Jag vandrar genom kvarteren bakom Alexanderplatz och stannar upp framför det nybyggda Barbielandet.
På gatan rasslar en brölande svensexa förbi i en ölvagn som drivs av en komplicerad cykelkonstruktion,
Under tiden lastar den elegante mannen in presenter i sin blanka svarta bil. Det känns inte som om de här två världarna kommer att mötas i Berlin. Samtidigt verkar alla ganska nöjda?
Den här affärens namn gillar jag.
Idag skriver jag i Sydsvenskan om män i förskolan utifrån den danska storfilmen Jakten.
Det kommer nog att dyka upp en länk under dagen.
Filmen recenseras av Göran Sommardal i Kulturradion. Det känns som om han ställer orimliga krav – en melodram är till karaktär förutsägbar och manipulativ.
Michael Tapper skriver en hårt politiserad presentation och lyckas göra filmen till någon form av antifeministisk propaganda för gemytlig danskhet.
Jag är berörd av filmen och vill gärna diskutera innehållet.
Svensk premiär på fredag. Jag raglar hulkande ut från biosalongen.
Skolan är god (och könsneutral). Världen utanför är ond (och indränkt i maskulinitet). Så var det med den analysen.
Jag citerar AV:
Dagens bredsida till pappor/män är att vi tydligen odlar en negativ maskulin inställning till skönlitteratur, vilket är orsaken att pojkars läsförståelse minskar. Vi pappor är inte bara klantiga och dumma, vi skadar våra barn mentalt också. Skolan har ingen skuld i pojkars minskade läsning enligt Gunilla Molloy. Om pojkar och män läser annan litteratur och på annat sätt än så Gunilla tycker är fint, måste själklart de obildade männen ändra på sig. När man hör sin annars läsvilliga son beklaga sig över utbudet av läseböcker i skolan är det uppenbart var problemet ligger. Någon negativ maskulin inställning till skönlitteratur har han knappast fått hemma.
http://Instagram.com/p/XxyQG2l2A3/
Jag är lite tagen av de starka reaktionerna på en skiva vi gjorde för 20 år sedan. Kanske är det samma ilska som fick stora delar av kvinnorörelsen att gå i taket över det här inslaget hos Stina Dabrowski. Min grundidé om livet är att inte reta upp mig på sådant jag inte förstår. De här männen verkar vara inne i något viktigt. För dem.
En del diskussioner behöver ny luft. Lena Andersson öppnar ett litet fönster.
Tanken att fysiska kategorier av människor är mentalt olika är problemet såväl när det används för uppvärdering som för nedvärdering.
Många anser sig veta att vad jag nu skriver här, det skriver jag för att min hud är vit. De ståndpunkter jag har, de har jag därför att jag saknar det bruna skinnets erfarenheter och för att jag vill bevara privilegierna som min färg ger mig.
Spekulationen har åtskilliga anhängare men är intellektuellt meningslös eftersom den varken kan visas vara fel eller rätt. Den är ett antagande utan ansvar. Ingen vet. Inte du, inte jag. Ändå har påståendet formen av en definition. Det är definitivt och cirkulärt och avsett att vara just det. Argument ska inte göra sig besvär, vidare samtal behövs inte. Ej heller ytterligare funderingar om världens beskaffenhet och dess orsaker, som ju är definierade.
Jag läser en intressant text om otrogna honor och hanar som tar hand om andras avkommor.
Ur ett evolutionärt perspektiv är otrohet lätt att förstå. Hannen optimerar spridningen av sina gener, honan ökar chansen att bli befruktad. Enda kruxet är att honan ofta behöver en hanne vid sin sida för att föda upp avkomman, vilket resulterat i olika strategier.
– Otrohet är extremt vanligt i naturen, men hur honorna visar den skiljer sig åt. Schimpanser, till exempel, bryr sig inte. Allt är bara en enda stor orgie, medan andra arter är mer hemlighetsfulla. Exempelvis finns det en fågel i Australien, vitbukad blåsmyg, där honan på morgonen, innan hannen ens vaknat, flyger till en annan del av skogen där hon parar sig med en annan hanne och sedan flyger tillbaka till partnern, säger Charlie Cornwallis, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Oavsett strategi så hamnar hannarna i en knepig sits. Ska de stanna och ”ta på sig faderskapet” eller ska de överge familjen och börja om på ny kula?
Jag har missat några avsnitt och det finns en risk att jag felbedömer karaktärena i den svenska teveserien Molanders.
Först har vi den karikerade kapitalisten Mats – en obildad mobbare som tar alla chanser att genom sina pengar förtrycka omgivningen. Tror att Pour Adeline är klassisk musik och vet inte vad en konsertmästare gör. Ren ondska i en form vi sällan ser nu för tiden.
Den halvkriminelle och inkompetente L-G Wärn är styrelseordförande i konserthusföreningen. En mardröm för sin omgivning på alla sätt. Lismande och skrupelfri. Ynklig och lömsk.
Den kvinnlige prästens man kantorn är ytterligare ett exempel på män som har gått vilse, Han är manipulativ och oattraktiv på ett sätt som närmast tvingar prästen till otrohet – av ren tristess.
Olofs pappa tycks leva i skuggan av sin dominanta och okänsliga fru. På något sätt har de fått sin relation att fungera genom att han underordnar sig sin odrägliga och okänsliga fru.
Sonen är seriens känslomässiga centrum. Han vill egentligen uppnå den patriarkala maktdrömmen (att bli dirigent) men misslyckas i olika musikaliska sammanhang. Hans prestationsinriktade mamma försöker tvinga honom till fysiska aktiviteter och försöker styra bort intresset från självdestruktiv och inåtvänd pianomusik. Sonen förundras över att flickan han är kär i dras till vanliga töntiga killar.
Till sist har vi Olof som är den egentlige huvudpersonen. Ensam och instängd i sig själv försöker han rekonstruera sitt självförtroende efter en misslyckad karriär i storstaden som konsertpianist. Han dirigerar amatörorkestern men dras in i intriger och har inte förmågan att såga nej. Olof är en snäll men svag person som ständigt kompromissar med sitt samvete. Han drömmer om att vara otrogen med prästen men vågar inte riktigt ta steget.
Olofs fru föraktar honom (eftersom han inte kan säga nej till sin mor) och är otrogen med en ung arbetskamrat av utländsk härkomst som antagligen representerar en mer äventyrlig form av maskulinitet.
Är detta seriens budskap till den svenska mannen?
https://twitter.com/battrevarld/status/317213519961546752
Jag försvarar inte tilltaget att försöka sälja elektronik till en målgrupp, men undrar lite över språkets nyanser.
Vilka ord ska Aftonbladet använda nästa gång någon är irriterad?
Tysta tankar 