Julia Appelblad är inte nöjd med artikeln i Lärarnas tidning där jag kritiserar genuspedagogiken från postmodern vänsterposition.
I senaste numret går hon till attack. Länk
Hans inställning till att arbeta med genuspedagogik är anmärkningsvärd, inte minst på grund av hans ställning som förskollärare och lärarutbildare.
Ouppps – där kom den. Som statens man är det viktigt att inta den rätta positionen. Jag hukar.
Mats Olsson hävdar att genuspedagogiken på ett manipulativt sätt kategoriserar »barnens lekar som önskvärda respektive icke önskvärda«. Speciellt pojkar drabbas, menar han. Vi vänder oss emot detta sätt att beskriva syftet med genuspedagogik.
Ett viktigt tillrättaläggande: det är inte syftet jag kritiserar. Det är effekterna av åtgärderna jag ifrågasätter.
Mats Olsson påstår att genuspedagogik syftar till att »försöka dekonstruera barnen till könsneutrala varelser«, vilket visar på en stor okunskap. Det är väl snarare begreppet och »boxen« kön med manligt och kvinnligt som dekonstrueras, det vill säga plockas isär, för att kunna problematiseras. Men inte eleverna.
Återigen, det handlar inte om tvång eller att placera in folk i ett könsneutralt fack. Ett sådant synsätt är en grov missuppfattning av genus-pedagogik.
Jag vet inte om det går att dra en skarp gräns mellan försöken att upprätta en könsneutral förskola och idén om ett könsneutralt barn? För mig är de sammanlänkade. Men om genuspedagogiken kan bidra till att lösa upp gränserna mellan manligt och kvinnligt är jag helt med. Förhoppningsvis har jag bidragit till att vidga synen på vad som är tillåtet för män genom att arbeta 25 år i förskolan. Antagligen har jag gjort ett mer otraditionellt yrkesval än Julia och en del av hennes kritik känns lite ivrig.
Centralt i genuspedagogik, och även normkritisk pedagogik, är att så långt som möjligt låta elever själva välja hur de vill uttrycka sig. De ska inte bli påtvingade ett kön, varken biologiskt eller socialt.
Att aktivt vägra ha ett genusperspektiv, eller en normkritisk inriktning på pedagogiken, får alltså konsekvensen att vuxenvärlden tvingar på elever en identitet. Denna identitet blir då kopplad till deras biologiska kön utan att ta hänsyn till deras egen bild av sig själva.
Min främsta invändning är just bristen på normkritiskt förhållningssätt. Många av de ivrigaste kritikerna av maskuliniteten tycks vara helt blinda för makten i den egna majoritetskulturen. Foucault kanske skulle kunna ge redskap till att analysera och synliggöra hur makten arbetar i oss – men jag är rädd att den självbelåtenhet som Julia ger uttryck för reducerar omvärlden till objekt för uppfostran. Jag värjer mig för den positionen.
Mats Olsson menar att genusvetarna borde vara bekymrade över det bristande stödet hos svenska folket. Lärarförbundet Student skiljer inte, till skillnad från Mats Olsson, vikten av genusvetenskap från vikten av annan forskning.
Vi ställer inte krav på att forskning måste vara populistisk. Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.
Och där kom halmstrået forskning. Jag menar att de studier som gjorts om effekterna av insatserna av de genuspedagogiska insatserna inte är uppmuntrande. Pedagogerna är ofta uppfyllda av sin egen betydelse men barnets perspektiv är svagt framskrivet. Länk.
Det sista stycket är obegripligt – jag är inte emot forskning som berör elevers utveckling och identitet. Och jag kräver verkligen inte att forskning ska vara populistisk. Så grova insinuationer får vila obesvarade.
Med tanke på Mats Olssons negativa uppfattning och även okunskap om genuspedagogiken, funderar vi på vilka signaler han sänder till sina elever och även till de lärarstudenter han undervisar. Värdegrundsfrågan är inget man kan välja bort att ta hänsyn till i skolan. Den ska ingå och få elever att känna sig välkomna, hur de än definierar sig själva.
Här dryper författaren av självbelåtenhet. Och för den som undrar – jag är för värdegrunden. Och jag försöker vara accepterande mot alla studenter – hur de än definierar sig själva.
Till sist vill vi rekommendera Mats Olsson att fundera kring vilken bild han har av kön och genus och att kritiskt se till sin egen roll i reproduceringen av traditionella könsroller. Vidare bör han sätta sig in i vad genuspedagogik verkligen betyder och innebär.
Att bryta mot konventioner är viktigt ur många aspekter. Jag analyserar mig själv och ser ett prisma av erfarenheter. En del är djupt traditionella och handlar delvis om mitt förhållande till min far och hans värld – å andra sidan har jag levt länge som avvikare i en kvinnokultur och vet nog mer än de flesta om vad det innebär att vara annorlunda. Hur viktigt är det att passa in? Vilka strategier har jag för att bli accepterad? Hur tänker jag när det gäller långsiktigt förändringsarbete? Hur viktigt är det att män arbetar i förskolan?
Där Julia vill lösa förskolans problem med mer medvetenhet och kritisk reflektion försöker jag lyfta erfarenheternas betydelse. Genusvetarna har med stor kraft beskrivit och analyserat vad som händer när barn “gör kön” – frågan är hur vi ska hantera de här kunskaperna? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt? Jag behöver se de goda exemplen.
Som tips på vägen föreslår vi Fanny Ambjörnssons »Rosa — den farliga färgen«, Ungdomsstyrelsens rapport »Hon hen han« och exempelvis Amnestys kurser om norm-kritisk pedagogik och queerpedagogik.
Tack för tipsen. Fanny Ambjörnsson är alltid intressant.
Just nu prioriterar jag arbetet med att försöka rekrytera män till förskolan. I Pedagogiska magasinet försöker jag klargöra min position i den här infekterade frågan. En del av min irritation mot genusvetenskapen är att den på ett nationellt plan har blockerat arbetet utifrån den teoretiska positionen att pedagogens kön inte är betydelsefullt. Då blir mångfaldsarbete problematiskt och motsägelsefullt.
Den diskussionen vill jag gärna föra med lärarförbundet student och Julia. Länk till hemsidan Män till förskolan.

Själv tycker jag mycket om den här bilden av mig själv från Bagarmossen 1959. Vilka känslor väcker den hos dig?