Så gör man i Eskilstuna!

Länk

Idag sker det nyskapande arbetet att rekrytera män till förskolorna i kommunerna.

HSV, Skolverket, Arbetsförmedlingen, de fackliga organisationerna, SKL och högskolorna är välkomna in i matchen. Vem tar initiativ till samordning?

Länk till hemsidan Män till förskolan

Jag citerar hela texten – förlåt Sydsvenskan!

Janne Drigoris:
– Jag ser fördelar med att det jobbar fler män i förskolor. Det är bra att det finns både män och kvinnor på en arbetsplats. Många barn har ensamstående mammor och det är bra få in manlig förebild.

Är män annan slags förebild än kvinnor?

– Nej, men jag anser att det är viktigt att man är båda könen när man jobbar med barn. Det är både för de vuxnas och barnens skull, att barnen får se något som bryter mot könsrollerna.

Hur många har sökt?

– 72. Det var betydligt fler än jag trodde. Vi har valt ut 20 av dem med hjälp av intervjuer. Mest positivt är att många idrottskillar vill prova på, sådana som varit ledare i handboll eller fotboll. Men några är också esteter. De flesta är killar som precis slutat gymnasiet.

Vad händer nu?

– I augusti får de mentorer som de ska vara med ett par dagar innan vi tar in dem som timvikarier. Om de vill stanna ska de ha börjat förskollärarutbildningen senast nästa höst. Målet är att 5–6 killar söker.

Hur gör man för att få män att vilja jobba på förskola?

– Det kan vara jobbigt att vara ensam man i en förskola. I Eskilstuna har vi har en avdelning där det jobbar tre män, och de har inte slutat på många år.

…Janne Drigoris, enhetschef för personalpoolen i Eskilstuna kommun, som rekryterar män till förskolan utan att kräva rätt utbildning, med avsikt att locka fler män att börja arbeta i  förskolan.

Så känns det att bli utskälld

Julia Appelblad är inte nöjd med artikeln i Lärarnas tidning där jag kritiserar genuspedagogiken från postmodern vänsterposition.

I senaste numret går hon till attack. Länk

Hans inställning till att arbeta med genuspedagogik är anmärkningsvärd, inte minst på grund av hans ställning som förskollärare och lärarutbildare.

Ouppps – där kom den. Som statens man är det viktigt att inta den rätta positionen. Jag hukar.

Mats Olsson hävdar att genuspedagogiken på ett manipulativt sätt kategoriserar »barnens lekar som önskvärda respektive icke önskvärda«. Speciellt pojkar drabbas, menar han. Vi vänder oss emot detta sätt att beskriva syftet med genuspedagogik.

Ett viktigt tillrättaläggande: det är inte syftet jag kritiserar. Det är effekterna av åtgärderna jag ifrågasätter.

Mats Olsson påstår att genuspedagogik syftar till att »försöka dekonstruera barnen till könsneutrala varelser«, vilket visar på en stor okunskap. Det är väl snarare begreppet och »boxen« kön med manligt och kvinnligt som dekonstrueras, det vill säga plockas isär, för att kunna problematiseras. Men inte eleverna.

Återigen, det handlar inte om tvång eller att placera in folk i ett könsneutralt fack. Ett sådant synsätt är en grov missuppfattning av genus-pedagogik.

Jag vet inte om det går att dra en skarp gräns mellan försöken att upprätta en könsneutral förskola och idén om ett könsneutralt barn? För mig är de sammanlänkade. Men om genuspedagogiken kan bidra till att lösa upp gränserna mellan manligt och kvinnligt är jag helt med. Förhoppningsvis har jag bidragit till att vidga synen på vad som är tillåtet för män genom att arbeta 25 år i förskolan. Antagligen har jag gjort ett mer otraditionellt yrkesval än Julia och en del av hennes kritik känns lite ivrig.

Centralt i genuspedagogik, och även normkritisk pedagogik, är att så långt som möjligt låta elever själva välja hur de vill uttrycka sig. De ska inte bli påtvingade ett kön, varken biologiskt eller socialt.

Att aktivt vägra ha ett genusperspektiv, eller en normkritisk inriktning på pedagogiken, får alltså konsekvensen att vuxenvärlden tvingar på elever en identitet. Denna identitet blir då kopplad till deras biologiska kön utan att ta hänsyn till deras egen bild av sig själva.

Min främsta invändning är just bristen på normkritiskt förhållningssätt. Många av de ivrigaste kritikerna av maskuliniteten tycks vara helt blinda för makten i den egna majoritetskulturen. Foucault kanske skulle kunna ge redskap till att analysera och synliggöra hur makten arbetar i oss – men jag är rädd att den självbelåtenhet som Julia ger uttryck för reducerar omvärlden till objekt för uppfostran. Jag värjer mig för den positionen.

