Freud är inte så populär på lärarutbildningen. Det är svårt att göra något trevligt och rationellt av teorier som i sin kärna är djupt kränkande för en människa som är berusad av sin storhet – tänk att vi inte skulle vara herrar i vårt eget hus
Missa inte radioteaterns pjäs Freud cigarr:
Jan-Erik Sääf har skrivit text och musik. Det är spännande och oförutsägbart. Sången där Sigmund vill ha beröm av sin fader kommer nog att bli en klassiker.
Mats befinner sig fortfarande delvis i semestercoma. Den lille vännen försöker fylla tomrummet med spridda funderingar om stort och smått.
Just nu tänker han att begreppet transparens är oförklarligt populärt. Ett rationalistiskt ideal för processer där alla aspekter ska vara tillgängliga för alla aktörer – det låter bra och lockande. Genom att “avförtrolla” makten går det att förstå vad det är för krafter som styr våra liv.
Den lille vännen drömmer om transparenta noshörningar och enkla lösningar. Om vi vet exakt vem som tar vilka beslut på vilka grunder kommer livet att bli enklare och deltagarna lyckligare.
Den transparenta noshörningen ser dåligt och är därför misstänksam mot allt och alla. Han anfaller besinningslöst och är därför ganska lätt att lura om man förstår hur han tänker. Men det kräver ett visst mot att stå kvar när vidundret kommer dundrande emot dig med nedböjt huvud och marken skakar.
Länk till andra som har tänkt i frågan: Mymlan, Mindpark – Joakim
Mats blir inspirerad av Joakims tankar om öppna organisationer och muttrar om Malmö Högskolas brist på intranät. Det vore en lämplig tioårspresent till personalen från informationsavdelningen. I nedskärningstider är det särskilt viktigt att motverka ryktesspridning genom öppna kanaler.
Den nya hemsidan tycks vara en förbättring på många nivåer men motståndet mot ett fungerande intranät blockerar utvecklingen mot transarens. Njut av argumentationen:
Dessa två till synes oförenliga hållningar tycks komplettera varandra på ett utmärkt sätt.
Klickbar bild
När jag tog min pretentiösa och patetiska lilla bloggpaus var det med den stolta deklarationen att jag “skulle uppleva mer och beskriva mindre”. Denna hållning lät bra, men hade intellektuella komplikationer – menade jag att språket på något sätt skulle stå i motsättning till själva upplevelsen?
Jag prövar denna antiintellektuella och upplevelseromantiska hållning genom att att bara känna och inte behöva sätta ord på känslorna. I bästa fall befinner jag mig i ett starkt nu och varje försök till formulering leder då till en distansering. Språket är bra på att etikettera och jämföra upplevelser – men hjälper orden mig att känna djupare? Samtidigt finns det ett diffust tryck på mig att dela – om jag inte kan spegla mig i andras tolkningar av världen riskerar tillvaron att bli overklig.
Jag målar upp en bild av att det finns en klyfta mellan mig och språket. Jag tror att många sociokulturellt inspirerade pedagoger menar att det är språket som är själva verkligheten – det är när vi sätter ord på händelser som de tar form för våra sinnen. Då blir vi beroende av att ha ett rikt språk för att kunna känna djupt. Språket blir den högsta formen av kunskap och ett mål i sig. Skolans primära syfte är att se till att barnens verbala språk växer och alla andra uppgifter riskerar att bli oviktiga.
Jag försöker översätta de abstrakta resonemangen:
1) Jag är på vinprovning och den skicklige munskänken sätter ord på smaker som jag inte trodde fanns. Plötsligt känner jag den där tonen av bensin som bara finns på östsidan i Rhonedalens kalkhaltiga jordar. Språket fördjupar upplevelsen och orden fungerar som nycklar för att låsa upp hjärnans flöde av associationer. Men blev vinet godare?
2) Jag är ute i skogen och fågelsången är bedövande. För mig kunde det lika gärna varit vitt brus från teven – sången innehåller ingen information. Min vän fågelkännaren hjälper mig att peka ut de olika arternas läten och beskriver skillnaden mellan varnings- och lockrop. Efter ett tag blir ljudet en berättelse som tar form när jag blundar. Men blir fågelsången vackrare?
3) Jag lyssnar på en inspelning av Dylan. Det låter en aning slarvigt och oengagerat. Min kamrat ger mig en historisk och sociologisk bakgrund och förklarar omständigheterna för inspelningen, vilka musiker som deltar och vilka instrument, plektrum, strängar och förstärkare som används, Dylans äktenskapliga status, hur många ex. skivan sålde i Finland och vad Dylan egentligen menade. Jag dras in i berättelsen och fascineras av denna underbara detaljkännedom – men blir sången bättre?
