Vilka personlighetstyper gynnas i skolan

20130124-222709.jpg

Länk

En av egenskaperna hade ett klockrent samband med höga betyg; samvetsgrannhet. Även neuroticism, det vill säga den egenskap som innebär att ångest och oro driver på eleven, ledde till höga betyg. Tvärtemot vad Pia Rosander hade trott så ledde inte öppenhet eller, med andra ord, intellektuell nyfikenhet, till höga betyg.

– Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever, säger Pia Rosander. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet.

Dagens skola gynnar alltså de så kallade ”duktiga flickorna”. Pojkar har oftare den personlighetstyp som drivs av lust och nyfikenhet och som alltså inte belönas av betygssystemet.

Idag kommenterar jag inte.

Trollkarlen från Oz vs Star wars?

Colin Stokes analyserar populärkultur på TEDtalks  och drar en del snabba slutsatser om hur föräldrar bör välja filmer till sina barn.

bechdel2

Föreläsningen är inte  utan poänger, men det känns som om han missar den djupare meningen i de där filmerna och fastnar i moralism. Filmer handlar inte enbart om “goda förebilder”. Då hade det räckt med en film.

Full av förväntan på den nya förskoleministern!

Jag lyssnar på presskonferensen med vår nya minister Marie Arnholm och blir en smula bekymrad. Vi som arbetar med förskolan är lite känsliga och vill gärna bli omnämnda som en viktig sektor. Men det är en brokig portfölj och jag anar att det finns andra frågor som är mer spännande.

Länk

Särskilt nyfiken är jag på hur ministern kommer att hantera Skolverkets rekryteringsförslag!

 

lineboys_13124_md

En manlig revolution?

Jag läser en engagerad text om män och manlighet på Sydsvenskans aningen förutsägbara kultursida. Utifrån möten med en hycklande man på en kulturkonferens och en våldtäktsförsvarare drar Joumana Haddad slutsatser om hur mansrollen behöver förändras:

Det är därför vi behöver en ny sorts män: en sort som inte kräver kvinnans underordning, som inte behöver beröva henne hennes rättigheter eller förnedra hennes känslor för att känna sig ”manlig”. Vi behöver också en ny sorts kvinnor: en sort som kan slåss med näbbar och klor för sina rättigheter utan att utpressa eller utesluta männen. Kvinnor som inte strävar efter att ersätta patriarkatet med ett matriarkat utan efter ett verkligt partnerskap med det manliga könet.

Verkligt mod har ett pris. Och många män förstår inte vilket detta pris är. De förstår inte att det handlar om att motstå machismons enkla lockelse och istället stå upp för en anständig, ädel och rättvis uppfattning om sin egen makt, liksom ett frigörande erkännande av sina svagheter.

Det som behövs nu, jämsides med den kvinnliga revolutionen, är inget annat än en manlig revolution: en radikal, strukturell, fredlig och inte bara frasradikal revolution som leder till en mognare och mer tillfredsställande relation mellan könen.

Och medan ni gör det, kära män, kom ihåg det här: machismo handlar inte om män mot kvinnor. Det handlar om pojkar mot män. (min kursivering!)

Det är intressant att jämföra perspektivet med tonläget hos några av de mansgrupper jag följer på Facebook.

http://www.facebook.com/MenSupportingMen

http://www.facebook.com/meninchildcare

385200_559661467395181_88576063_n

Det finns olika uppfattningar om vilken roll män ska spela i barnens liv. Migrationsverket har en del att förklara.

Läs!!!!!

Männen på förskolan

Utredningen som föreslår åtgärder för att öka andelen män i förskolan har inte väckt mycket uppmärksamhet. Jan Söderstedt menar att man bör se texten i ljuset av den här artikeln:

I tidningen Förskolan med titeln ”Vi skapar könen själva” (Förskolan 2001:1) intervjuades Britt-Marie Berge, genusforskare, docent i pedagogik vid Umeå universitet och föreståndare för Kvinnovetenskapligt Forum. Här framgår det solklart varför det är så svårt för jämställdhetsväsendet att diskutera problemet med jämställdhet i förskolan.