Mats Olsson menar att genusvetarna borde vara bekymrade över det bristande stödet hos svenska folket. Lärarförbundet Student skiljer inte, till skillnad från Mats Olsson, vikten av genusvetenskap från vikten av annan forskning.

Vi ställer inte krav på att forskning måste vara populistisk. Ska vi bygga världens bästa skola måste vi ta del av den forskning som berör elevers utveckling och identitet.

Och där kom halmstrået forskning. Jag menar att de studier som gjorts om effekterna av insatserna av de genuspedagogiska insatserna inte är uppmuntrande. Pedagogerna är ofta uppfyllda av sin egen betydelse men barnets perspektiv är svagt framskrivet. Länk.

Det sista stycket är obegripligt – jag är inte emot forskning som berör elevers utveckling och identitet. Och jag kräver verkligen inte att forskning ska vara populistisk. Så grova insinuationer får vila obesvarade.

Med tanke på Mats Olssons negativa uppfattning och även okunskap om genuspedagogiken, funderar vi på vilka signaler han sänder till sina elever och även till de lärarstudenter han undervisar. Värdegrundsfrågan är inget man kan välja bort att ta hänsyn till i skolan. Den ska ingå och få elever att känna sig välkomna, hur de än definierar sig själva.

Här dryper författaren av självbelåtenhet. Och för den som undrar – jag är för värdegrunden. Och jag försöker vara accepterande mot alla studenter – hur de än definierar sig själva.

Till sist vill vi rekommendera Mats Olsson att fundera kring vilken bild han har av kön och genus och att kritiskt se till sin egen roll i reproduceringen av traditionella könsroller. Vidare bör han sätta sig in i vad genuspedagogik verkligen betyder och innebär.

Att bryta mot konventioner är viktigt ur många aspekter. Jag analyserar mig själv och ser ett prisma av erfarenheter. En del är djupt traditionella och handlar delvis om mitt förhållande till min far och hans värld – å andra sidan har jag levt länge som avvikare i en kvinnokultur och vet nog mer än de flesta om vad det innebär att vara annorlunda. Hur viktigt är det att passa in? Vilka strategier har jag för att bli accepterad? Hur tänker jag när det gäller långsiktigt förändringsarbete? Hur viktigt är det att män arbetar i förskolan?

Där Julia vill lösa förskolans problem med mer medvetenhet och kritisk reflektion försöker jag lyfta erfarenheternas betydelse. Genusvetarna har med stor kraft beskrivit och analyserat vad som händer när barn “gör kön” – frågan är hur vi ska hantera de här kunskaperna? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt? Jag behöver se de goda exemplen.

Som tips på vägen föreslår vi Fanny Ambjörnssons »Rosa — den farliga färgen«, Ungdomsstyrelsens rapport »Hon hen han« och exempelvis Amnestys kurser om norm-kritisk pedagogik och queerpedagogik.

Tack för tipsen. Fanny Ambjörnsson är alltid intressant.

Just nu prioriterar jag arbetet med att försöka rekrytera män till förskolan. I Pedagogiska magasinet försöker jag klargöra min position i den här infekterade frågan. En del av min irritation mot genusvetenskapen är att den på ett nationellt plan har blockerat arbetet utifrån den teoretiska positionen att pedagogens kön inte är betydelsefullt. Då blir mångfaldsarbete problematiskt och motsägelsefullt.

Den diskussionen vill jag gärna föra med lärarförbundet student och Julia. Länk till hemsidan Män till förskolan.

Själv tycker jag mycket om den här bilden av mig själv från Bagarmossen 1959. Vilka känslor väcker den hos dig?

Varför kommenterar jag inte SVT:s reportage om pojkars svaga skolprestationer?

Länk till SVT

Förklaringen till min passivitet är enkel – jag väntar fortfarande på att någon ska intressera sig för innehåll och arbetsformer i skolan. Jag vill inte framstå som negativ och är därför tyst. Kanske kommer någon annan att lyfta frågan om könsobalansen i skolan?

Anna Ekström diskuterar klokt och nyanserat på SVTdebatt (Länk) men det saknas något.

• Skolverket kommer att genomföra en kartläggning och analys av vad som gjorts för att öka andelen män i förskolan i Sverige sedan 1970 och presentera förslag på vilka åtgärder som kan öka andelen män i förskolan.

Jag menar att de nödvändiga utredningarna redan är gjorda och rekommenderar de här texterna:

Vi är några lärarutbildare som gärna vill vara med och stötta Skolverket i sitt viktiga uppdrag. Vi har bildat en lös grupp och hoppas fler vill bidra med idéer.

Länk till hemsidan Män till förskolan

Nya myter om pojkarna

SVT publicerar en ny undersökning om pojkarnas svaga skolprestationer.

Länk

Förutom den vanliga förklaringen om antipluggkultur beskriver en flicka hur pojkarna inte vågar anstränga sig eftersom de är rädda att misslyckas. En lärare skyller på att föräldrarna i kommunen är småföretagare och erbjuder en alternativ karriärväg för dem som inte trivs i skolan.