4) Den lille vännen sitter mellan två vattenkannor. Den ena är designad av en känd dansk och har ett högt marknadsvärde på Tradera – den andra är köpt på Bo Ohlssons i Tomellila för en femma. Båda kannorna fungerar utmärkt för sin uppgift, men jag riskerar att avslöja min okunnighet när jag möter designkunniga kamrater. Bör jag skaffa mig en åsikt om vilken som är finast?
Efter några dagar av bloggtystnad anar jag att det var ett ganska konstigt projekt. Genom att sätta ord på de sinnliga upplevelserna gör jag om dem till berättelser och det blir möjligt att utsträcka känslan och njutningen över tid. Jag är en person som upplever genom att formulera. Ibland tänker jag till och med att det finns en mottagare för orden.
Språket är en del av mig – på gott och ont, och det går inte att skilja ut själva upplevelsen från mina tankar om den.
Det skadar inte att vara tyst ibland.
Det finns en stark tradition av att se lärarutbildning som en enkel form av yrkesskola – ibland kallas det lite nedlåtande för “akademisk professionsutbildning” och betraktas med misstänksamhet av dem som hyller universitetens mer esoteriska kunskapsideal.
Jag vill gärna se lärarutbildning som MER än överföring av hantverk. Det finns en uppenbar risk att en del av detta traditionella innehåll har passerat sitt hållbarhetsdatum och vi lärare låter oss villigt reduceras till administratörer av en reproducerande kunskapstradition.
Alternativet är att tidigt under utbildningen ställa frågor om “meningen med skolan”. Samtidigt är det förrädiskt att utgå ifrån att skolan skulle ha någon form av “mening” om inte själva livet kan beslås med en sådan. Idag när tvärsäkerheten regererar kanske det är ideologiskt självmål att avslöja tvivel på vad som egentligen är skolans yttersta syfte och jag kan se hur det vattnas i munnen på Björklund och Fjelkner, som tycks tro att skolans syfte är något de kallar “kunskap” utan att närmare definiera vad och varför.
Jag vill alltså införa en filosofisk dimension i lärarutbildningen och har länge letat efter en bok som ställer frågan om livets mening på ett utmanande men omhändertagande sätt. Nu läser jag Peter Glas Livets mening är en hägring och jublar över att det finns böcker som lyckas vara personliga på ett svalt och respektfullt sätt. Upplägget är att författaren prövar 30 påståenden om vad som skulle kunna vara livets mening.
Jag längtar efter att få diskutera de här avgörande livsavgörande frågorna med studenterna och vill gärna se om de lyckas argumentera för något av alternativen. Många förslag är välformulerade och inbjudande men inget lyckas ge det slutgiltiga och heltäckande frågan på den besynnerligt lockande och hotfulla frågan:
– Vad gör vi här?
Min lille vän tror att livets mening är att vinna tävlingar – frågan är vad som händer i hans huvud mellan dessa ögonblick av triumf?
Nej visst – han har ju inget huvud…
Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.
Boken är naturligtvis brinnande aktuell. Krig har inte blivit mer meningsfullt sedan andra världskriget eller Vietnam. Kampen mot byråkratin har inte blivit mindre komplicerad. Lockelsen i att smita undan på ett individuellt plan är om möjligt mer lockande.
Deltagarna brottas med bokens titel. För att bli frikallad måste soldaten vara sjuk. För att bli sjukskriven måste han ansöka och då finns det anledning att tro soldaten inte är sjuk – eftersom han vill därifrån.
Länk till serie där Heller kommenterar Irakkriget
Till sist är det frågan om det går att konstruera någon form av mening i en helt galen värld. Längtan efter gemenskap skulle kunna vara en väg, men det är en hård värld som skildras. Den råa humorn i att som förälder döpa sitt barn till Major Major bara för att det är ett sånt bra skämt – sådant gör livet till en ständig prövning som är väldigt svår att smita ifrån.
Programmet bränner till i försöken att definiera vad Moment 22 egentligen är.
“Men det finns en hake…”
Jag undrar om ni har exempel på Moment 22 från skolvärlden?
Mitt förhållande till makten är komplicerat
Jag har varit en aning misstänksam mot internationellt utbyte. Det har varit ett evigt tjatande om hur viktigt det är för högskolan och jag har inte riktigt kunnat delta i upphetsningen.
Idag har jag träffat Jill och Kevin från Newcastle (North Umbria lärarutbildning) och är full av entusiasm. Deras erfarenheter ligger väldigt nära våra och jag behövde höra dem säga att vi är på rätt väg.
