Frågan om hur män egentligen är fortsätter att snurra på kultur- och samlevnadssidor på Sydsvenskan.
Jens Liljestrand ger en mörk bild av maktmän i kris. Den ursprungliga rubriken lär ha varit “Varför är alla män tomtar” – som blev det mer nyanserade “När männen blev till tomtar”. Men det är svårt att värja sig från det generaliserande och nedlåtande tonfallet. Slutpoängen tycks vara att män ska sluta när det står på toppen. Zlatan och Knausgård är exempel på personer som skulle kunna dra sig tillbaka med värdighet. Jag vet inte om det här rådet gäller alla män?
Jonas Nyren tecknar två porträtt av män som brottas med den manliga närheten. Flickidolen Martin Svensson beskriver sina erfarenheter från att ha försökt skapa avsexualiserade frizoner mellan män och det tycks fortfarande vara ett suspekt projekt med manlig vänskap och närhet.
Jag tror det hade blivit ett spännande möte om Jens och Jonas hade försökt sammanföra sina artikeluppslag till en sammanhängande text. Nu återskapas schablonerna i tidningens olika sektioner.
Jag skrev kort om Språkrådets nyord “tjejsamla” och anade att förslaget skulle väcka ont blod i vissa kretsar. På twitter rasar en storm och de flesta tycks vara djupt upprörda över tanken på att det skulle finnas någon skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att samla.
Många tycks tolka prefixet “tjej-” som nedsättande, men jag är inte säker på om det är nödvändigt. Krönikören i källan beskriver sina drivkrafter bakom samlandet och jag känner igen hans sätt hos många andra män och pojkar. På ett djupare plan tror jag att det handlar om en längtan efter att skapa något vackert – en fullständig uppsättning av whiskyflaskor från ett viss årtal, samlarbilder på ishockeyspelare, observationer av fåglar, flygplan, fotbollsplaner eller nummerplåtar. Den här längtan efter fulländning är naturligtvis samtidigt absurd. I det ögonblick din samling är komplett tappar livet en del av sin riktning och innebörd.
Jag menar nog att det finns en skillnad mellan detta i grunden fåfängliga samlande och det mer pragmatiska sökandet efter något man är intresserad av och tycker är trevligt. Från min begränsade horisont tycker jag mig se ett könsmönster, men jag hoppas att läsarna ska hjälpa mig med exempel på kvinnor som ägnar sig åt det som krönikören beskriver som motsatsen till tjejsamlande. En hängiven längtan efter att fullborda ett svårt och för den oinvigde meningslöst projekt.
Det viktigaste är att inte lägga någon värdering i de här två sätten att vara. Jag är fascinerad av att det finns människor som ägnar en stor del av sin vakna tid åt att fundera över hur de ska kunna få syn på en ny fågel. Jag kan till och med vara lite avundsjuk på deras sätt att avtvinga livet en mening. Men jag vill inte vara beroende av dem och innerst inne tror jag att det här samlandet är en flykt från livets förgänglighet.
Till sist dör vi och 100 lyxbilar i garaget kan inte förändra detta faktum.
För mig är den mest spännande frågan varför så många kvinnor lyckas skapa mening i sina liv utan den här formen av distraktion. Jag tror att Anders kommer peka mot fortplantningen som förklaring.
Så snälla läsare – jag törstar efter exempel på kvinnliga samlare som lever upp till den stränga definitionen jag har försökt beskriva ovan.
P.S. Det är delvis en annan diskussion huruvida språket har en normativ funktion och att blotta förekomsten av ett ord i så fall skulle konstruera de här könsskillnaderna som egentligen inte finns (eller har kommit överens om att vi tycker illa om)
Vi diskuterar värdet av att pröva på nya saker och jag funderar över om det är dags att bli lite djärvare i min klädstil. Den här slappa heteronormativteten känns lite sliten.
Om jag har tur kanske jag får vara med på Stjärnorna på slottet!
Det går kanske att tolka studien som om pojkar tar större skada av föräldrars separationer än flickor. Ett svårsmält budskap och forskarna tvekar.
“We find no real relationship between parental input and girls’ achievement. It’s kind of like they are protected, in a sense. The parental input just becomes more relevant for the boys than for the girls.”
The findings were in no way intended to stigmatise single parents, she stressed. “It’s obviously a much more complicated picture. The only thing we’re trying to say – and we’re not the first ones to make this point – is that these families are very different in how much time they spend with their children, maybe because they have to spend more time at work. They don’t have to be malign reasons.
“But we’re not really going down that path. We’re documenting this fact, which is already fairly well accepted, and saying that, because this input matters so differentially for boys and girls, boys do particularly poorly in these families.”
Dylan Wiliam, emeritus professor of educational assessment at London University’s Institute of Education, said the study added to “a growing literature of things which explain exactly how disadvantage impacts children”.
“Obviously, home background makes a difference to all kids, but it seems to make more difference to boys than it does to girls,” he said. “It could be that girls are more resilient, but then also less able to take advantage of the very strong effects of positive parenting.”
The gender gap was a quite vexed area of educational research, he added. “It’s something people are quite sensitive about, and it can be hard to discuss in a sensible way, without just saying, ‘Well, they’re just boys.’ And the other thing people point out is that when boys outperformed girls no one worried about it.”
Den sista åsikten är vanlig i Sverige. Jag menar fortfarande att det är en mycket obehaglig form av revanschism.
Kvällsposten hade på 70-talet en serie under ovanstående rubrik. Jag tror tanken var att lyfta fram positiva händelser i en mörk värld. Ibland blev det lite krampaktigt.
Nåja – jag samlar på artiklar som beskriver män som engagerade och ansvarstagande. Det här reportaget från Öppna förskolan visar på betydelsen av mötesplatser för föräldralediga män.
Tillsammans med kollegan Karin Hallbäck Stigendal startade hon pappafredagar på Öppna förskolan för sex år sen. De ville göra något konkret för att stävja den ojämlika fördelningen mellan mammor och pappor som kom till förskolan. Papporna var i minoritet – jämt.
Så vad skulle hända om de portade alla mammor en dag i veckan?
Mycket, visade det sig.
Nervösa mammor ville inte lämna lokalen, föräldrar och kollegor uttryckte sin irritation. Det hotades om anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, DO, berättar Karin Hallbäck Stigendal.
– Här har vi under flera år haft riktade grupper för unga mödrar och ensamma mödrar och ingen har reagerat. Så startar vi en pappagrupp en gång i veckan och det blir så starka reaktioner och prat om diskriminering. Intressant, eller hur?
Tysta tankar 