Lönediskrimineras män i förskolan?

Jag lyssnar på morgonekots reportage (DN) om hur manliga chefer gynnar män och kvinnliga chefer belönar kvinnor. Det är något med den kvinnliga förskolechefens nervösa skratt som gör mig osäker:

Ulla Messing, som har ansvaret att sätta löner för 76 anställda håller med om att kvinnliga chefer gärna gynnar kvinnor.

– Det kan ju stämma. Jag kan känna att det finns inbyggt en viss försiktighet när det gäller män. Vi har inte så många, då ska de inte premieras bara för att de är män, säger hon.

Det är ett banalt påstående. Män ska naturligtvis inte premieras “bara för att de är män”. Kan det finnas andra anledningar till ett högre löneläge?

Låt oss pröva tanken på att de män som faktiskt har högre lön har uppnått den genom verkliga kvalifikationer. I en marknadsekonomi är det rimligt att den som erbjuder en vara som det råder brist på kan höja priset. Om männen tillför andra kvaliteter (i form av andra erfarenheter eller kompetenser) till verksamheten menar jag att det är rimligt att de också får ekonomiskt utbyte av detta om de tillför förskolan konkurrensfördelar på marknaden.

Här uppstår problemen. På den politiska nivån har vi bestämt att det inte bör finnas någon skillnad mellan hur män och kvinnor arbetar eftersom barnen då kan tro att det skulle finnas biologiska könsskillnader och de traditionella stereotypierna därigenom skulle förstärkas.

Om det skulle komma en man till en förskola och ha en annorlunda tolkning av förskolläraruppdraget innebär det inte bara en kulturell utmaning utan även en lönepolitisk sådan. Risken är stor att han bestraffas lönemässigt om han vågar bryta mot normen när det gäller innehållet i verksamheten.

De ska inte belönas “bara för att de är män” – men de ska inte heller bestraffas för att de tillför nya perspektiv. Jag kanske är onödigt misstänksam, men ser en farlig tendens till likriktning i Ulla Messings uttalande.

I Norge arbetar staten aktivt för att rekrytera män till läraryrket. I Sverige romantiseras lönediskriminering som en form av jämställdhetsarbete. Eftersom pedagogens kön inte spelar någon roll för innehållet i en könsneutral förskolan reproduceras de nuvarande könsrollsmönstren oreflekterat.

I stället för att diskutera verksamhetens innehåll kan de kvinnliga pedagogerna fortsätta att fokusera på pojkarnas problematiska beteende. Genuspedagogiken erbjuder teorier som legitimerar de här ansträngningarna. Ingemar Gens beskriver pojkarnas lek   “Allt är tillåtet – bitas, klämma pungkulor, dra i håret, knuffas, slänga, ja, egentligen vad som helst som gör en framgångsrik i att bli Herre på täppan”. Jag känner inte igen mig och undrar syftet med de här polariserade kategoriseringarna: “Hon är otränad i våld och hierarkier och hon är inte lika skoningslös, smärttålig och empatibefriad som pojkar förväntas vara.”

Det behövs fler män i förskolan som kan göra upp med genusexpertarnas stereotypiserade bilder av hur pojkar är och förväntas vara. Annars är risken stor att vi får dras med de här skräckskildringarna.

Tre manliga förskollärare

Tre manliga förskollärare

Samma text finns nu på Newsmill.

15 minutes of fame

http://twitter.com/#!/maxentin/status/72560181850021888

Catia Hultqvist skriver:

Tesen skulle bevisas i årets upplaga av Eurovision song contest. Här dök han upp igen; den unge, välträ­nade och leende mannen. Svenska Eric Saade hade sällskap av en rad manboys från andra länder, samtliga drillade i pojkbandsestetik och avancerad showdans. Konceptet gick hem hos framför allt små­pojkarna, som nu gör allt för att efterlikna Saade.

