Pelle Billing skriver om Elin Grelssons kritik av dem som kritiserar genuspedagogiken.

Jag uppskattar Pelles sätt att argumentera utifrån barnens perspektiv och hoppas på en ny ton i den infekterade genusdebatten.

Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av “fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.

Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.

De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:

1. Programmera om den lek som barnen trivs med, utan att veta vilka effekter detta får på barnen.
2. Lära personalen, och föräldrarna, att ta hand om (och stärka) de barn som faller utanför normen – samt markera för övriga barn att detta är OK och ska respekteras.

Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.

Det är dags att analysera genusvetenskapens problem att marknadsföra sin teoribildning. Många tycks vara mycket misstänksamma mot projektet. För mig är det uppenbart att det centrala misstaget är att romantisera pedagogerna och demonisera barnen, vilka  betraktraktas som felprogrammerade och lovliga objekt för omsocialisering. Jag oroar mig för att det finns en grundläggande brist på respekt för barnens lek – de gör felaktiga val.  Pedagogerna tar sig stora friheter i skydd av läroplanens svepande formuleringar om att “motarbeta traditionella könsroller”.

Den första regeln i min bok lyder:
– Ska du bråka så välj någon i din egen storlek!

Allt ligger i betraktarens öga?