Berge säger:

“Det finns en fara med jämställdhetsbegreppet: det osynliggör vem som är den förfördelade parten i stort, säger Britt-Marie. Hade det stått klart uttryckt hade strategierna kunnat bollas mot det.– I jämförelse med män är det färre arenor där kvinnor kunnat göra sig gällande. Det är i skola, vård och omsorg som kvinnor under lång tid byggt upp ett gediget kunnande. Ska man ta fasta på jämställdhetsbegreppets kvantitativa sida, kan det bli så att män kräver tillträde till dessa arenor i jämställdhetens namn. – I det stora innebär det att kvinnor förlorar mark och makt även inom de, i jämförelse med mäns, få områden där kvinnor fått sätta och utveckla agendan. Har man genusglasögon ser man att i arbetslöshetstider uppmuntras män att gå in i kvinnodominerade yrken i stället för att konkurrera med män på andra områden. – Det är bra med män i barnomsorgen, om de lär av kvinnors erfarenhet och blir förskollärare. Men inte om de kommer in för att de inte ska konkurrera med männen om andra jobb. Män i kvinnodominerade yrken blir ofta föreståndare och chefer. De traditionella könsmaktsmönstren gör att de till och med uppmuntras av kvinnor att ta ledande positioner. Det är inte jämställt, det är ett annat fält för män att skaffa makt på, säger Britt-Marie. Skulle man däremot pusha lika mycket för att kvinnorna får makt på något område där männen är dominanta vore det en annan sak. – Men när kvinnorna kommer in till exempel på den naturvetenskapliga arenan så ska de anpassa sig. Och när männen kommer in i förskolan är det verksamheten som ska förändras… Varför kan inte män tycka det är bra, det som kvinnor byggt upp? Det är alltid mannen och pojken som blir norm.”

Det känns ganska hårt att möta den här misstänksamma attityden. Även om det skulle råka finnas enstaka kompetenta och trevliga män är de trots allt representanter för något mycket obehagligt.

20130117-193057.jpg

Mansroll, papparoll – inga enkla lösningar

Frågan är vad som egentligen är kärnan? Om det nu finns någon.

Pappans uppgift var framförallt att se till att barnen klarade sig och skötte sig. Möjligen hjälpte han dem med kontakter och arbete när de var på väg ut i sina egna vuxna liv.

Så ser det inte ut idag. Åtminstone inte för dem som betraktar försörjarrollen som ett ganska trist och gammaldags ideal.

Men vad ska pappa bidra med istället, nu idag? Det finns några modeller eller snarare stereotyper. Vi känner igen dem och det är lätt att göra sig lustig över dem.

En är latte-pappan, han som tidigare kallades velourpappa. Den innebär att gränsen mellan mammas och pappas roll suddas ut. Pappan blir omhändertagande och utför också alla ”kvinnosysslor”- ett jämställdhetsideal.

En annan är den pushande idrottsföräldern. Pappa hjälper – fast ofta stjälper – barnet att prestera och utvecklas. Att nå framgångar är det viktigaste och livet blir till en slags tävling.

En tredje är rockern. Den häftiga pappan, som alla kompisar beundrar. Men som i verkligheten sällan lever upp till idealet.

Jag vet inte om de här kategoriseringarna ger ledtrådar för de män som försöker orientera sig mellan olika ideal.

20130114-205213.jpg

Min far lärde mig göra en pilbåge när jag var fem år. Det glädjer mig fortfarande.

Oemotståndlig film om barnen på Arsenalförskolan!

Jag är för hängiven pedagogik. Förmågan att skapa engagemang är nog en av de viktigaste och samtidigt svåraste att utbilda fram.

Studenterna hänvisar gärna till läroplansperspektivet – sådant de tror att staten vill att de ska lära barnen. Ibland försöker de utgå från ett barnperspektiv. Det riskerar att bli passivt och förvirrat. 20 barn med olika intressen är förvirrande – de vill olika saker.

Jag antar att de norska pedagogerna har en mer pragmatisk inställning. Om de lyckas sälja in temana Bob Dylan och Arsenal till barn och föräldrar är de värda all respekt.

Tids nog kommer barnen att möta lärare som ser sitt uppdrag ur ett mer nyttoinriktat perspektiv.

Neeeeeeeeej!!! – uppdaterad

Länk till sida från Australien – samma diskussion där.

Den danska pedofilskräcken – länk till Politiken

20130107-193216.jpg

»Børnene får ikke lov at være alene med en voksen, og den nære kontakt går tabt. Det er et pædagogisk tab, der rammer alle børn og især de svage eller børn i krise«, siger en af de tre forskere bag undersøgelsen Else-Marie Buch Leander.

Bupl-formand: Det er gået for vidt
Formanden for pædagogernes fagforening, Henning Pedersen, er heller ikke begejstret for retningslinjerne: »Når reglerne er så stramme, at det forhindrer pædagoger i tage et barn op på skødet og trøste det, altså en helt naturlig reaktion, er det gået for vidt«.

80 procent af institutionerne i undersøgelsen har aldrig haft en sag om pædofili eller en mistanke, og sagerne i de øvrige institutioner har oftest vist sig grundløse.