En konstig krönika

Anna Larsson Laestadius (ALL) skriver en svavelosande text om kritiker av genusvetenskapen. Argumentationen är lite svepande och jag har svårt att följa hennes historiebeskrivning. Utgångspunkten är att feminismen kämpade för rättvisa för länge sedan och det är bra. På sextitalet drev den jämställdhetsfrågor och det är också bra. Kvinnoforskningen analyserade makten och det är också bra. Som kronan på detta vackra träd växer genusvetenskapen och med all denna godhet kan den naturligtvis inte vara annat än bra.

Länk

Jag tror att det finns andra sätt att beskriva utvecklingen. De som kritiserar hjältesagan är lätta att demonisera. Och det gör ALL. Kritikerna jämförs med SD och jag menar att det är ganska tarvligt. Jag har ofta kritiserat antifeminister för uppdriven retorik och högt tonläge. Krönikan bidrar till polariseringen.

I avslutningen diskuterar ALL femiinismens nya utmaning

“I takt med att lagar skrivits om och kvinnor vunnit sina formella rättigheter på område efter område i vårt land har fokus flyttats till strukturell diskriminering, att försöka synliggöra och undanröja de oskrivna regler som gäller för könen och som hindrar kvinnor och män att utveckla sin fulla potential. Det kan vara föreställningar om att kvinnor inte kan/vill leda företag. Och att män inte kan/vill ha vårdnaden om sina barn.”

Jag väntar på att feminismen ska visa intresse för att dekonstruera myten om att män inte vill arbeta i förskola och skola.

20110923-081035.jpg

Barnet som aktör?

Jag läser vidare i tidningen Genus och slås av språkets betydelse. Forskaren säger sig utgå från teorier om barnet som aktör, men i beskrivningen av socialisationen använder hon passiva verbformer.

“I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?

– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.

Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.”

Den traditionella analysen är att ett patriarkalt samhälle påtvingar barnen de här normerna. Ett mer försiktigt perspektiv betonar de anonym strukturernas betydelse och då kanske en passiv verbform är motiverad. Men om forskaren vill skriva fram barnet som aktivt subjekt (aktör) måste språket följa denna tanke. Texten vinglar mellan de här positionerna och jag tror att forskaren har svårt att inte se barnen som passiva objekt. De blir offer som ska räddas av medvetna genuspedagoger.

I ett konskvent aktörsperspektiv ger barnen färgen en betydelse. De förhandlar fram pojkighet och flickighet.

Vad hände förresten med det fina ordet pojkaktighet?

Jag tror det är viktigt att betona att de här konstruktionerna av manlighet är positioner – inte biologiska egenskaper. Vi väljer i vilken grad vi vill spela spelet. Det är kärnan i aktörsperspektivet.

Det här reportaget hade jag glömt

Det är verkligen en ojämn tidskrift. Jag och mitt alter ego skulle kanske satsa på älgjakt istället?

20110920-101659.jpg

Kan en dränkt fråga flyta upp till ytan?

Artikelförfattaren var expert på Utbildningsdepartementet och skrev ögonöppnaren “Kön och skolframgång”.

Han nämner varken låga förväntningar eller biologiska skillnader som förklaringar. DEJA:s analys sjunker till botten. Det finns utrymme för nya tankar.

Efter elva lätt haveristiska debattartiklar på Newsmill känner jag mig lite mindre ensam nu. Om någon ansvarig politiker skulle kommentera på Newsmill vore det en verkligt bra dag. Det finns en förutsägbar ton i debatten som är besvärande.

20110920-061949.jpg

Perspektivdagarna

Jag gillar Gudrun och ser fram emot ett givande samtal.

Anna Ekström i Lärarnas tidning

Alla älskar Skolverkets nya generaldirektör. Jag tycker att hon argumenterar underligt. Vad menar hon? Vem syftar hon på?

20110909-072059.jpg

Jag känner ingen som efterlyser fler karlakarlar i förskolan. Möjligtvis har utbildningsministern någon gång antytt att det skulle vara en snabb lösning på disciplinproblemen – men efter 35 år i branschen är det för mig ett främmande uttalande. De män jag möter på förskollärarutbildningen hör definitivt inte till denna kategori.

Jag tror inte heller att män är bärare av några ” mystiska egenskaper” – däremot menar jag att det finns en hel del manligt kodade erfarenheter som är underrepresenterade i förskolan. Det är alltså ett mångfaldsproblem som blir till ett kvalitetsproblem.

Jag vill inte heller att männen ska reduceras till “representanter för manskönet”. Tyvärr är det nog alltid minoritetens lott att tilldelas den här funktionen. Ansvaret ligger på majoritetskulturen att inte exotisera avvikarna.

Generaldirektören fortsätter att beskriva läraryrket som könsneutralt och sig själv som duktig flicka. Det är en riskabel kombination. Jag efterlyser en normkritisk ansats. Vilka värderingar styr verksamheten under ytan?

De som inte kan eller vill spela spelet ramlar av vagnen och får skylla sig själv.

Efter många debatter med Zoran har jag lärt mig att känna igen en halmdocka. De åsikter Anna Ekström polemiserar mot är konstrutioner som försvarar bristen på kraftfulla rektyteringsåtgärder.

I Norge samarbetar stat och kommun. I Sverige kritisera GD kommunerna för att de inte gör något.

Sydsvenskan belyser problemet utifrån högskolevinkeln

Är det på grund av världsekonomin vi bekymrar oss?

Jag omnämns på DN:s kultursida och det kanske är en ära. När jag läser artikeln blir jag bekymrad.

Inga Wernersson menar att anledningen till att vi just nu uppmärksammar pojkarnas bristfälliga skolprestationer handlar om nedgången i världsekonomin. Jag tror hon behöver prata med en del föräldrar. Deras perspektiv är betydligt vardagligare och Wernerssons analys förlöjligar oss som menar att det är en viktig fråga. Skulle vi vara oroliga å patriarkatets vägnar?

Nu förstår jag bättre hennes svaga insats i P1Morgon.
Länk

Klickbar bild

Klickbar bild

När Wernersson talar om åtgärder blir jag riktigt arg. Vad menar hon? Frågan har grundligt avfärdats från dagordningen av DEJA och delegationen för jämställdhet i förskolan.

Visa mig åtgärderna!

Rubriken? Var finns forskning som styrker tesen?