Jag väntar fortfarande på att någon ska lyfta innehållsfrågor och arbetsformers betydelse. Rektorn tycks se det som ett helt individuellt problem.

20120521-081120.jpg

Fäders ansvar

Mödrars ansvar

Frågan om förädraledighet är poltiskt het. I Sverige överger KD pappamånaden och i den stora världen diskuteras Badinters tes om att ett överdrivet barnperspektiv (som utdraget ammande) hotar kvinnans frigörelse. Den franska feministen har skrivit en bok som skakar om, men också fått stort genomslag. Utifrån historiska och internationella exempel tycks hon argumentera för att moderskap alltid är en kvinnofälla och att männen per definition inte är att räkna med.

Länk

I den australiska tidningen The Monthly blir hon utförligt bemött och artikelförfattaren belyser frågans politiska dimensioner. Skandinavien framstår inte oväntat som ett föredöme när det gäller att förändra synen på fäders ansvar.

For an ‘heir’ of de Beauvoir, Badinter is surprisingly apolitical. Though she notes French mothers have higher birth rates than those of many other western nations, is this really due to them taking a leaf from their history of distant mothering? After all, such practices as wet nursing and foundling hospitals were widespread across Europe, including countries where birth rates are much lower. More likely, French women are better supported than elsewhere and are not forced to choose between motherhood and fulfilling paid work.

As in Scandinavia, the French government gives paid leave for up to three years and invests in higher quality childcare. French and Scandinavian women’s work rates are among the highest in the world. Scandinavian breastfeeding rates are also among the highest in the world, belying Badinter’s belief that breastfeeding is death to paid work.

It is not only mothers who can be supported. Very early in her book, Badinter pronounces that men are hopeless. She says little more on the matter. Yet paid paternity leave, another welcome alternative to the ethic-less care that Badinter proposes, is changing and deepening our understanding of what it is to be a good father. Anna Wahl, from the Stockholm School of Economics, argues that Swedish paternity leave, which cannot be transferred to the mother, “moves the norm a little … It creates pressure on young men; now they have to explain why they’re not going to be at home … It’s not just anyone taking care of the child; it’s the father. It says he is irreplaceable.”

Jag var hemma ganska länge med båda våra barn. Det är jag stolt över och beklagar alla män som missar den sidan av livet.

Förvånansvärt många av våra kvinnliga vänner argumenterade för delad föräldraledighet men var ovilliga att släppa in männen. De skulle kanske ha behövt en liten dos Badinter. Modern är inte oersättlig, men exemplen från 1800-talets grymma vanvård ger ingen ledning för hur familjer ska organisera arbetsdelningen. Det är svårt att få tag på en bra amma och änglamakerskorna har dåliga tider.

In The Conflict: Woman and Mother, Badinter starts out in the dark place of parental ambivalence and, instead of heading for the light, ventures only deeper, drawing bogus lessons, even inspiration, from the killing fields of childhood.

20120513-060051.jpg

Mödrars ansvar

Utifrån rättegångarna mot Mangs och Breivik skriver Heidi Avellan tankeväckande om tendensen att skuldbelägga mödrar för söners handlingar.

Länk

I USA pågår en debatt om “mammafundamentalister”, som startats av boken The Conflict av den franska filosofen Elisabeth Badinter. Dess tes är att dagens moderskap med alla krav på att vara perfekt mamma och totalt uppoffrande har ersatt den gamla sexismen som jämställdhetens fiende:
En mamma ska helt gå in i rollen som mor.

Den mamma som fortsätter jobba – av ekonomiska skäl eller fritt val – tar alltså risken att skada barnet och att som Eva i Vi måste prata om Kevin en dag stå där med omvärldens fördömande och försvara sina livsval inför domstol.

Badinters bok Manlighetens X och Y betyder mycket för mina tankar om kön och genus. Min nyfikenhet är väckt och jag vill verkligen förstå vad som ligger bakom frågan. Handlar det bara om rättvisa (varför anklagar ingen papporna?) eller är det meningsfullt att diskutera föräldrars ansvar för sina barns handlingar?

Stolthet och skuld är oupplösligt förenade.

20120512-144836.jpg

Drömmen om den könsneutrala skolan…

…har sin motsvarighet i drömmen om det könsneutrala högskoleprovet.

Länk till DN

Hoppet var att det nya högskoleprovet skulle jämna ut skillnaderna mellan mäns och kvinnors resultat. Män har sedan starten 1977 haft högre snittresultat än kvinnor. Men det blev tvärtom.

I höstas när den nya provet, med mer matematik och färre ord och texter, hade premiär var mäns snittpoäng 9,4 poäng högre än kvinnornas. Sista gången gamla provet gjordes var skillnaden 6,1 poäng, visar siffror som Högskoleverket tagit fram åt Svenska Dagbladet.

20120506-085159.jpg