Jens Liljestrand presenterar en antologi med män som brottas med mansrollen. Han är inte nöjd:

Jag skulle s å oändligt gärna vilja att fler män förmådde föra den jämställdhetsdiskursen på det här planet. Utan en sekunds tvekan skulle jag byta bort diverse SCUM-, hen- och hår-debatter, alla dessa ändlösa metadebatter om Axess-höger, Sveland-vänster och Karl Ove Knausgårds eviga babyrytmik, för en enda text där en man medgav att han – konkret, medvetet, personligen – utsatt en kvinna för någon form av kränkning. Inte för att jag känner någon längtan efter mänskligt lidande, utan för att det är omöjligt att komma vidare om vi inte kan råda bot på den groteska diskrepansen i de livsberättelser som alltid är utgångspunkten för genusdebatten. Hur kommer det sig att alla känner en kvinna som har blivit slagen, men ingen känner en man som slår? Att offret alltid är den bekanta, förövaren alltid den främmande?

En möjlig förklaring är att män undviker män som slår. Alltså blir våldet den ensamme desperate mannens handling – inte toppen på det våldsamma maskulina isberget. Men om vi vidgar definitionen av våld till att innefatta sporter med aggressiva inslag kanske det är möjligt att driva tesen vidare?

Den ende som finner nåd är Mikael Niemis berättelse om älgjakt:

Först där, i suget från de fria vidderna och den trygga bastugemenskapen och manlighetens alla falska löften, kan jag närma mig den verkliga smärtpunkten. Eller som Niemi skriver:

”När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.”

Hellre en ärlig mansgris än en hycklande botgörare?

Om den maskulina könsmakten inte tar sig värre uttryck än att vara nära naturen är jag beredd att hålla med.

DN beskriver gubbtrenden bland unga hipsters:

För gubbtrenden håller sedan länge unga män med tydliga trend-ambitioner i ett järngrepp. De går klädda i tweedkavajer, skräddarsydda skjortor, hängslen, rutiga kepsar, virkade slipsar och flugor – allt med en touche av brittisk rävjaktsgreve.

På tallriken ligger givetvis raggmunkar med fläsk, strömningslåda eller annan bastant husmanskost. Och tennislektionerna är för länge sedan utbytta mot en avancerad kurs i korvstoppning.

Katarina Graffman analyserar:

Hon menar att det också kan handla om en strävan efter att, i feminismens farvatten, återerövra traditionell manlighet:

– I det moderna svenska samhället där män kan vara mjuka och känsliga kan detta kompenseras med ett gubbigt yttre. Till saken hör också att konfirmationen förr var en ritual då man gick från barn till vuxen. I dag måste vi själva uppfinna den typen av symboliska handlingar och en sådan kan då bli att välja gubbstilen.

Jag diskuterar gärna riternas betydelse. I artikeln ges Melodikrysset en symbolisk position som vattendelare. Klockan 10.00 gäller det!

Det händer saker. Pär Ström tar time out och Pelle Billing är inte lika lätt att demonisera.

https://twitter.com/pellebilling/status/181703677797597184

Jag gillar rörliga positioner. Livet blir mer spännande så.

Ann Heberlein tycks vilja ta Svelands tes några steg till.

Pär Ström, Pelle Billing, Marcus Birro och Karl­ Ove Knausgård får i vanlig ordning företräda kvinnohatarna. Att Ström och Billing ger uttryck för både rädsla och förakt för kvinnor framgår med all tydlighet, men Knausgård? Mer än en gång har jag undrat om alla de debattörer som pekar ut Karl Ove som en kvinnohatande, rasistisk mansgris egentligen har läst honom.

“Let’s round up the usual suspects…”