Och just här finns ljuset i tunneln i manskrisdebatten, skriver lärarutbildaren Mats Olsson på Newsmill. Han tycker sig se en ny maskulinitet födas bland de dansande dagispojkarna. Mot det kan man invända att dansande pojkar inte är något nytt. Detta skrev Karolina Ramqvist om redan 1997 i ”När svenska pojkar började dansa”. Man kan också invända att dansandet och smilandet bara är ett tecken på förlorad makt. Mest avgörande tror jag ändå är att männen själva börjat diskutera mansrollen – och att de gör det med andra män.

Min tes är att den nya maskuliniteten även innefattar den gamla. Jag tror att dagens unga män är friare att röra sig mellan positioner och att de inte ska tvingas välja mellan mjukt och hårt eller samarbete och konkurrens.

Diskussionen om mansrollen har pågått länge och Catia har en viktig poäng. Om vi inte själva för den kommer andra göra det åt oss! Den kritiska maskulinitetsforskningen har länge haft tolkningsföreträdet och männen är vana att försvara sig.

Går det att tala om manlig stolthet utan att bli patetisk?

Förväntningar på män?

Jag har inte gjort lumpen och är inte särskilt fysiskt vältränad, så bibliotekarieyrket går bort.

Den här vinkeln var jag inte beredd på. Kanske är det ett försök till smygkvotering? Djärvt i så fall, men kanske inte så klokt på lång sikt.

Den där genusdiskussionen…

Ingemar Gens förtydligar på Newsmill:
Länk

Han ger sig ut på djupt vatten och tar till de riktigt stora orden :

“Barn är människor, inte könsvarelser.

Jag tror nog att det är möjligt att beskriva barn som både människor och könsvarelser. För de som är beredda att korrigera sitt biologiska kön kirurgiskt kan nog ett sådant påstående upplevas som kränkande.

Kommentarerna drar snabbt iväg och många tycks göra en koppling mellan genusvetenskap och socialism. Så enkelt är det inte.

Liberalernas hetskampanj mot genuspedagoger liknar rena McCarthyismen

Brottning som dans

Svenska Dagbladets serie om lek går vidare. Jag citerar utförligt :

En lek där några pojkar brottades fascinerade Bodil Halvars-Franzén.

– Deras kroppar kommunicerade på ett imponerande sätt. Jag har själv haft barn och bröder som slagits med sina fäder och då har jag tyckt att det var jobbigt. Nu när jag kunde följa pojkarnas lek på nära håll såg jag skickligheten. De var lyhörda och gjorde inte varandra illa.

I sina förhandlingar visade de att de var medvetna om var gränsen går mellan lek och våld. I en annan förskoleklass såg hon pojkar vars fysiska möten var mer lågmälda. De rörde sig i en lek utan ord, men med synkroniserade rörelser.

–Vid första anblicken såg det ut som modern dans. Den ene visste precis vad den andre skulle göra. Man kan göra kopplingar till dataspel, men mest intressant var att se hur de med sådan precision växelvis styrde och följde varandra med ögonkast och samstämda rörelser.

Att mötas i lek kan ske sekundsnabbt. För en betraktare kan det se kaotiskt ut, men leken bygger alltid på ett slags överenskommelse som utvecklas under lekens gång. Detta innebär att leken rymmer etiska möjligheter, konstaterar Bodil Halvars-Franzén, och tillägger att det kanske till och med är som Schiller skrev redan på 1700-talet: ”Människan är bara helt och hållet människa när hon leker”.

20110520-075336.jpg

Det är lite dimmigt just nu… (uppdaterad)

Jag känner mig vilsen och funderar över vad som är viktigt i barns liv. De starka reaktionerna på svd-artikeln om fri lek och genuspedagogik skrämmer mig och jag tror det är dags att tona ner retoriken. Kanske är maskulinitet ett alldeles för svårt och laddat ämne? Bara tanken på att beskriva någon utifrån kön tycks vara tabu – å andra sidan står en högljudd antifeministisk lobby som tar alla chanser att förlöjliga det statliga jämställdhetsarbetet. En bekant skriver att jag är orättvis mot genuspedagogerna och att de inte alls strävar efter “könsneutral” verksamhet. Det kanske är sant, men varför tryckte då Torbjörn Messing från DEJA på detta som ett centralt krav?

