Jag fortsätter att botanisera bland utländska sidor. Det är många som försöker beskriva nödvändigheten av att män tar större ansvar för hur barn växer upp.
Jag gillar den här organisationen och skrattar ofta åt bilder som de delar på Facebook.
Från programförklaringen:
Collaborative Mentorship
Boys need and deserve mentorship, as do parents.
Our society emphasizes individual achievement and separation from difficult feelings.Boys are strongly pressured to emotionally isolate themselves, leading to communication blocks which parents may label as rudeness, stonewalling, lack of cooperation, and lack of consideration.
We adults have created songs, advertisements, movies, games, and magazines which depict men, women, girls and boys in unwholesome gender stereotyped roles. Young and old, many of us are confused about how to be and how to relate to one another.
So, what can we do, as parents and mentors, on behalf of our sons?
What if their attraction to superheros and even violent gaming could be understood as signals of boys’ positive potential to contribute to our world? What if we could discover how our boys’ desire to respect themselves in such a way that they naturally stand up for and protect those in need? How can their confidence and assertiveness grow and aggressiveness diminish? What will help boys connect them to their emotions and to the natural world?How can we help boys direct their natural yearning for risk-taking, challenges and mastery in the most positive directions?
As a community, we will form common understandings about ways to teach, model and mentor that will help boys in these ways.In this context, we will also strive to discern the commonalities and differences in our roles as mothers, fathers, and mentors, and how these roles might evolve as our sons mature.
Jag bläddrar bland deras foton på Facebook och hittar många spännande uppslag. Barn behöver äventyr – men språket är också viktigt.
Ibland blir det aningen mansromantiskt och new age – men det är smällar man får ta.
“Det räcker inte längre med att bara vara man”
Ellen Albertsdotter skriver:
Sedan decennier har flickor presterat bättre än pojkar i den svenska skolan. Numera är kvinnor i majoritet på de flesta av universitetens grundutbildningar. Tidigare i höstas tillsatte därför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni en utredning för att undersöka diskriminering av män. Utredaren PM Nilsson ska bland annat analysera just att flickorna redan i grundskolan får bättre skolbetyg än pojkarna.
Detta är dock inget svenskt utan ett internationellt problem, vilket författaren Hanna Rosin även visar i debattboken ”The End of Men: and the Rise of Women”. I Storbritannien är nästan 75 procent av de examinerade universitetsstudenterna kvinnor. 2009 var kvinnorna för första gången fler än männen i den amerikanska arbetskraften. Allt fler familjer i USA är beroende av kvinnan som huvudförsörjare (över 60 procent i Washington D C).
När metoder för att avgöra fostrets kön lanserades i USA på 1970-talet var det många som var bekymrade över det kvinnliga könets framtid. Men enligt en studie av en ny fertilitetsmetod, Microsort, begär upp till 75 procent av amerikanerna en flicka när de får välja. Detta gäller inte endast i väst. Till och med i ett i grunden patriarkalt samhälle som Sydkorea säger sig föräldrarna nu föredra en dotter. Duktiga flickor är alltså eftertraktade av såväl skolsystem som blivande föräldrar.
Jag har svårt att förstå den skadeglada undertonen och känner inte igen tanken på att det skulle räcka med att vara man. Inom vilka sektorer har det varit så?
Sakta börjar feminismen orientera sig mot ett landskap där offer- och förövarrollerna inte är självklara. Tanken på att män skulle kunna diskrimineras tycks vara svår att vänja sig vid.
Lycka till PM!
Snart kommer Skolverket att lämna förslag till Nyamko Sabuni på åtgärder för att höja andelen män i förskolan.
Om de har tagit del av de tyska försöken kan det bli spännande. Här finns mycket att lära.
Jag älskar Skrotnisse. Seriens höjdpunkt är när Ture Björkman försöker lura av boken från Bertil Enstöring
Jag försöker summera debatten på festivalen Gränslandet. Alexander Alvina är en trevlig och välformulerad person och de som hade väntat sig konfrontationer blev nog besvikna. Vi var bedövande överens om rätten att definiera sig själv och betydelsen av att kunna inta rörliga positioner. Samtidigt borde det vara en rättighet att inte definiera sig själv utifrån de kategorier som språket erbjuder. Jag ser inte att hen läser det problemet. Ett ord som utger sig för att vara både diffust och precist har ingen framtid.
I Sydsvenskan tas andra intressanta aspekter upp.
Tolerans är när nyfikenheten på den andre är starkare än rädslan. Som hos det tillitsfulla barnet som ännu inte har huvudet fullt av färdiga föreställningar.
Definitionen är Tomas Böhms, läkare, psykiatriker och medförfattare till antologin ”Tolerera” och till ”Hämnden är upprättelse”.– Intolerans däremot, är när rädslan tar överhanden. Den använder sig av förenklade resonemang och är emot allt som är nyanserat och kräver tankearbete, säger han.
På individnivå är de psykologiska mekanismerna ungefär desamma vare sig det handlar om att vara tolerant mot partnern eller mot en person från ett annat land, menar han. Tolerans handlar om att leva sig in i den andres situation. Men också om ett växelspel mellan tolerans och gränser.
Fler lärare skulle verkligen inte skada. Men vill vi hjälpa pojkarna på riktigt bör vi börja redan när de är bebisar. Och göra ”kvinnor” av dem.
Anna Larsson Laestadius
Jag är trött på genusdebatten. De där citationstecknen runt “kvinnor” är bara ett klumpigt försök att dölja det pojkfientliga budskapet. I rubriken är de borta.
Det uppfriskande är att ALL inte förskönar sina ambitioner genom att kalla det “könsneutral pedagogik” eller något annat hycklande.
Frågan är om Nyamko Sabuni delar de här åsikterna? Snart ska Skolverket föreslå åtgärder för att rekrytera män till förskolläraryrket.
Varför?
I Tyskland försöker myndigheterna rekrytera med hjälp av ölmattor. Dricker “kvinnor” öl?
Jag vikarierar i panelen som ska diskutera “hen”. (Autocorrect föreslår “hem”)
Mina meriter är oklara.
Bitte Assarmo refererar på Newsmill en undersökning om hur böcker gallras ut:
Barn- och ungdomsböcker kan alltså ratas för att de har ”fel” värderingar; för att en bibliotekarie anser att könsrollerna är otidsenliga eller förlegade.
Så har bland annat skett med den populäre barnboksförfattaren Richard Scarrys böcker. Gallringen beror inte på bristande popularitet; av Malmö Stadsbiblioteks tolv exemplar av Scarrys ”Bilar och traktorer och annat som rullar” stod, när detta skrevs, endast en på hyllan; alla de övriga var utlånade. Orsaken till gallringen är helt enkelt att könsrollerna i Scarrys böcker anses otidsenliga och ”visar upp ett tydligt isärhållande av manliga och kvinnliga sysslor”
Skulle vi stå ut med att vuxenböcker behandlades på samma sätt?