Förvånansvärt många handlar om skolpolitik och hoten mot den amerikanska modellen.
Frågan är väl varför jag är förvånad?
När jag känner mig ensam och haveristisk brukar jag numera läsa om hur andra länder försöker rekrytera män till skola och förskola.
Jon Bradley i Quebeck är mycket direkt.
I really want to make this point: We concentrate on high school dropouts. They’re 16 or 17 when they drop out, but I postulate that they dropped out in Grade 6. They physically couldn’t drop out because they were little and that’s against the law. We make them stay. But if they are already failing in these academic subjects, if they already don’t think positively of school, if they already feel stifled in their environments, they’ve dropped out mentally. Their attitude towards learning, their attitude towards school and the whole notion of intellectual pursuits has been damaged, in some cases beyond repair. That happens in elementary school.
So we’re putting all these resources into high schools to fight the problem. By then it’s too late. If we want to make an impact on the dropout problem, we should start in Grade 4.
What should be done in Grade 4 then?
Three things: First, make classes smaller. All the research shows that classes of 28, 32 and 36 don’t work. That’s mob control, that’s not a learning environment.
Number two, balance the curriculum by making it more boy-friendly. Look at ways of engaging them.
Third, let’s look at gender-specific classes for some subjects.
Would having more male elementary teachers help?
I’m not convinced that the gender of the teachers is the main issue. But a child on the English side in Quebec can go through to high school without ever having had a male teacher.How many men in one of our cohorts?
The percentage of males in elementary education at McGill has dropped during my tenure from about 20 per cent [then] to five per cent now. I can see the day soon where we graduate a class of B.Ed Elementary with not one male.We have to ask ourselves some very fundamental questions. First of all: Is this OK? Is this just the way things happen? Maybe this is just evolution. But now we’re looking at other things: the use of Ritalin, a high dropout rate, bullying, gangs. You say: “Wait a minute…Do these seemingly separate things have a root in female school environments in Grades 4 to 6?” It’s an interesting question. I wish I had another 25 years to look at this one.
Jag brukar försöka undvika den infekterade ADHD/Ritalindiskussionen, men här är en rapport som tycks beskriva fördelarna med att medicinera.
I veckan förelästa jag och Karin Jönsson om digitala verktyg i förskolan. Jag var nog lite raljant och beskrev en del IT-satsningar som misslyckade. Myndigheterna köpte in datorer som inte användes. Lärarna klagade över bristen på fortbildning och det mesta stod stilla.
Jag läser den här krönikan av Johan Norberg i Metro och inser att det finns ett mönster inom lärarkåren som gör det riskabelt att pröva. Min tes är att lärare helst vill göra sådant de redan kan.
För ett halvår sedan gav forskare vid Massachusets Institute of Technology en varsin surfplatta till barnen i två fattiga etiopiska byar, riktiga avkrokar som aldrig mött elektricitet eller det skrivna ordet. Barnen fick inga instruktioner, och hade ändå inte kunnat läsa några. Men surfplattorna var fyllda med program, spel, böcker, serier och filmer och laddas med solpaneler. Via en trådlös uppkoppling kunde forskarna lägga till appar och öka svårighetsgraden, och kunde övervaka barnen och filma beteendet. Det de såg var omtumlande.
Barnen öppnade snabbt förpackningarna och klurade på nolltid ut hur de skulle sätta igång plattorna. Ett mönster av spontant samarbete och konkurrens växte omedelbart fram, där de barn som först begrep en applikation hjälpte andra att förstå, och sedan tävlade de om att bli bäst på dem. Experimentlustan var total. Några barn lyckades till och med inaktivera en spärr forskarna satt in för att de inte skulle kunna ta foton själva.
E fter en vecka använde varje barn i genomsnitt runt 50 olika applikationer om dagen. Efter två veckor hade de första barnen börjat lära sig vissa bokstäver, och började tävla med varandra om att förstå fler. Efter någon månad hade de lärt sig en sång om alfabetet.
Experimentet fortgår och filantropen Nicholas Negroponte, som ligger bakom det, har stora förhoppningar. Han tror att barnen håller på att lära sig att läsa, utan hjälp av vuxna, utan skolor. Vi får väl se. Men redan har vi lärt oss att det inte finns något skäl att ge upp om någons lärande, någonstans. Den naturliga upptäckarglädjen, som stimuleras av stegrade utmaningar och små belöningar varje gång man begriper något är den effektivaste pedagogik som finns. Som Negroponte säger: om etiopiska kan lära sig läsa utan skolor, vad säger det om oss, som inte får alla att läsa trots skolor? Precis var i processen dödar vi det här lustfyllda lärandet?
Vid avenue de Neuilly
av August Strindberg
Ur Sömngångarnätter på vakna dagar från 1884
Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Strindbergsåret är väl inte över än?
Jag är inte säker på att svenska myndigheter skulle köpa idén?
Det från svensk horisont mest annorlunda med Finland är ändå just det Pasi Sahlberg pekade på: förtroendet. I svensk skoldebatt är konfliktnivån hög. Gemensamt för alla som diskuterar den är egentligen bara missnöjet, övertygelsen att något i grunden är fel.
Om denna skillnad uppstått på senare år hade den kunnat ses som en spegling av resultaten i de internationella undersökningarna av elevers kunskaper. Det är klart att hälsan tiger still medan sjunkande resultat väcker kritik.
Men tidsordningen är den omvända: Tilltron till skolan föregick i Finland de goda elevresultaten, liksom misstron mot skolan i Sverige växte sig stark långt innan kurvorna vände nedåt.
Självklart är det inte fel att debattera skolan. Den självkritiska fråga vi borde ställa oss i Sverige är ändå om inte kritiken av skolan alltför ofta gått över respektlöshetens gräns. Den har underminerat lärarnas ställning och därmed sannolikt bidragit till flykten från yrket.
I Finland står studenter med toppresultat på kö för att bli lärare. Inte för att yrket är välbetalt i förhållande till andra de skulle kunna välja. Lönen är medelmåttig. Förklaringen får i stället sökas i känslan av mening. Studenterna vet att uppgiften är viktig – och att de har föräldrars och politikers uppbackning.
Sydsvenskan belyser idag hur barn som är födda sent på året drabbas av årskursindelning och mäthysteri. Skolan ska vara en plats där barn får utvecklas på sina egna villkor.