliga tidningarna kommer att självdö och att den fria pressen tar sitt bevakningsansvar på allvar
• att kloka människorna kommer hitta andra sätt att kommunicera
• att Malmö högskola kommer att dra ner på den antalet informatörer som producerar tillrättalagt propagandamaterial och att vi därigenom kommer få större trovärdighet som granskare av medier
• att kommunernas kvalitetsarbete kommer att ske i andra former än dokumentation av tveksamma kvantitativa tester
• att lärare, föräldrar och barn inte är korkade och att bilden av fantasifulla komplotter riskerar att framställa oss alla som uppgivna offer i det stora spelet om framtiden

Jag tror att mina påståenden är lika sanna som Boëthius. Men mer provocerande.