Jag tror inte diskussionen är över.
I Norge ströps bidragen till geusvetenskapen efter serien. Jag har inte sett och har ingen åsikt.
Än.
Nu har jag sett de flesta avsnitten och är ganska tagen.
Läs mer om mottagandet av programmen här.
Jag tror inte diskussionen är över.
I Norge ströps bidragen till geusvetenskapen efter serien. Jag har inte sett och har ingen åsikt.
Än.
Nu har jag sett de flesta avsnitten och är ganska tagen.
Läs mer om mottagandet av programmen här.
Loke vill bli lucia. Det vill inte hans lärare. I Lund kan allt hända.
I papperstidningen finns utförligare och underliga citat.
Bilden är tagen 1965 och jag var ungefär lika gammal då som Loke är nu. Frågan är vad som har hänt sedan dess? Jag trodde att samhället hade gått framåt.
Nu fattas det bara att någon lärare kopplar samman traditioner och skolans värdegrundsarbete.
…men detta är kul
Länk till Tankesmedjan
Mindre roliga är de män som i kommentarsfältet känner sig allmänt småkränkta.
Jag försöker undvika att anklaga kvinnliga lärare för pojkars misslyckande i skolan. Alla är inte lika finkänsliga.
Frågan är om den här formen av studier skulle vara möjlig att genomföra i Sverige? Jag känner inte till något exempel och tror inte att Vetenskapsrådet skulle jubla över en ansökan.
Jag möter den här dockan på en förskola i den välbärgade kranskommunen. Det vilar något indolent över uppenbarelsen.
Indolens skulle alltså betyda “frånvaro av smärtsignaler” – är det bra?
Jag är bekymrad över att ha blivit inknuffad i ett biologistiskt hörn. När jag säger att pedagogens kön spelar roll för verksamhetens utformning – då väser genusvetarna att det viktigtaste inte är vad som finns mellan benen.
– Ingen pedagog blir väl bättre bara för att han har snopp?
Det är inte svårt att hålla med.
Samtidigt möter jag ofta pedagoger som har en ganska avslappnad syn på mångfald och olikheter inom personalgruppen.
– Jag och min kollega samarbetar bra. Vi representerar olika kön och generationer. Tillsammans kan vi skapa en bättre verksamhet. Våra erfarenheter kompletterar varandra.
Problemet är att i den sekund du tar ordet olikheter i din mun har du också konstruerat bilden av “den andre”. Vad är det för egenskaper och förmågor vi kopplar till kön!
Kanske är det dags att stå upp för olikheternas avgörande betydelse för kvalitet.
– Speak now or forever hold your peace!
Jag har inte hört alla de 30 programmen i radions serie om den orättvisa skolan.
Här är en länk till sammanfattningen.
Det är något av en prestation att undvika frågan om huruvida könsbalansens i lärarkåren
betyder något för de sjunkande resultaten. Jag lyssnar på Heikkiläs trötta analys av förväntningarna och undrar när någon ska lyfta blicken till att diskutera innehåll och arbetsformer. Nu kämpar landets pedagoger mot en psykologisk väderkvarn – pojknormen.
“Många pojkar begränsas av pojknormen där konkurrens, tävling och att inte visa känslor, för varandra eller för vuxna, är centrala delar. För att lärande ska vara möjligt också för pojkar, och för att de sedan ska kunna prestera bra i skolan, behöver just dessa karaktäristiska pojkdrag nyanseras och motsägas.”
Har jag missat något program med en alternativ vinkel?
Om metaforerna inte hade krockat hade jag gärna pekat på den där elefanten som står i klassrummet.
Idag är den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Sydsvenskan bidrar genom att ta in en artikel av Carl Emanuelsson, talesperson för FI.
Avlutningen tål att läsas några gånger:
Våldets logik är något som genomsyrar hela den manliga uppfostringskulturen och just nu lär sig tusentals unga pojkar i Sverige vad den går ut på.
Den skolmiljö som möter unga människor idag uppfattas ofta som diskriminerande och våldsam. Våld i skolan tas dessutom inte på lika stort allvar som våld i vuxenvärlden. Skolan måste motverka stereotypa föreställningar om kvinnligt och manligt och bryta de strukturer som i tysthet legitimerar våldet.
Från dagis till vuxenvärlden uppfostras vi män till att förhandla med knytnävarna.
Därför har vi män också ett särskilt ansvar att ifrågasätta de strukturer som skapar och formar män i våldets vardag.
För att få mäns våld att upphöra måste vi våga utmana oss själva och vår egen bild av den svenske jämställde mannen, och stå emot den manlighet som underförstått ger oss rätten att slå.
Jag känner inte igen mig i bilden av hur uppfostringskulturen ser ut. Var finns de där manliga uppfostrarna som förmedlar de här värdena? Ja inte är de i skolan eller förskolan i alla fall!
Igår mötte jag en grupp handledare som ska ta hand om våra blivande lärare. Av 30 lärare var en man och han jobbade som mattelärare på byggymnasiet. Är det han som står för de här värdena som Emanuelsson beskriver? Jag borde kanske ha tagit ett enskilt samtal med honom.
Nej – jag är grundligt trött på detta insinuanta “vi män” och efter gårdagens SVT Debatt vet jag inte om jag vill kalla mig feministisk man längre.
Uppdatering:
https://twitter.com/danielswedin/status/139984118762057728
Det är ganska enkelt att ironisera över förenklingarna i debatten. Jag avstår.