Jag är i Berlin och redan innan konferensen börjat är jag överväldigad av kraften i de insatser som tyska myndigheter lägger mer på att rekrytera män till förskolan.
Mest imponerad är jag nog av de här ölunderläggen.
Jag hoppas att Skolverket är här. I Sverige utreder vi frågan och diskuterar maskulinitet.
Följ med på Twitter! Klicka på #Kitas
På bussen från Tegel till Humboldt!
Jag tänker åka på konferens i Berlin den 27-28/9 om män i förskolan.
Är det någon annan som har sådana planer?
Jag tror inte att en man hade kunnat komma undan med den här krönikan.
Länk
”Morsan”, 53, har alltid varit drivande i jämställdhetsfrågor och nu säger hennes två söner att de hatar ”feminismen”.
”De är emot feminism”, säger hon. ”Och när jag börjar tala om maktstrukturer och allt som ligger bakom, så slår de bara dövörat till.”Hennes söner är sura och besvikna. Och de är sura för att de tycker att vuxna särbehandlar flickor på deras bekostnad. Och särbehandlingen börjar tidigt. Den sätter fart redan på dagis och går sedan som en orättvis, röd tråd genom småskola, fritids, mellanstadiet och gymnasium.
Och särbehandlingen yttrar sig på en massa olika sätt: Flickor anses vara ”särskilda”, ”avvikande” och ”annorlunda” och måste därför ”stärkas” för att kunna ”utvecklas”. Och för att flickor ska ”utvecklas”, så måste de ges utrymme att göra sina ”egna saker”.
Och det gör flickorna med tjejträning och tjejaktiviteter under tjejtimmar i olika slags tjejgrupper.
Och här finns enligt ”Morsan” en tendens, att lyfta fram flickornas olika ”svårigheter”, att de har svårt att ”hävda sig” och ”ta plats”. Ja, på det hela taget är det ”synd om” flickor – bara för att de är … flickor.
”Morsan”: ”Här finns en risk, att de snälla småkillarna tar på sig skulden och undrar: Är det vårt fel att det är synd om flickorna? Är det vi som är skurkarna?”
Så här arbetar danskarna för att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken:
Länk
Jag har alltid gillat män i kvinnokläder. De här killarna tillhör den edwardianska tidsåldern.
Källa retronaut.co
Per Svensson sammanfattar hendebatten i Sydsvenskan.
Det är sällan jag jag varit mer överens med en skribent. Slutklämmen är magnifik.
När jag var ung rådde det i upplysta kretsar konsensus kring ståndpunkten att ”intresset” aldrig ljög. Idéer, åsikter och konstnärliga uttryck – allt det som rymdes i det som på skolmarxistiska kallades överbyggnaden – kunde förklaras med hänvisning till ekonomiska och materiella förhållanden, den så kallade basen. Sa man sig älska sol var man antagligen delägare i Nivea. Språket var bara en spegel. Verkligheten producerades på fabriken.
Mer sofistikerade marxister brukade avfärda det sättet att förhålla sig till världen med skällsordet ”vulgärmaterialism”. Sedan flera år tillbaka präglas det svenska debattklimatet snarast av motsatsen, ett slags vulgäridealism. Det råder en närmast manisk fixering vid tecken, bilder, ordval och symbolhandlingar. Fabriken existerar inte längre. Verkligheten produceras av logotyper på godispåsar, affischer för barnfilmer och vokalbyten i personliga pronomen.
Alla samhällsproblem finns och kan åtgärdas i överbyggnaden.
Hur övertygad jag än är om språkets makt och de postmoderna teoriernas förklaringsvärde så måste jag ändå tillstå att relationen mellan språk och verkligheten är något mer komplex än så. Och detta ensidiga intresse för det betecknande på det betecknades bekostnad tenderar hur som helst att göra den svenska kulturdebatten på en och samma gång lätt hysterisk och en smula småttig. En förskjutning mot mer dialektiska förhållningssätt skulle inte skada.
Det liknar en slutreplik.
Jag ser debatten mellan Pär Ström och Kawa Zalfagary på TV4 morgonprogram.
Lite tjatigt och med en tråkig misstänksam underton som förvrider det möjliga samtalet. Pär vill tala om formell diskriminering och juridik medan Kawa ser allt genom strukturer.
Parallellen mellan kvinnor och personer med läs- och skrivsvårigheter är riskabel. Bilden av kvinnor som svag och utsatt grupp leder till slutsatser som nog ingen är beredd att dra.
När jag började jobba på Lärarutbildningen ägnade vi huvuddelen av den första kursen åt att diskutera “En skola för alla”. Idag lever begreppet en undanskymd tillvaro.
Läs Anna Kayas text på Skollyftet
Sällan har så många väntat så mycket på en rapport från Skolverket. Möjligtvis är det bara jag?
Tysta tankar 