Jag försöker samla tankarna efter en lång kväll i bullrig miljö. Min bordsgranne Tim Rohrmann har publicerat en hel del i frågor som jag intresserar mig för. Han är dessutom en av arrangörerna för konferensen Maenner in kitas.
Sveriges forskning är provinsiell – eller i bästa fall inriktad på anglosaxisk litteratur.
Jag är i Berlin och redan innan konferensen börjat är jag överväldigad av kraften i de insatser som tyska myndigheter lägger mer på att rekrytera män till förskolan.
Mest imponerad är jag nog av de här ölunderläggen.
Jag hoppas att Skolverket är här. I Sverige utreder vi frågan och diskuterar maskulinitet.
Följ med på Twitter! Klicka på #Kitas
På bussen från Tegel till Humboldt!
Jag läser en rapport som granskat min arbetsplats och studsar lite inför en del formuleringar:
Resultaten visade att både kvinnor och män hade en ambivalent inställning till att arbeta som mellanchef eftersom de ansåg att uppdraget inskränkte på deras möjligheter att forska.
Hmmm – jag trodde nog att det skulle finnas andra problem som var mer direkt knutna till den utsatta positionen.
Mellancheferna tonade ner betydelsen av kön och jämställdhet var för dem en fråga som enbart rörde kvinnor.
Högskolans självbild är av tradition djupt knuten till idén om den könsneutrala meritokratin. Kanske hade jag gärna sett att mellancheferna intresserade sig för könsbalansen inom studentkåren och den katastrofalt höga andelen män som avbryter sin lärarutbildning. Jämställdhet borde inte vara en kvinnofråga.
Det framkom dock att kön spelade roll, även om medvetenheten om detta var låg bland cheferna.
Jag blir betryckt över forskare som sätter betyg på deltagarnas “medvetenhet”. Vad är det egentligen de ska vara medvetna om? Vad är sanningen? Den auktoritära kunskapssynen lyser igenom.
Bland medarbetare kom det fram att kvinnor i högre utsträckning än män hade både iakttagit och själva upplevt negativ särbehandling på grund av kön. Upplevelsen av sexistisk jargong hade ett samband med ohälsa för kvinnor men inte för män.
Hårda ord. Svåra att värja sig mot. Svåra att generalisera utifrån. Men varje (upplevd) kränkning är en för mycket.
Chefer som var män tolkade medarbetarnas upplevelse av negativ särbehandling som uttryck för personliga egenskaper och för att kvinnor var svagare eller mer lättkränkta än män.
Idag är ordet “lättkränkt” förbrukat. Hemsidan “vita kränkta män” har skapat ett löjets skimmer kring dem som reagerar. Det är en svårtolkad, men mycket allvarlig anklagelse som framförs.
Det framkom även att män, både chefer och medarbetare, tog större utrymme i möten, medan däremot kvinnor ofta blev avbrutna i sina framföranden.
Klassisk härskarteknik enligt Berit Åhs. Pompösa skitstövlar tror jag finns av båda könen. Den som låter sig tryckas ner har också ett visst ansvar.
Enligt mellancheferna fanns det en ”duktig flicka”kultur vid högskolan, som beskrevs med att kvinnor tenderade att ställa höga krav på sig själva och ta på sig många arbetsuppgifter. Medarbetare som var kvinnor menade att männen inte hade samma krav på sig att delta i möten och utföra vissa administrativa arbetsuppgifter utan kunde istället ägna sig åt sin forskning och fick därmed större möjligheter till karriärutveckling än de ”duktiga flickorna”.
Intressant. Tyvärr ligger det ovanför min horisont att bedöma sanningshalten i påståendet.
Så här arbetar danskarna för att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken:
Länk
Edward Jensinger tycks ha fått nog av att det inte händer något inom IKT-området.
Jag twittrar och bloggar och har en synlig, tydlig, digital identitet (tröttsam för vissa, givande för andra). Jag har det för att jag måste. Jag måste för att jag är rektor på en skola. Det går inte att vara rektor på en skola utan att vara digitalt aktiv. Tycker jag. Andra rektorer tycker tydligen att det går utmärkt. Undrar vad deras personal tycker (och vad min personal tycker)?
