Man önskar att Fanny Ambjörnssons Rosa. Den farliga färgen hade varit där för oss, femme-feministerna, då. Innan vi gav upp. En viktig bok: för att den leder i bevis hur föraktet för det feminint kodade lever inte bara i mainstream-samhället, bland föräldrar med halvsmälta genusidéer, utan också inom vänstern och hbtq-rörelsen.
Om rädslan för en färg! Om skulden bland de föräldrar som upplever sina barns färgval som ett misslyckande. Om skräcken för det feminina inom feminismen.
De här verkar vara en riktigt spännande bok för oss som gillar att leva farligt.
Jag följer den sorgliga debatten om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet och önskar att det fanns andra positioner än de invanda.
Delar av den svenska militanta mansrörelsen protesterar mot att gymnasieelever tvingas se pjäsen och feminister stödläser över landet. Så långt är det ungefär lika upphetsande som striden om eken utanför TV-huset. Men sen bär det iväg.
Jag läser en text av Eva Änggård som beskriver föräldrars tankar om naturens betydelse för barn. Hon har intervjuat föräldrar med barn på Ur och skurförskolor. De verkar vara djupt övertygade om värdet av frisk luft och särskilt flickorna tycks behöva mycket naturkontakt för att inte glida ner i ett traditionellt könsrollsträsk. Utemiljön sägs inbjuda till mer könsneutrala lekar och det är särskilt viktigt för flickor.
Om hon hade haft en son så kanske hon skulle valt ett annat alternativ, “då skulle han kunna sitta och pyssla på något annat dagis kanske”.
Jag är lite bekymrad över den här kompensatoriska ansatsen.
Utdraget är från:
Markström, A., Simonsson, M., Söderlind, I. & Änggård, E. (red.) (2009). Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlsson.
Radioprogrammet Kropp & själ diskuterar manlighet på ett spännande sätt. Den inbjudne andrologen berättar om forskningsläget kring testosteronbehandling och drar paralleller till hur bruket av östrogen bredde ut sig under 90-talet.
En kvinnlig läkare talar om 40-talisterna som en grupp med höga anspråk på livet. När de väntade barn blev smärtfri förlossning och bra barnomsorg prioriterade frågor. När kvinnorna kom i klimateriet restes krav om en behaglig övergång och östrogen förskrevs under lång tid i okontrollerade former.
Idag diskuteras testosteron som behandlingsmetod för män med diffusa besvär. Skräcken för åldrandet tar sig olika uttryck.
Ingemar Gens är inbjuden för att tala om den utsatta manligheten och han inleder med att slå fast att det går illa för män som grupp. Ur ett historiskt perspektiv kanske påståendet har sin giltighet men det kan också uppfattas som ett förlöjligande och förminskande av ett verkligt problem.
Han beskriver kvinnors intåg på de traditionellt manliga arenorna och diskuterar också partnervalets betydelse. Under det senaste 100 åren har ungefär 15% av kvinnorna levt barnlösa genom livet – motsvarande siffra för männen är 25% och den ökar. Om vi lägger till de män som inte har kontakt med sina biologiska barn närmar sig talet 40%.
Det råder alltså en hårdare konkurrens mellan männen om att få para sig och kvinnorna tenderar att bli allt mer kräsna i sina val. De attraktiva egenskaperna makt, styrka och status tycks vara ytterst viktiga och få kvinnor kan tänka sig att gifta ner sig klassmässigt. Eftersom många kvinnor idag uppnår hög utbildning och status innebär det också att utbudet av attraktiva män minskar.
Relativt få män bildar familj med många kvinnor. Många män misslyckas på partnervalsarenan.
Frågan är vilka slutsatser Ingemar Gens drar av detta? Är det rimligt att förklara krig mot de traditionella manliga könsrollerna om det innebär att attraktionskraften minskar? Det är ett högt pris och vinsterna är oklara. Genuspedagogikens politiska agenda gör mig förvirrad och jag ser ett problem i tendensen att skuldbelägga olika former av manlighet som inte passar in i skolans värld.
Filmen väcker motstridiga känslor inom familjen. Jag älskar den lille elektrikern och tänker att här har vi en intressant form av manlighet. Självständig och beslutsam. Kanske inte så flexibel, men med ett hjärta som klappar för djuren. (kanske inte råttan)
Jag blir generad av utstuderad kvinnlighet. Samtidigt bejakar jag alla människors rätt att experimentera med sitt utseende. Men gör mig en stor tjänst: säg inte att patriarkatet tvingar er att:
Måla läpparna
Förstora brösten
Använda högklackade skor
Tatuera svanken
Pierca naveln
Raka benen
Maja Bredberg säger det mycket bättre!
Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsmönster verkar vara hämtade från en annan planet.
Newsmill är förvirrande. Ibland går debatten överstyr där och Mats Björnssons inlägg är ett bra exempel på hur tokigt det kan bli. Han hörde länge till mina intellektuella hjältar och skrev den viktiga utredningen Kön och skolframgång.
Ja, denna ‘lärarutbildare’ som anser att skolan i Sverige befinner sig i “fritt fall” drar onekligen till sig de män som bittert ser sitt kön släpas i smutsen av feminister och andra. Frågan om många pojkars relativt svaga skolresultat tror jag är mer spännande än så. Inget tyder på att pojkar vantrivs i skolan. Tvärtom verkar de, liksom flickor, i allmänhet trivas utmärkt. Därmed inte sagt att de skulle må bra av mer av utmaningar, vad gäller arbetsmetoder och litteratur m.m. Det är en viktig lärarfråga.
Ett patriarkat på nedgång alstrar tydligen hos vissa ett hat mot sådana institutioner där kvinnor dominerar..
Jag hatar varken kvinnor, skolor eller förskolor. Det avslutande påståendet är ett obehagligt försök till förlöjligande och demonisering. Däremot väljer jag att inta en avvaktande hållning till Gunilla Madegård och Mats Björnsson.
Tysta tankar 