Helena von Schantz skriver en helt nödvändig text i ett mycket viktigt ämne.

Länk

Jag ser problem i att vi har en skola och lärarutbildning som fokuserar relationer och förhållningssätt. Pedagoger som går in i föräldraroller och glömmer bort kunskapsuppdraget – det är nog lätt hänt.

Helena beskriver en skola med starkt självförtroende och lärare som litar på att barnen har ett eget driv att vilja lära sig viktiga och nyttiga saker. Det är en bra utgångspunkt.

Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.

Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar – kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.

Läs!