Fyra maskulinitetsforskare motar PM i grind?

PM Nilsson ska utreda jämställdhet ur ett manligt perspektiv. Fyra genusvetare förklarar att det inte behövs.

Länk

Det påstås också att jämställdhetspolitiken hittills inte uppmärksammat män. Inte heller detta stämmer. Under åren har flera statliga jämställdhetspolitiska initiativ tagits med inriktning på män, från 1980-talets ”Idégruppen för mansrollen” till ”Pappagruppen” på 90-talet och utredningen ”Vill man ha jämställdhet?” från 2002. Män har således varit i fokus för såväl forskning som jämställdhetspolitik under en relativt lång tid i Sverige.

Pelle Billing menar att det nog finns utrymme för mer forskning i ämnet.

Länk

En annan konsekvens av maskulinitetsforskningens plats i det genusvetenskapliga ramverket, är att den ofta benämner sig som ”kritisk” maskulinitetsforskning. Det finns alltså en tradition av att forskningen ska vara kritiskt inställd till män och manlighet, vilket selekterar för en viss typ av kunskap. Denna ansats har sitt bidrag att ge, men kan inte vara enda utgångspunkten när regeringen vill få en så bred bild som möjligt av mäns livsvillkor och livssituation. Utredningens uppdrag är ju att ”beskriva och analysera mäns livssituation i förhållande till kvinnors i dagens Sverige och hur den har förändrats under senare år”.

Jag läser de argsinta kommentarerna och hoppas att PM kan hålla huvudet kallt i den här soppan. Någon måste göra det.

20121003-223057.jpg

“Öppet sugna tanter” sökes (inlägg #5000!)

20121003-094633.jpg

Catia Hultquist reagerar på hur de manliga jurymedlemmarna i X-factor förhåller sig till de unga kvinnliga deltagarna.

Jag följer inte serien men funderar över om det finns ett könsstereotypt filter som styr tolkningen av de här kramarna. Kanske är jag lite misstänksam mot bilden av snuskiga äldre män och oskyldiga unga flickor.

Vem gör ett teveprogram där rollerna byts?

(Jag hade tänk skriva ett storstilat jubileumsinlägg, men det är inte riktigt min stil)

Det är möjligt att förena genuspedagogik och rekrytering av män till förskolan

Jag vet inte vad som hände. I Sverige tycks alla positioner vara låsta och förhållandet mellan mansrörelse och genusvetenskap präglas av stor misstänksamhet.

I Tyskland arbetar man tillsammans. Det finns ingen motsättning mellan att bryta mot stereotypier och rekrytera fler män till förskolan.

Tvärtom!

Länk till häftet Genderloops.

20120930-212850.jpg

Börja med familjepolitiken?

Nu börjar jag kunna sortera tankarna efter konferensen i Berlin. Det dominerande intrycket är avundsjuka – i många länder är män till förskolan en politiskt viktig fråga och alla goda krafter tycks angelägna att visa handlingskraft.

Jämställdhetspolitik, familjepolitik och utbildningspoltik drar åt samma håll. Då finns förutsättningar för verklig förändring.

Ett samtal med en skandinavisk deltagare dröjer sig kvar. Hon menade att det var hyckleri att ställa just frågan om män till förskolan i centrum, när den tyska familjepolitiken uppvisade så stora brister. Varför skulle männen lockas att arbeta med barn på institutioner när de bevisligen (i statistisk mening) inte tar ansvar hemma? Andelen hemmafruar är med svenska mått chockerande stor och barnomsorgen är i många delstater bristfällig.

Ur det svenska perspektivet var utbyggnaden av daghemmen på 70-talet ett redskap för kvinnans frigörelse och inträde på arbetsmarknaden – här verkar den aspekten vara mindre viktig. Myndigheterna tycks intressera sig mer för verksamhetens kvalitet ur barnens perspektiv. Jag tror att det ansvariga ministeriet har hand om kvinnor, familjer, äldre och ungdomar – en udda kombination ur mitt perspektiv.

Jag känner igen diskussionen om föräldraledighetens betydelse från expertgruppen till utredningen Man ska bli lärare. Vi talade ofta (och delvis i uppgivna tongångar) om hur allt egentligen borde börja med att män tar ut föräldraledighet och DÄREFTER upplever ett starkt ansvar för det uppväxande släktet. Konsekvensen skulle vara en uppluckring av traditionella normer och arbetsfördelning i hem och arbetsliv.

