…är en äventyrlig aktivitet. EU tror sig kunna locka kvinnor till ingenjörsyrket med den här filmen.
Jag jämför med de rekryteringsfilmer som görs i Norge för att locka män till förskolläraryrket.
Det ska bli spännande att se hur Skolverket hanterar sitt uppdrag att öka andelen män. jag ser fram emot filmerna!
Uppdaterat:
Dagen kunde börjat bättre. Tobias Tobé avslöjar sina bristande kunskaper om barns utveckling och undviker konsekvent intervjuarens frågor om VAD det är man vill testa.
I debatten med Dinamarca blir det tydligt att frågan handlar om grundsyn. Tobé har ett individuellt perspektiv och tror sig kunna skapa likvärdighet genom kontroll och betyg.
Dinamarca är delvis motsägelsefull. Å ena sida vet alla lärare exakt vad varje barn kan – andra sidan är grupperna för stora och barnen osynliggjorda.
Ingen av dem lyfter gruppens betydelse för barns utveckling. Ingen av dem lyckas lyfta näsan över den kompensatoriska ansatsen. Då blir det en fråga om hjälp och stöd – inte rätten att i sin egen takt utvecklas i en stimulerande miljö.
Eller för att vara tydlig: JAG LITAR INTE PÅ KUNSKAPSSYNEN I DE DÄR SKOLMOGNADSTESTERNA.
Jag undrar om Skolverket känner till den här broschyren?
Viktiga frågor ställs på ett nyanserat sätt. Förhoppningsvis behöver vi inte uppfinna hjulet en gång till. Alla utredning är gjorda och manegen är kratad.
Nietzsche gör det inte lätt för oss. Vad menar han?
https://twitter.com/nietzschequotes/status/214891573845037058
Main Entry: contempt
Part of Speech: noun
Definition: disdain, disrespect
Synonym: antipathy, audacity, aversion, condescension, contumely, defiance, derision, despisal, despisement, despite, disesteem, disregard, distaste, hatred, indignity, malice, mockery, neglect, recale, citrance, repugnance, ridicule, scorn, slight, snobbery, stubbornness
I Sverige diskuterar många “hat”. Vi borde pröva några synonymer. Kanske är det nyanserna som befriar?
Men först måste jag nog fundera över budskapet. Älskar inte alla kvinnor varandra?
Nitzsche provocerar och rör om. Det är inte så konstigt att Strindberg hörde till beundrarna. Ingen av dem lämnar läsaren oberörd.
Jag försöker undvika att fastna i positioner. Det är en nästan omöjlig utmaning inom genusdebatten. För oss som strävar efter att undvika dikotomin arv/miljö är varje dag ett äventyr. Antagligen kommer jag att få en del nya vänner och fiender på grund av den här texten.
Så kan det gå.
Jag är trött på kategoriseringar. Demoniseringen av män innebär en romantisering av kvinnor – det är minst lika destuktivt.
Macken har blivit ännu roligare!
Reprisen visar oanade djup. Musikaliskt och politiskt är serien svåröverträffad. Jag tror att det går att diskutera maskulinitet utifrån den här filmsnutten.
Ibland tror jag att det inte går att tala om könsskillnader. Sedan läser jag något som kastar lite ljus över mina erfarenheter.
Successful women know only too well that in any male-dominated profession, we often find ourselves at a distinct disadvantage. We are routinely underestimated, underutilized, and even underpaid. Studies show that women need to perform at extraordinarily high levels, just to appear moderately competent compared to our male coworkers.
But in my experience, smart and talented women rarely realize that one of the toughest hurdles they’ll have to overcome to be successful lies within. We judge our own abilities not only more harshly, but fundamentally differently, than men do. Understanding why we do it is the first step to righting a terrible wrong. And to do that, we need to take a step back in time.
Läs och gråt. Eller gör något åt.
