Evighetsdiskussionen 2

Zoran har sedan i våras kämpat hårt för rätten att kalla förskola dagis. Vi är några som har försökt övertyga honom om att det finns problem med ordet och att det kan uppfattas som nedlåtande när det kommer från en person som dessutom är LR:s presschef. I den rollen driver han linjen att det finns en avgörande skillnad mellan lärare med inriktning mot förskola och andra lärare. Dessutom har gruppen förskollärare lagt beslag på en stor del av den löneökning som LR:s medlemmar förnekats.

Nåja – för mig är det ingen hjärtefråga, men när han vill att manliga förskollärare ska acceptera beteckningen dagisfröken blir jag bekymrad. Zoran går till ganska våldsamma motangrepp som nog kräver lite bakgrund för att förstå.

https://twitter.com/zoranalagic/status/120024065519001600

Zoran arbetade med jämställdhetsfrågor under Margareta Winbergs tid som minister. De utredningar som behandlade män på förskolan var starkt demoniserande och blockerade utvecklingen av rekryteringsarbetet.

Jag menar att valet inte står mellan testosteronstinna machomän och dagisfröknar. Den polariseringen leder inte vidare. Männen måste få frihet att utforma en yrkesroll bortom dessa stereotypier.

Det första steget är att använda yrkestiteln – förskollärare.

20111001-113935.jpg

Gott krut har förgått

Senaste numret ser spännande ut.

20110928-171908.jpg

Jag minns första mötet. Det var utmanande teorier om den dolda läroplanen. Nu läggs tidskriften ned. Tyvärr är den dolda läroplanen starkare än någonsin.

Puh!

Jag gillar verkligen inte upplägget med att blanda de här två frågorna. Det handlar inte om vem det är mest synd om.

Går det att lära ut kreativitet?

Sir Ken Robinson gör inte heller mig besviken. Här finns inspiration för en hel konferens (lätt travesti på Fawlty towers)

Frågan om kreativitetens nyttighet är väl känd inom näringslivet.

20110924-080739.jpg

En konstig krönika

Anna Larsson Laestadius (ALL) skriver en svavelosande text om kritiker av genusvetenskapen. Argumentationen är lite svepande och jag har svårt att följa hennes historiebeskrivning. Utgångspunkten är att feminismen kämpade för rättvisa för länge sedan och det är bra. På sextitalet drev den jämställdhetsfrågor och det är också bra. Kvinnoforskningen analyserade makten och det är också bra. Som kronan på detta vackra träd växer genusvetenskapen och med all denna godhet kan den naturligtvis inte vara annat än bra.

Länk

Jag tror att det finns andra sätt att beskriva utvecklingen. De som kritiserar hjältesagan är lätta att demonisera. Och det gör ALL. Kritikerna jämförs med SD och jag menar att det är ganska tarvligt. Jag har ofta kritiserat antifeminister för uppdriven retorik och högt tonläge. Krönikan bidrar till polariseringen.

I avslutningen diskuterar ALL femiinismens nya utmaning

“I takt med att lagar skrivits om och kvinnor vunnit sina formella rättigheter på område efter område i vårt land har fokus flyttats till strukturell diskriminering, att försöka synliggöra och undanröja de oskrivna regler som gäller för könen och som hindrar kvinnor och män att utveckla sin fulla potential. Det kan vara föreställningar om att kvinnor inte kan/vill leda företag. Och att män inte kan/vill ha vårdnaden om sina barn.”

Jag väntar på att feminismen ska visa intresse för att dekonstruera myten om att män inte vill arbeta i förskola och skola.

20110923-081035.jpg

Barnet som aktör?

Jag läser vidare i tidningen Genus och slås av språkets betydelse. Forskaren säger sig utgå från teorier om barnet som aktör, men i beskrivningen av socialisationen använder hon passiva verbformer.

“I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?

– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.

Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.”

Den traditionella analysen är att ett patriarkalt samhälle påtvingar barnen de här normerna. Ett mer försiktigt perspektiv betonar de anonym strukturernas betydelse och då kanske en passiv verbform är motiverad. Men om forskaren vill skriva fram barnet som aktivt subjekt (aktör) måste språket följa denna tanke. Texten vinglar mellan de här positionerna och jag tror att forskaren har svårt att inte se barnen som passiva objekt. De blir offer som ska räddas av medvetna genuspedagoger.

I ett konskvent aktörsperspektiv ger barnen färgen en betydelse. De förhandlar fram pojkighet och flickighet.

Vad hände förresten med det fina ordet pojkaktighet?

Jag tror det är viktigt att betona att de här konstruktionerna av manlighet är positioner – inte biologiska egenskaper. Vi väljer i vilken grad vi vill spela spelet. Det är kärnan i aktörsperspektivet.

Skolan och utseendefixeringen

Jag förbereder en föreläsning om konsumtionssamhället och famlar efter vinklar. Vad är skolans uppdrag egentligen? Kritiken mot kommersialismen tror jag har tonats ner i senare läroplaner (måste kolla) och talet om allas lika värde ekar allt mer ihåligt. Utseende tycks inte ha blivit mindre viktigt i det omgivande samhället.

Har ni något tips?

Jag vill helst undvika att framstå som moraliserande, men tror att vi måste tala om “lycka”.

20110918-101553.jpg