Lek och spel – game and play

Att vara lärarutbildare innebär ständiga utmaningar. Ibland säger jag obetänksamt ja till att föreläsa i ämnen som jag tycker verkar spännande och tänker att nu har jag en bra anledning att läsa in mig. Bra tänkt!

I morgon ska jag föreläsa om spel och datorer för blivande lärare. De har fått i uppdrag att först spela spel hemma hos varandra och förhoppningen är att de ska ha starka upplevelser som gör att det blir möjligt att diskutera frågor kring spel på ett mer nyanserat och mindre moraliserande sätt än jag har varit med om tidigare då deras tankar ofta har varit väldigt generella (Vilka spel är bra för barn? ) eller normativa (Hur länge bör ett barn få spela?)

Aldrig har det varit så enkelt att samla material till en föreläsning och några länkar till Mediarådet ger mer än tillräckligt med fakta och bakgrund. Jag vill inte köra över studenterna med oändliga powerpointar (If you dont have a point – use powerpoint) och min plan är att hitta ett upplägg som ger mycket utrymme för diskussion.

Så nu sitter jag här och försöker hitta en tråd som inte fokuserar på beroende- eller träningsaspekter. Var ligger magin? Vad är det vi söker i spelen som inte finns i våra liv?

  • Utmaningar? Flow? Den totala här-och nuupplevelsen?
  • Sammanhang – att vara del av en berättelse? Jag räddar prinsessan och besegrar ondskan?
  • Gemenskap – de flesta spel har idag en interaktiv nivå? Virtuell vänskap är kraftfull
  • Bemästring – att vara den som styr över maskinen?

mario.jpg

    Idag lägger jag ner ganska lite tid på spel – egentligen alltför lite för att på ett självklart sätt inta en myndig expertroll i ett ämne som förändras dagligen. Min främsta referens är fortfarande Mario (Super Mario!!!) och långa nätter då barnen somnat och vi slogs om att komma överst på highscorellistan. Tur att man har mognat…

    Den sorgliga sanningen kan vara att jag slutade spela när barnen började besegrade mig!

    Maria-Pia strikes back!

    Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

    Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

    Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

    I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

    Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
    kalsong.jpg

    P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

    P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.

    Missa inte svensklärarens sanningar

    Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

    Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

    Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

    prop.gif

    Den funktionella aggressiviteten

    kr.jpg

    Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?

    En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.

    På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.

    På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.

    Föräldrautbildning – bilden av det goda

    leviathan.jpg

    Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

    Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

    Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
    I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

    Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

    • Hur hjälpa någon utan att kränka?
    • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

    Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

    Bryt mot alla regler

    Indien släpper inte greppet om mig. Varje morgon gick vi en långpromenad förbi den strandade ryska tankern River Princess som har legat utanför Candolim sedan 1999. När jag redigerar bilder kommer känslan tillbaka. Den friska morgonbrisen, det varma vattnet och den ständiga rökdoften från oorganiserad sophantering.

    Första regeln i fotoskolan är att undvika den egna skuggan. Det är en dålig regel. Jag vill vara stor och breda ut mig över stranddynerna. Morgonljus är vackert ljus.

    skugga.jpg

    Turistchefen Elvis Gomez fick avgå för att han självsvåldigt tecknade kontrakt om bortforslande av vraket. Nu är han förlåten och gör comeback i förvaltningen.

    Det går alltså att bryta mot regler även inom politiken. Men det kostar. Frågan är vad det för budskap vi förmedlar till studenterna. Vilken lydighet uppmuntrar vi under täckmantel av självständiga uppgifter? Målstyrningen skapar en tät illusion av frihet och när jag rättar examinationer prövas min lojalitet mot systemet.

    – Ni får skriva hur ni vill – bara ni tänker som jag!

    Tillit till varje pris

    Jag arbetar med att försöka släppa kontrollen (“som om han någon gång skulle ha haft kontroll”, hör jag någon viska) och ett sätt att träna är att utsätta sig för det oväntade. Indien erbjuder många sådana tillfällen.

    Att äta samma mat som befolkningen är spännande och rekommenderas – om man har tagit drickvaccinet Dukoral.

    Ännu mer äventyrligt är att låta sig rakas av en barberare med vass kniv. Kanske har jag sett för många skräckfilmer – men det är fortfarande med en viss bävan jag sätter mig i stolen. I år var det extra intresssant eftersom raksalongen låg granne med en fotbollsplan och seminfinalen i Goacupen gick samtidigt. Min frisör var väldigt fotbollsintresserad och såg mycket lättad ut när jag föreslog att vi skulle ta en paus under straffläggningen. Det var inget svårt val.

    askadare.jpg

    Bakom åskådarna syns baren Snow inn. Ryktet om Goa som knarkparadis är överdrivet och idag håller myndigheterna på att ta i med hårdhandskarna mot övervintrade hippies. Indiens största fängelse ligger insprängt i berget på udden. Där vill du inte vakna. Ravepartynas tid är över och ingen musik är tillåten efter klockan tio – om du inte väljer att muta polisen förstås. Det alternativet finns alltid.

    blad.jpg

    Mitt försök till att känna lokalfärg inskränktes till att köpa någon sorts beskt blad på marknaden som försäljaren fyllde med olika sötsaker. Det skulle vara uppiggande med kändes mer som när jag snusade på högstadiet.

    Men jag prövade och känner mig ganska modig. Tillit – här kommer jag!

    Denna tillit kommer jag att använda under terminen i mötet med studenterna:

    • De är här för att de vill bli lärare
    • De är ambitiösa och nyfikna
    • Det bästa sättet att få folk att växa är att lita på dem

    Så ska det vara – så ska det bli! Mitt cyniska och ironiska jag spolades bort av tidvattnet i Goa. Den nya Mats är hysteriskt godtrogen och med min nyfunna änlalika godhet kommer jag reta världen till vansinne.

    Frågan är om denna livshållning överlever rättning och bedömning av 25 hemtentor – risken är stor att jag ramlar ner i felfinneri och mästrande…

    Det hemliga sällskapet

    Jag försöker läsa tre veckors dagstidningar men får inget sammanhang. Vad angår mig alla dessa händelser som jag brukade vara så intresserad av?

    Det mest upphetsande är att Claes Hylinger har fylllt 65 år! De tre böckerna om Det hemliga sällskapet är fortfarande bland det roligaste man kan läsa. Tyvärr går det inte att beskriva innehållet eller förklara varför. Då vore det ju inte längre hemligt!

    Hylinger är huvudlärare i vestrogotisk patafysik vid Collége de pataphysique, men vägra förklara innebörden
    – Det går inte. Antingen fattar man det eller inte.

    Där vill jag arbeta. Bort tungsinne och dystra kursplaner.

    skratt2.jpg

    Göran Levin – mannen myten legenden

    gor.jpgVår utbildningschef Göran Levin går i välförtjänt pension och vi var många som ville tacka för alla insatser. På en arbetsplats som ofta utsätts för granskningar och politiska påhopp har det känts bra att det funnits en person som kunnat rida ut stormarna och ingjuta självförtroende hos personalen när det har svajat som värst.

    Klok, modig, principfast och ödmjuk var några av de ord som användes av hyllningstalarna. Jag hade gärna lagt till fler, men tror att Göran är en i grunden blyg person som helst verkar i det tysta.

    Alla var där. Klicka på den lilla bilden:
    alla.jpg

    Julkalendern – ett ödesdrama

    Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.

    Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.

    d.jpgMilan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.

    Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?