Någon av mina kollegor brukar fråga mig hur jag orkar. Hur jag orkar twittra hela tiden. Hur jag orkar blogga flera gång i veckan. Hur jag orkar läsa alla tweets och andras bloggar. När hen säger det så finns det en underton av att det inte är särskilt viktigt att vara digitalt aktiv. Kanske finns där också en tanke att jag borde syssla med något annat, viktigare. Som att bläddra i en pärm. Det är en tanke som för mig är upp-och-ner. I och med att jag bryr mig om min skola, dess utveckling, måste jag vara aktiv även i sociala nätverk och på den digitala arenan. Allt annat är för mig främmande.
När jag är digitalt aktiv kan jag påverka min personal. Jag kan till och med påverka andras personal och elever. Till exempel så att de kontaktar mig för att få börja arbeta hos oss eller gå i skolan hos oss (vilket glädjande nog sker).
Det är lätt att känna sig stressad. Man måste inte ha koll på allt.
Uppdaterat – stöd uppropet genom att skriva under det här!
Från Lärarnas tidning 2012-09-20 16:18
Vad hände med satsningen på barns tidiga lärande? En grupp debattörer är kritiska till att regeringen struntar i förskolan.
Regeringen avsatte i augusti 148 miljoner kronor för att stimulera till bättre undervisning i naturvetenskap och teknik i skolan. Men varför nästan helt utesluta förskolan?Inom hela OECD-världen har barns tidiga lärande uppmärksammats under de senaste åren. Satsningar riktas allt tydligare mot de yngre barnen, vars vetgirighet och lärandekapacitet är väl kända.
Tidiga välunderbyggda insatser ger utdelning i senare måluppfyllelse och framgångar, både för barnet, eleven, förskolan, skolan och samhället.
Den svenska regeringen har varit framsynt vad gäller satsningar på lärande i de tidiga åldrarna. Med den nya lärarutbildningen som nu genomförs på sitt andra år, utbildas också alla blivande förskollärare för första gången i matematik, teknik och naturvetenskap för att bättre kunna stödja barnens kunskapsutveckling.
Forskning visar tydligt på vikten av lärarens kunskaper och förtrogenhet med de olika ämnesområdena för barnens lärande. Regeringen har också aktivt stött denna utveckling genom bidrag till ett antal forskarskolor som syftar till att stimulera förskolans och skolans kunskapsutveckling inom bland annat naturvetenskap och matematik. Här står vi nu inför ett gott tillskott av studier och kompetens för att vidareutveckla förskolans och skolans didaktik.
Det senaste riktade stödet till barns och ungas lärande är alltså regeringens satsning om 148 miljoner kronor till skolans undervisning inom naturvetenskap och teknik. Här inträffar dock ett logiskt fel. Regeringen bryter mot de tidigare sjösatta ambitionerna och släpper uppföljningen av sina egna tidigare satsningar.
Av det som kunde bli verkningsfullt och kumulativt i förhållande till det som påbörjats, blir det ingenting. För uppbyggnadsperioden av utvecklingsinsatserna år 2012 får, som det formuleras, högst 0,5 (!) av 28 miljoner (enligt uppdraget till Skolverket) gå till förskolan, det första steget i skolsystemet. Det steg som bildar bas för senare intressen och bejakande av dessa kunskapsområden — och som visat sig särskilt betydelsefullt i dessa ämnesområden. Förskolans andel motsvarar cirka en krona per barn.
Beslutet är motsägelsefullt i förhållande till regeringens tidigare utbildningspolitiska satsningar inom området. Ryckighet i de utbildningspolitiska satsningarna är generellt förödande för framgången.
I detta fall ger den också felaktiga signaler till alla som nu arbetar med att förverkliga de tidigare satsningarna i lärarutbildning, forskning och forskarskolor för förskollärare. Dra nytta av dessa i stället! De är förebildliga internationellt.
Ta vara på påbörjad kunskapsutveckling och ge förskolan en starkare roll i dessa satsningar! För trovärdighet och en hållbar framtid.
Ingegerd Tallberg Broman
Professor, Malmö högskolaIngrid Pramling Samuelsson
Professor, Göteborgs universitet
Vi låtsas inte om den spritromantiska undertonen och tvångsansluter Mikael till rörelsen 100% människa.
Och en Joakim.
Själv experimenterar jag med olika identiteter.
Tysta tankar 