Den här kopplingen till familjepolitik menar jag är problematisk. Det finns inget självklart samband mellan hur vi organiserar våra relationer hemma och yrkesval. Erfarenheter från andra länder visar att det i perioder av arbetslöshet är ganska enkelt att rekrytera män till omsorgsyrken. Den relativa smärta i att kvinnan gör karriär som “bread winner” tycks vara mindre än rädslan för att bli lämnad utanför arbetsliv. Mina irländska kollegor menade att det inte var en stor prövning för en arbetslös man att ge sig in i ett traditionellt kvinnoyrke och den danska kampanjen har budskapet “byt jobb – inte identitet”.

Jag tror alltså att det är möjligt att avdramatisera ett yrkesval där männen gör inbrytningar på en kvinnlig domän. I första steget handlar det om att visa att man behärskar yrket (efter lämplig utbildning) – nästa steg skulle vara att påverka innehållet. Många män nöjer sig inte med att vara “kryddan på soppan”. De vill påverka innehållet i verksamheten.

Min primitiva förklaringsmodell skulle kunna kalla marxistisk eller historiematerialistisk. Jag betonar ekonomins betydelse för tänkandet. I ett samhälle där män arbetar inom omsorg kommer föreställningarna om uppdelad arbetsmarknad med skarpa gränser att på sikt luckras upp.

En annan idealistisk (eller normkritisk) teori skulle vara att vi börjar med att förändra överbyggnaden och språket. Genom att kritisera traditionella föreställningar och medvetandegöra befolkningen om de ideologiska strukturernas betydelse kan en upplyst regering lyfta landets befolkning ur okunskapens mörker.

Det här hårddragna försöket att renodla två olika strategier är delvis en lek med ord, men det finns en liten kärna av allvar. Genom historien har ekonomi och arbetsliv visat sig betydelsefullt för våra uppfattningar om vad som är normalt och möjligt. På konferensen möter jag män från Irland som berättar hur lågkonjunkturen förändrat tänkandet. Vi anpassar oss när vi måste. Det går att arbeta i traditionella kvinnoyrken utan att tappa status inom de manliga hierarkierna.

I Sverige tycks det vara fortfarande vara kontroversiellt för män att välja ett omsorgsyrke. Det kan bero på att de anar ett bakhåll.

20120930-175545.jpg

Tysk grundlighet

Regeringen satsar 13 miljoner € på jämställdhetsarbete i förskolorna och vill veta om det ger resultat.

Länk till karta där varje delstater redovisar sin statistik.

På en annan del av hemsidan kan du klicka fram tendenser mellan 2008-2011.

Nyamko Sabunis uppdrag till Skolverket är aningen mer diffust formulerat.

Jag kan ha underskattat kraften hos de reaktionära organisationerna

Läser med förfäran om hur genuspedagogiska insatser motarbetas i Lettland.

En av de ”farliga” böckerna heter ”Dagen då Karlis var Karlina”, den andra är ”Dagen då Ruta var Rihards”.

Båda kan ha ödesdigra följder för lettiska barns sunda könsidentitet, enligt upprörda aktivister som nu kräver den ansvariga ministerns avgång.

Välfärdsministern Ilze Vinkele har enligt representanter för 54 lettiska medborgarorganisationer grovt överskridit sina befogenheter när hon tillåtit att de förhatliga böckerna delas ut till lettiska förskolor. Bland dem som protesterar finns två lärarorganisationer.

Böckerna gavs ursprungligen ut av det danska jämställdhetsministeriet. Den lettiska versionen är producerad med stöd från Nordiska ministerrådet.

I en av böckerna får en flicka klättra i träd med pojkarna i stället för att titta på prinsesskronor med de andra flickorna på förskolan. I den andra boken leker en pojke med dockor tillsammans med flickorna.

Helt förkastligt, menar de 54 medborgarorganisationerna i ett protestbrev till regeringen.

Idag är jag 100% genuspedagog.

20120930-172356.jpg

Det skulle kunna vara ett sedelärande exempel på hur svårt det är att överföra metoder mellan länder? Kanske är Lettland ett land med dåliga erfarenheter av social ingenjörskonst.

Nu förstår jag bättre inläggen från de baltiska konferensdeltagarna. Jag utgick från att deras situation liknade den svenska.