Så tänkte vi medan kon med två huvuden råmade…
"Let´s cowoperate"
Det håller på att gå överstyr. Bedömningshysterin från skolan sprider sig ner i åldrarna och förskolan har infekterats av den i oroande hög grad.
Idag är jag på Katrinetorp och lyssnar till mina värderade kolleger Ann-Christine Vallberg Roth och Annika Månsson som berättar om sin forskning
Mest skrämmande är skildringen av Montessoriförskolan som utfärdar 25-sidiga besiktningsprotokoll av barnen – helt i strid med förskolans läroplan (som inte innehåller några uppnåendemål). De här bedömningsmatriserna utgör en dold läroplan som styr verksamheten i oroande hög grad.
Förstora bilden från taket Katrinetorp – Malmö stads konferensanläggning.
Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om “livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev “fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.
Jag läser studentuppsatser och skickar respons per mail. Det är ett riskabelt arbetssätt om vi inte har en stabil relation och ibland inser jag att mina kommentarer inte tolkats som jag avsett.
I en kurs hade studenterna i uppgift att att filma en samspelssituation mellan små barn, beskriva denna och diskutera tolkningar utifrån kursens litteratur. De flesta har utnyttjat uppgiften till att visa att de läst böckerna och referenserna blir då en aning pliktskyldiga och av karaktären “Jag håller med Vygotskij (1990) om att samspel är viktigt”.
Få studenter vågar diskutera möjligheten av att vi inte omedelbart förstår vad som ligger bakom samspelet – att det kan finnas utrymme för olika tolkningar det filmade. Jag försöker förklara detta och får oroliga brev: “Vill du att jag ska referera till litteraturen eller ska jag tänka själv”?
Hela min bild av utbildning är att böcker är medel att tänka med, teorier är redskap för att öka vår förståelse, jämförelser av tolkningar är det viktigaste för att kunna tänka…
Om jag inte kan förklara detta borde jag kanske genomskåda min egen livslögn och ge mig ut i det vågräta regnet. Paraplyt förstör sig nog själv idag.
Högskoleminister Lars Leijonborg avgår och min lille vän jublar framför radioapparaten. Han tror att det kommer en ny minister som inte vill politisera högskolan och som inte låter sig styras av varken HSV:s akademism eller Björklunds populism. Vännen drömmer om en person med hög integritet som har vett att diskutera akademiska professionsutbildningar utifrån ett brukarperspektriv. Hur ska vi skapa en lärarutbildning som möter barnen och föräldrarnas behov av kompetent och engagerad personal?
Det första en ny minister bör göra är att se över de signaler om HSV har sänt ut till landets lärarutbildningar. Just nu förbereds uppsägningar av erfarna adjunkter och detta beskrivs som en kvalitetshöjning.
Leijonborg lät sig utnyttjas i ett elakt spel om akademiska positioner. Må den kommande ministern uppvisa större integritet i förhållande till skolminister Björklunds hämndlystna skolpolitik.
DN 1, 2, 3, Svd 1, 2, 3, 4, Sydsvenskan 1, 2, 3
Själv är jag försiktigt avvaktande och tror att frågan är mer komplicerad än den lille vännen anar.
Jag läser sammanfattningen av Elisabeth Franks nya avhandling
(…) Resultaten visar att klasser inte bara skiljer sig åt med avseende på elevers hembakgrund och läsprestation. Skillnader finns även i form av olika tryggt klimat men också i vad mån föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Det framstår också klart att det finns skillnader med avseende på den undervisande lärarens kompetens. Mycket tyder på att det i denna kompetens inte bara ligger att främja god läsförmåga utan också att skapa ett tryggt klimat och ett positivt föräldrasamarbete.
Det verkar vara ett ambitiöst försök att fånga in något som inte enkelt låter sig beskrivas. Kanske måste jag läsa hela avhandlingen för att förstå förhållandet mellan de faktorer som bidrar till att barnen utvecklas.
Jag försöker hitta något kontroversiellt i avhandlingen och anar en positionering i intervjun:
– Det är viktigt att lärarna blir medvetna om vilken betydelsefull roll de spelar för hur eleverna presterar. Det har ju ibland pratats om att man kan sätta in vem som helst i lärarens roll och att det är andra saker som påverkar elevernas lärande, men så är det alltså inte. Det är läraren som är motorn bakom många av de viktiga faktorer, som samverkan och trygghet, som är så betydelsefulla för barnens lärande.
Den politiska nivån synliggörs inte. Om lärarna är så viktiga kanske det skulle finnas utrymme för ett litet ställningstagande när det gäller innehållsfrågor? Nu framstår undervisning som en fråga om teknisk färdighet.
Jag måste nog läsa avhandlingen…
Tysta tankar 