Snart ska jag möta Ingemar Gens och Gudrun Schyman i en debatt om pojkars villkor i förskola och skola. Då måste jag nog ha bestämt mig för hur ideologisk jag vill vara.

Jag lutar mig fram mot spegeln och andas på glaset. Bilden löses upp och det känns ganska bra.

Handen! Vems är handen?

Uppdatering:

Leker barnen det de själva vill eller det de förväntas leka? Det blir debatt om ifall vuxna ska få styra barnens lekar så att de blir jämställda och rättvisa? Tinni Ernsjöö Rappe, skribent och författare och Johan Ingerö, liberal skribent medverkar. 16-timmen

Idag lyssnar jag på Studio 1 klockan 16

Ingemar Gens och den fria leken

Jag läser Ingemar Gens artikel ”Den fria leken är nästan fånigt hyllad”  i Svenska dagbladet och studsar till inför den hårda tonen i kommentarerna. Går det att förstå de hatiska reaktionerna som något annat än antifeministiska stridsrop? Det är en underlig text som kräver en del förtydliganden.

Rubriken utgår ifrån att det finns en gemensam förståelse för vad som är ”fri lek” och att en icke definierad grupp hyllar denna. Jag menar att Gens gör det lätt för sig genom att konstruera en nidbild och därefter polemisera mot den.

De flesta debattörer är nog medvetna om att talet om frihet alltid går att problematisera. Vuxna och barn är i någon mening fångade av sin tid och vår kulturs värderingar. Även de intellektuella som skryter över sin ”medvetenhet” riskerar att göra sig löjliga om de på allvar menar sig vara friare än andra.

Samtidigt vore det fel att beskriva människans handlingar som förutbestämda och i någon mening väljer de flesta av oss att leva våra liv som om vi verkligen vore fria att träffa självständiga val. Vi vill gärna se oss som kompetenta aktörer och detta synsätt ställer krav på hur vi bemöter omvärlden. Om vi reducerar barnen till ”objekt för uppfostran” blir det svårt att samtidigt tala om delaktighet och barnperspektiv.  Frihet forsätter att vara livets största utmaning.

Det andra nyckelordet är lek. Vilka teorier lutar sig Gens mot när det gäller lek? I skolan ser många lärare lek som i första hand avkoppling – något barnen behöver för att orka med de viktiga lektionerna.

I svensk förskoleforskning har Ingrid Pramling Samuelsson dominerat debatten . Hon har lyckats skapa gehör för lekens pedagogiska möjligheter och idag är det inte kontroversiellt att beskriva lärandet i leken.  Pedagogerna tilldelas en viktig roll för att synliggöra vilka kunskaper det är som barnen erövrar i den nyttiga leken.

Birgitta Knutsdotter Olofsson har ett mer barnnära perspektiv och betonar lekens sociala kvaliteter. Här utvecklas samförstånd, ömsesidighet och turtagning som både utgör lekens fundament och mål. Leken är en del av barnens arbete för att hitta sig själv och lekreglerna definierar den som god och trevlig.

De här lekteorierna menar jag är otillräckliga och banaliserar lekens djupare natur. Huizingas beskriver människan som en lekande varelse och då kan vi inte begränsa leken till de aktiviteter som är nyttiga. Leken är större än så.  Lek är mer än träning av färdigheter. Lek är mycket mer än anpassning till rådande strukturer.

Hjärnforskaren Matti Bergström lyfter fram lekens mörka sidor och jag är rädd att hans teorier inte passar in i genuspedagogikens världsbild.  Eftersom barnens (i första hand pojkarnas) beteenden definieras som problematiska gäller det att träna bort dem utan att de förtryckande metoderna blir alltför uppenbara.  I klassisk behavioristisk anda belönar och bestraffar pedagogerna önskvärda mönster. Så skapas ”den nya människan” med urgamla metoder.

