Skoldebatten har spårat ur och idag är det fritt fram för vem som helst att dra vilka slutsatser som helst. Sven-Eric Liedman gör ett försök att återföra en smula sans till diskussionen. Kanske finns det hopp om ett vettigt samtal ändå?
Jag känner igen de här reaktionerna (länk):
Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging. With respect to my colleagues, they’re wrong: graduate students, post-docs, young faculty, and senior faculty too, should do more blogging not less. And, moreover, institutions of high education ought to start recognizing such work as an important component of a scholar’s profile.
I texten utveckla Stephen T Casper sina tankar om varför bloggen är ett bra sätt att föra akademiska samtal.
För några veckor skrev jag att Zaremba släpper loss hundarna i ett drev mot skolan. Per T vill gärna vara med.
Henrik Berggren sammanfattar elegant skoldebatten utifrån Prousts roman På spaning efter den tid som flytt.
Men ju mer han ansätter henne ju mer undanglidande blir hon – ökad kunskap ger inte ökat förtroende. Denna paradox gör ”På spaning efter den tid som flytt” till något mer än en kärleksberättelse: världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap.
Ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultatmål formuleras.
Dessa rop på ökad kontroll talar till den Charles Swann som finns i oss alla. Vi misstänker – ibland på goda grunder – att lärare, läkare och andra professionella grupper likt Odette inte alltid är helt att lita på. Problemet är bara att för mycket övervakning och styrning ofta leder till ökad misstänksamhet och ännu sämre prestationer.
Det kanske finns hopp om om DN ändå? Luften känns lite lättare att andas.
Länk till statistik om lärare
Tolkningar? Någon?
Sydsvenskan skriver om hur olika de politiska blocken ser på jämställdhet i Malmö.
Stefan Lindhe:
Om Moderaterna hade haft makten, hur skulle ni gjort?
– Jag tror mycket på att arbeta med attityder. Att rekrytera fler män till skolan och fler kvinnor till mansdominerade yrken. Vi skulle arbeta mer praktiskt inom utbildningsväsendet till exempel. I dag kan barn och unga i Malmö gå igenom hela sin utbildning utan att träffa en enda manlig lärare.
Martina Nilsson (V) fokuserar på genuspedagogiska åtgärder:
I förskolan är det stora skillnader på hur flickor och pojkar behandlas. Pojkar kan få order om att ta på sig mössan. Till en flicka säger man: det är himla kallt ute, ta på mössan, jag vill inte att du fryser. Man lär flickor att vara mer omvårdande och pojkar mer utåtagerande. Det påverkar språkutvecklingen, visar studier.
Tur att det inte är val i år.
Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.
Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.
Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bourgeoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.
(…)
Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.
Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.
Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?
Per T fortsätter:
Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.
För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?
Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.
Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.
Uppdaterad igen:
Nu finns bilden på andra våningen vid stora trappan! (se kommentar)
Uppdaterat:
När jag gick min förskollärarutbildning på Heleneholm i slutet av 70-talet fanns det en bild som jag ofta stannade upp framför. (uppdatering – jag minns fel! bilden kom till Lärarutbildningen senare) Det var något med blicken och kniven hos det där barnet och cowboyen bakom den högst materiella taggtråden som fångade mig.
När vi flyttade till vårt nya fina hus Orkanen i hamnen var det inte mycket som fick följa med. Konsten valdes av Statens konstråd och placerades ut under högtidliga former. I det nya fina huset fanns inte plats för politiska bilder från 70-talet. Men konsten tar underliga vägar och i en mycket avskild trappuppgång i en hemlig del av huset sitter tavlan idag. Studenterna riskerar inte att möta bilden. Titeln Entartete kunst syftar på nazismens försök att kategorisera modern konst som “urartad”.
Det finns något väldigt dubbelbottnat i behandlingen av tavlan.
Allan Friis - Entartete kunst
Läs mer om Allan Friis utställning om Rosengård
Jag blev så glad över att Allan hittat hit att jag flyttar upp inlägget och hoppas på en diskussion om konstens funktion i dagens samhälle!
Igår såg jag Malmö FF besegra Halmstad och idag vinner Manchester united över Chelsea.
Fotboll är nästan lika spännande som utbildningspolitik och på twitter är “inspel” det nya modeordet.
Själv längtar jag efter en befriande facklig crossboll. Spelet behöver öppnas upp på flankerna. Någon måste göra en oväntad löpning mot den fria ytan bakom backlinjen.
Publiken börjar bli otålig.
Jag möter kloka personer som inte ser kopplingen till oreflekterad maktutövning, faktatragglande och förmedlingspedagogik. Hamnar i hopplösa diskussioner om betydelsen av fakta. Älskar frågesporter och är stolt över min breda bildning. Känner mig förflyttad 40 år tillbaka i tiden och famlar efter tröst på nätet. Det måste finnas värdigare sätt att förhålla sig till utveckling och lärande.
http://twitter.com/#!/briankotts/status/56427426460336128
Alfie Kohn släpper in lite luft i den pedagogiska gravkammaren.
Tysta tankar 