Jag är på loppmarknad i Onslunda och smeker den gamla baddräkten med skräckblandad förtjusning. Antagligen är inte materialet lika inbjudande blött.
Dessutom är det inte min storlek. Jag fikar och möter en samlare som visar upp en burk med idrottsplaketter som han köpt för en tia. Han tar fram förstoringsglas och våg. Fram till femtiotalet var verkligen guldmedaljer av guld. Jag anar att idrottsföreningen har gjort en dålig affär.
Han ger mig en plakett som väcker minnen från skolgymnastiken.
Jag lägger nog ner det där helylleriet. Det verkar inte vara så kul.
Jag lyssnar på Konflikt P1 med blandade känslor. Temat är manlighet och den förtrolige programledaren bemödar sig om att beskriva hur viktigt det är att se saker ur olika perspektiv
Kanske hade jag väntat mig någon form av teoretisk diskussion kring begreppet maskulinitet innan raden av manliga illdåd radades upp. Polska huliganers slagsmål, syriska milismäns sexuella övergrepp, sexköp i Tyskland, franska mediers försök att dölja DSK:s sexuella utsvävningar, fotbollsspelarnas bordellbesök, högermilismäns våldtäkter i Colombia, kvinnomisshandel i Sverige. Behring Breivik och Bin Ladin lyfts fram som exempel på personer som oroar sig för att maskuliniteten är hotad. Den som utifrån det här underlaget skulle försöka försvara maskulinitet som idé lider nog av svårt självplågarbehov.
Det är alltså ingen vacker bild av maskuliniteten som målas upp och den alltid lika påstridige Ingemar Gens tar chansen att sprida sin förklaringsmodell.
Män är programmerade att bli det de är – att söka makt och kontroll.
Vi är så angelägna att ha två kön och sedan blir vi förvånade inför hur det blev?
Jag är lite bekymrad över vad det är för samhällssyn och människosyn som ligger bakom de här deterministiska teorierna. Å ena sidan tycks barnen vara hjälplösa inför någon form av ideologisk påverkan som utövas av ett anonymt och kollektivt “vi” – å andra sidan finns en maskulinitet som konstrueras genom särhållandets princip (samtidigt som det tycks vara så att det här särhållandet blir särskilt påtagligt när barnen inte övervakas – i den fria leken)
Gens beskriver “vår fanatiska önskan att ha två kön” och jag undrar om han menar svensk skolas ivriga försök att genomföra en könsneutral undervisning. Han säger att pojkar och flickor växer upp “fullständigt separat”. Jag skulle snarare beskriva det som att svensk skola och förskola präglas av en het längtan efter att förhindra barnen från att göra kön och att de därför använder sin fritid till att utforska det här fältet.
Gens sammanfattar sina tankar: “Idén om två kön konstruerar våldet”. Utifrån detta perspektiv blir det svårt att argumentera för en skola där maskulinitet och manliga pedagoger ges ett eget värde. Kopplingen till makt och våld är inbankad. När Kristian Lundberg i en avslutande intervju berättar om de hot han mött efter att hjälpt en våldsutsatt kvinna är matchen över.
Om en positiv syn på manlighet innebär ett passivt accepterande av våld, maktmissbruk, barnmisshandel, sexköp, våldtäkt, tvångsäktenskap, pedofili, hedersmord och miljöförstöring – då förstår jag att politiker tvekar inför att stödja försöken att rekrytera män till skola och förskola.
Jag hade nog väntat mig att Niklas Järvklo skulle ha bemödat sig om att belysa andra sidor av männens värld.
Innerst inne har jag ganska bestämda åsikter om det här programmmet, men jag tvekar att uttrycka dem. Så effektivt genomförd är demoniseringen av den andra positionen och jag vill inte riskera att sammanföras med Behring Brevik, Bin Ladin eller dem som mordhotat Lundberg.
I Pedagiska magasinet försöker jag beskriva en alternativ hållning.
Tysta tankar 