Gens påstår att de ”nästan fåniga hyllningarna” till den fria leken beror på att pedagogerna är lata och han får oväntat medhåll från Knutsdotter Olofsson.

Jag saknar en sammanhängande teori om hur Gens ser på lekens betydelse för barns utveckling. Genuspedagogiken har problem med barnens val och det går att urskilja två traditioner med olika angreppssätt.

Den starkaste grenen är en kompensatorisk idé om att belöna könsöverskridande val. Pojkar som leker med dockor dokumenteras och blir en form av troféer för pedagoger som gärna vill bevisa att könsroller är något inlärt och därmed möjliga att förändra. En del barn väljer att spela med i spektaklet. Vi behåller alltså det könskodade leksaksutbudet men arbetar aktivt för att motarbeta konventionella val. En ny normativitet är svår att undgå. Mjuke Alfons och  tuffa Pippi är de nya förebilderna.

Den andra hållningen är mer radikal och tror sig kunna skapa en könsneutral miljö genom att ta bort alla leksaker som skulle kunna kategoriseras utifrån kön. Barnen tvingas då hitta på nya lekar och förskolan blir en god utopi medan de onda stereotypierna frodas i samhället utanför förskolans väggar. Problemet är att hemmets och populärkulturens värderingar ständigt hotar att störa den ideala tillvaron. Personalen tvingas in i en defensiv hållning – men kan å andra sidan trösta sig med att tillhöra ”de goda”.

Jag är bekymrad över Gens och genuspedagogernas ovilja att se sin del av problemet. Om pedagogerna inte själva bryter mot traditionella mönster finns det en uppenbar risk att barnen reproducerar stereotypier.

Min tes är att personalgruppens könssammansättning är betydelsefull för hur pedagogerna bemöter och inspirerar barnen lekar. Idag vet pojkarna mycket väl vilka lekar som är accepterade och de väljer ofta att leka så långt bort från pedagogerna som möjligt.  Jag beskriver detta som en form av instinktivt självförsvar.

Ingemar Gens tycks se det som en inträning i maskulinitet – jag menar att det är ett desperat försök att smita från kontrollsamhällets allt mer påträngande tentakler.

Eva-Lotta Hultén skriver fint om det förslavade barnet.

Den fria leken under attack

Ingemar Gens kritiserar den fria leken och antyder att romantiseringen handlar om lata pedagoger som inte vågar bryta de mönster  barnen konstruerar i leken.

Länk till Svd

Jag håller inte med honom. Det kan bero på att jag inte litar på att personalen avhåller sig från att lägga moraliska aspekter på barnens lek. Starka krafter vill pedagogisera och nyttiggöra leken som reduceras till att bli ett redskap för socialisation och färdighetsträning. Gens varnar för att barnen utvecklar stereotypa mönster i leken och rekommenderar att pedagogerna ingriper aktivt för att styra barnen mot önskvärda beteenden.

Om könsbalansen hade varit bättre inom förskolan tror jag att förståelsen för barnens lekar varit större. Det är sällan någon nämner Matti Bergströms namn idag och jag saknar någon som står upp för den vilda lekens betydelse.

Fler bloggar i ämnet:

Christian och jag

Christian Eidevald och jag föreläste tillsammans på konferensen INCLUDE om bedömning av manliga lärarstudenter. Det gick bra och inga deltagare skadades vid diskussionen. De bästa samtalen sker mellan personer som har ett gemensamt intresse och olika teoretiska utgångspunkter.

Läs Christians avhandling Det finns inga tjejbestämmare.

Jag fortsätter att utforska gränserna för min maskulinitet.

This slideshow requires JavaScript.

Barry Manilow – Copacabana (At The Copa) – Long Version